gentlegiantafskofvde.blogg.se

Vilken dag! Detta är en dag som jag är så fruktansvärt glad över att den går mot sitt slut. Jag har varit sugen precis hela dagen. Det enda som funnits i mitt huvud är ost och pizza och goda rödviner. Då och då har fantasierna även gästats av läckra och lokaldelikata praliner. Fy vad jobbigt! HELA DAGEN!!!!!!!!!! Blandat med det trevliga humör jag redan har pga värmen så har jag varit vedervärdigt kinkig. Som tur är kan vi skratta åt det men inuti så är det ändå jobbigt. Min man har varit tålmodig nästan hela tiden och förtjänar en trofé för idag. Jag har inte varit lätt att tas med. Hur gör ni för att bryta tanke och känsla när ni blir sugna?

 

När jag väl tjurat i mig en smörgås var det dags att sätta mig på cykeln en timma. Min nya favorit (kommer ni ihåg min tidigare obsession med matlagningsprogram?!) är naturprogram. Det är går snabbt och är så TREVLIGT! Nyckelordte är det sista. Efter att jag trivseltränat i en timma så började jag fundera. Nog för att jag svettas som en gris, nog för att jag faktiskt har en snittfart på ca 22 och nog för att det kan kännas i rumpan och jag kan bli trött - men hur går det med pulsen egentligen? Den blir inte superhög... Inte så där hög som den blir när jag har mycket mat i kassarna (och tar alla tre/fyra på samma gång istället för att gå två gånger) och går upp till vår tredje våning och tror jag ska svimma och dö på samma gång. Denna nära döden upplevelse hade jag även efter att ha tagit upp en låda grejjer från förrådet (källaren = fyra våningar höjdskillnad). Men, jag är inte ens i närheten när jag cyklar. Möjligen är jag det när jag springer och blir sur på att jag harklar och fräser och att benen segar sig och därför tar i så att jag använder den där extra kraften. Så, jag har bestämt mig för att sluta upp med detta trivseltränande när jag och mannen kommer tillbaka från Skottland. Ska jag myscykla så får det bli lääänge - annars ska det trampas på och jag utmanar härmed mig själv till att ha en snittfart om 25 km/h innan augusti löper ut.

 

Nu sticker vi som sagt till Skottland och det blir tyst här i en vecka. Skriv gärna en truddelutt och ställ gärna en fråga om ni har undrat något så återkommer jag med kraft när jag är tillbaka! Och kom ihåg...

 

 

 

Detta är en så enkel och samtidigt så svår fråga. Ofta är det enklare att svara på vem man inte är. Samtidigt är det den frågan som är viktigast av allt för oss. Att veta vilka vi är, andas in oss själva och sedan andas ut oss. Jag kan inte svara på frågan snabbt och kort. Jag tror på att vår identitet allra mest är en känsla. Och, den innefattar känslan att får vara oss själva: att vara autentiska, att vara sanna, att vara ärliga. Alltför ofta ser jag mina bekanta och vänner vara helt förvirrade över vilka de är och därför blir helt insnärjda i relationer och prestationer. De liksom blir vad de gör och vad andra tror att de är. Och visst är det vi gör och andra uppfattningar om oss en spegel av vilka vi är. Men, allt vi är syns inte i det vi gör. Allt vi är kanske inte ryms i relationen till en enda människa. Alla människor, tycker jag, har en rätt att vara älskade, uppbackade och peppade att vara dem de är - på sina villkor. Att de vågar ta ytterligare steg mot sina drömmar, att man finns där när de tvivlar och att man hejjar på dem när de tar skrämmande steg mot utveckling. Utrymmet för vem man kan vara finns i mellanrummet mellan människor. Därför tycker jag att vi alla har ansvar för att skapa utrymme för våra medmänniskor. Det kan vara jättesvårt ibland (när de kanske utvecklas åt ett håll som vi inte alls förstår) och ibland är det enkelt (för vi kanske har gjort den resan som de ska göra eller på annat vis har fått redskapen att finnas där för dem).

 

Min chef förklarade en gång för mig att det nog var så att jag var yngre och därför identifierade mig mer med mitt jobb än mina kollegor gjorde och att det var därför som jag blev upprörd över vissa saker. Jag trodde jag skulle gå i taket. Jag drar en gräns mellan mitt privatliv och mitt jobbliv. Jag har drömmar, projekt och värderingar som är åtskiljda mitt jobb. Jag förklarade för min chef att jag lika gärna kunde sitta och vända papper på försäkringskassan och jag skulle fortfarande kämpa för de frågor som jag kämpar för på min arbetsplats. För, de handlar om hur vi som kollegor ska bemöta varandra och hur vi ska bemöta våra studenter. Min chefs kommentar var välmenad men jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på den. För mig står sådana kommentarer för ett oetiskt förhållningssätt till sina anställda. Oetiskt på det viset att det 1) inte utgår från mig, och 2) att det begränsar mig, och 3) att det inte respekterar mig. Jag tänker att dessa tre aspekter är en ganska enkel formel som bör gälla i alla relationer vi har - oavsett om de är professionella eller privata eller rent av ytliga. Se personen, ge den utrymme och respektera personen. Man behöver inte ens acceptera en persons ställningstagande för att faktiskt visa personen respekt och ge den det utrymme som den förtjänar.

 

Så, vad svara DU när du får frågan om vem du är?

Jag är en drömmare som ofta måste påminna mig själv om att ta saker stegvis. Många av de drömmarna handlar om löpning och vandring på fantastiska platser, att uppleva världens skönhet, och att skriva om frågor som jag tycker är viktiga - för om jag skriver om det och någon, några eller många läser det så kanske det sker en förändring i just de frågorna. Jag är en kämpe mot orättvisor som ofta måste påminna mig själv om att börja i min närhet och göra det jag kan för att åstadkomma rättvisa. Jag är samtidigt en 'görare' mer än en 'pratare' och ser till att få saker gjorda och mål uppnådda. Är det en kortfattade beskrivning av mig? Egentligen säger den allt och samtidigt inget. Det är grejjen med identiteter - de är allt vi är samtidigt som det inte finns ett enda ord som kan fånga vilka vi är. För, vi är större än allt det. Vi har djup som inte kan nås, krafter som inte kan beskrivas och för var stund gör vi nya erfarenheter som lägger till, drar ifrån eller omvandlar den komplexitet som är oss. DU vet väl om det?! Och du vet väl om att DU har rätt att få vara den du är i all DIN skönhet?!

 

 

Shit vilka tråkiga dagar jag har fått ta mig igenom! Ibland glömmer jag bort att sådana dagar finns. Jag känner mig både bortskämd och tacksam när jag inser det. Jag kan ha någon kass dag ibland men ofta är jag på gång med de sysslor och upplevelser som dagen bjuder. Nu har jag varit orkeslös och viljelös i flera dagar i rad. Jag antar att det har varit värmen och att jag inte har druckit tillräckligt (i vart fall om man ska tro min fina mamma). Jag har ändå sett till att äta (det har mest blivit smoothies av mer fryst karaktär - gott!) och träna (blivit både löpning och cykling). Sömnen har dock inte fungerat så bra. Jag gissar att det är för varmt för god sömn vad gäller mig. Är det något ni känner igen? Nu börjar energin komma tillbaka och jag ser till att inte slösa den direkt genom att överarbeta mig. Jag tar en lugn dag med min artikel och med cykelträning samt med massa vatten! Imorgon blir det gymmet för första gången på riktigt länge och på onsdag och torsdag blir det löpning på morgnarna. På torsdag sticker vi till Edinburgh  (♥!) och när vi kommer hem är det redan augusti och dags att börja få ordning på vardagsvanorna.

 

Jag hoppas ni alla mår väl och har det bra!

Hur går det för er i värmen?

 

Här njuts det av tidiga morgonlöpningar och cykel inomhus med fläkt som gör sitt jobb. Träningen går med andra ord bra och det är tur det! För mig är träning en humörförbättrare och utan den hade jag nog klöst sönder min sambo och rivit lägenheten. Värmen gör att jag får extremt dåligt tålamod. Kass sömn, ständigt varm och irriterad och tappad matlust (= lågt blodsocker) är en riktigt dålig kombination. Att ta mig ut är egentligen enda lösningen. Dock tror jag, varje dag, att jag ska lyckas skriva. Men, jag kommer aldrig igång och efter att ha surat i 2-3 timmar så är jag redan så varm och grinig att jag inte vill göra något annat än bitas och rivas. Lovely!

 

Ska helt klart jobba på detta!

 

 

 

Till mitt förtret min glädje har semesterkänslan satt i ordentligt här. Jag sover länge (till 8-10, vilket är länge för att vara jag) och startar långsamt. Denna sengångar-start på dagarna gör att jag inte är hungrig. Typiskt, typiskt, typiskt! Eftersom jag har en krånglig relation till mat sedan tidigare så kommer jag aldrig någonsin (igen) att tvinga mig själv att äta. Därmed gäller det att sätta på sig tänkarmössan och hitta lockande och positiva sätt att få i mig mat på morgonen. Det viktigaste just nu är att upprätthålla rutinen. Därmed har jag intalat mig själv att jag kan stödja min kropps utrensning på morgonen. Det första jag gör (detta är faktiskt en del av mina vardagliga vanor året om även om jag hettar uppvattnet under den kallare delen av året) är att dricka citronvatten. En urkramad citron och ca 3-4 dl vatten:

 

Använd gärna sugrör för att skydda tänderna.

 

Ungefär en halvtimma efter intaget citronvatten (brukar vara då jag har vaknat till, så rätt eller fel? who knows?!) blev det äpple till frukost:

 

 

 

Ibland tar jag mig tid att 'ta tempen' på mig själv vad gäller mina framsteg. En del framsteg är lättare att mäta. Exempelvis kan jag ganska exakt se hur många kilo jag tappar, hur många centimetrar jag tappar eller hur mycket längre (tid eller distans) jag kan träna. Den resa vi gör på insidan kan vara svårare att mäta. Hur mycket utvecklas vi psykiskt, socialt och själsligt? Jag tror på att överätning och därmed även hållbar livsstilsförändring enbart till stor del beror på vår inre resa. Det finns ett engelskt talesätt som går något i stil med "'It's not as much about what your eating as it's about what's eating you". Jag tror på detta. Jag tror på att mycket av stor övervikt hänger samman med att vår relation till mat påverkas av vår inre värld i mer eller mindre medveten utsträckning. Vi ser det om och om igen i alla viktminskningsprogram som vi ser på TV. Det kan vara dåliga relationer, att vi inte får utrymme för oss själva eller att vi sörjer någon, saknar något eller aldrig riktigt kom över en händelse.

 

Denna helg har jag försökt göra en sådan där temp-tagning och inser att jag kommit rätt långt. Det som äter mig och har fått mig att bygga upp en dålig livsstil kan delas upp i tre delar: min fars bortgång, tillitsproblem och självkänsla. Denna första del kommer att handla om min farsbortgång.

 

Att förlora sin förälder är aldrig någonsin enkelt oavsett vilken relation vi har haft till dem. Jag som stod min far nära saknar honom något otroligt men har idag gått vidare. Mina systrar som inte hade en så nära relation och som mest bråkade med honom har nog inte riktigt kommit vidare eftersom de ångrar saker och önskar att saker hade varit annorlunda. Jag, som vet att jag har sagt det jag ville säga och som vet att jag gjort allt rätt, har frid. Men, det gör ändå inte att inte var skitjobbigt att gå igenom förlusten av min far.

 

Min pappa dog när jag var nitton år. Det var en kall novemberkväll och den första snön föll på sjukhusets terrass. Flingorna lystes upp av lamporna och runtomkring sjukhuset var allt mörkt så när som på ljusen från bostadshus en bit bort. Min pappa tog sitt sista andetag medan jag och min syster för första gången på länge skrattade innerligt åt något dumt skämt samtidigt som vi rökte. Han tog det samtidigt som vi skrattade, då han var omgiven av min mamma och hans bäste vän som precis kommit upp till rummet där han låg. Jag tror det var den bästa stunden för honom. Alla hade varit där och sagt fina ord och det var dags för honom att lämna oss när även den sista personen hade funnit sin väg fram.

 

Jag och min syster försökte klappa kylan från våra händer samtidigt som vi gick in genom sällskapsrummet och längs korridoren mot pappas rum. Jag kunde se hans rumsnummer blinka rött på tavlan högt däruppe men inget varningsljud ljöd. Ansiktsuttrycket som sköterskan hade när hon hastigt kom ut ur rummet berättade dock att det nu hade hänt. I tre nätter hade jag vakat tillsammans med min mamma på pappas rum. Jag hade gått hem för att ta hand om hundarna och min egen hygien men annars spenderade jag dagarna i sjukhusrummet där pappa låg. Eftersom han hade väldigt mycket ångest så kom sköterskorna och min mamma överrens om att söva honom så att han kunde få ro. Ro att dö. Vi hade vakat för den här stunden men ändå var jag så oförberedd.

 

Min kropp ville stanna upp när jag insåg att pappa hade dött. Helst ville den springa åt andra hållet men på något sätt tog den sig in i rummet. Jag kom in sist av oss som var på plats. Vid pappas upplysta säng (sänglampa) stod mamma och pappas vän och höll om varandra. Min lillasyster och hennes fästman höll om varandra. Min äldre syster och min faster höll om varandra. Jag stod själv och kunde inte andas. Jag stod tyst och bara tittade. Jag har aldrig känt mig så ensam och så alienerad från min egen familj. Det tog mig många år att bearbeta den stunden - de känslor som uppstod och hur den symboliserade att jag egentligen bara hade en nära relation till min pappa. De andra var främlingar för mig. Den enda som kunde trösta mig fanns inte längre. Något som jag är väldigt tacksam för så här i efterhand är att min mamma gav mig egen tid med pappa. Jag satt och höll hans stora hand och tårarna bara rann medan jag stundom grät ångestladdat och stundom bara blev tyst och tom. Efter någon timma kom mamma in och sa att det var dags att göra iordning pappa. Vi klädde av honom sjukhuskläderna, rakade honom och tog på honom hans egna kläder. Förutom att han blivit så otroligt liten och smal så blev han fin.

 

Det var levercanser, som spridit sig till tarmarna, som min pappa dog av. Han hade färgats gul av all galla, han hade stora blåsor på benen och fötterna av all lymfa (eller något) och han gick från att vara stor, lång och stark till att mest se ut som en gul lite fågelunge.  Så, varför sätter jag upp hans död på min lista över orsaker till mitt ohälsosamma leverne? Jag har idag frid med hans död. Dock saknar jag honom och önskar att han var här. Det tror jag att jag aldrig kommer sluta med trots att det nu har gått över tio år. Det tror jag inte någon, som har förlorat en anhörig, slutar med även om vi på ytan försöker få det att framstå som att 'vi blivit normala igen' (märkligt vad folk tycker det är obekvämt att befinna sig nära sörjande och hur de förväntar sig att man tagit sig själv samman efter bara något år).

 

Hans död finns med på min lista av den anledning att jag aldrig hade några riktigt nära och tillitsfulla relationer till mina familjemedlemmar under min uppväxt. Vi var nog vad man skulle kunna säga är en vanlig arbetarklassfamilj. Jag förstår nu att min mamma kämpande riktigt mycket och hårt för att få det att gå runt för oss och för att vi tre barn och de två vuxna skulle ha det bra. Hon var ensam en hel del med oss eftersom pappa var byggnadsarbetare och jobbade borta en hel del. Hennes egen mamma var dessutom sjuk (blev senare Alzheimers) och min äldre syster var, på ren svenska, hysterisk alltför jämnan (visade sig senare att hon har ADHD och Aspergers men det visste vi inte då). Kontentan är att jag hade ett mycket ambivalent förhållande till min mamma. Pappa? Ja, honom kände jag nog inte riktigt. Han brukade ta med min äldre syster (som var stor nog) på lite resor och utflykter. När han var hemma klängde min lillasyster (pappas flicka) på honom. Jag fanns i någon slags mitt och försökte vara en 'duktig och snäll tjej' så att jag inte skulle göra så att 'ofina' känslor (ilska, besvikelse etc) inte skulle väckas i familjen (det tyckte jag att det gjorde nog så mycket ändå). Den rollen formades tidigt och fortsatte genom mina tonår. Jag tror, utan att ha grävt i det, att mitt tröstätande började tidigt. Det förstärktes även av att vi hade familjemys bestående av film och oavbrutet ätande av onyttigheter. (Något som jag senare förstod var ett resultat av att vi inte hade råd med så mycket annat) De där stunderna var alla lugna (förutom min äldre syster som kanske skulle iväg och därför levde livet och satte skräck i oss alla innan hon kommit utanför dörren och vi kunde andas ut) och jag förknippade ätandet med lugn och trivsel.

 

Så, när kom jag och pappa nära varandra? Vi kan säga att det var tur i oturen. Jag bodde på internat under gymnasietiden. På internatet fick man inte vara alkoholpåverkad. Vi som bodde där var 16-18 år och hade tillgång till epa-traktorer... Dricka öl, hembränt, någon häxmix som någon snott ur föräldrarnas barskåp, röka och ligga med varandra var i stort sett allt vi gjorde och hade på hjärnan. I efterhand förstår jag att detta var ytterligare ett sätt för mig att hantera min otrygghet i tillvaron. Vid det laget pratade min mamma dessutom högt och lågt om skilsmässa och mitt hjärta var nog allmänt krossat... Nåväl... En särskilt blöt kväll blev jag s.k. "haffad av jouren" - de var typ ordningsvakter med alkoholmätare. Så, dagen efter blev det skamset samtal till förälder (valde så klart pappa som var en tiondel den drama queen som min mamma är (ett drag som jag har ärvt från henne)) och pendling i två veckor. Eftersom min pappa jobbade rätt så nära mitt internat körde han mig morgon och kväll. Under dessa turer började vår relation att växa. Det blev liksom pinsamt att sitta tyst den timman som resan till internatet resp. hem tog enkel väg. Efter mina två veckor av pendling så fortsatte pappa att köra mig till internatet på måndag morgnar och han hämtade mig fredag kvällar. Efter ett tag började vi dessutom sitta en stund och prata på internatet när han kom för att hämta mig. Till slut pratade jag både om pojkar, vänner och mitt liv överlag. Det tråkiga är att vi inte fick känna varandra i mer än ett par år. Men jag är väldigt tacksam över de två åren.

 

Den knut som skapades i mig formades av tillitsproblem (som nästa inlägg i serien kommer att handla mer om). Från att inte ha haft en nära relation till min familj så fick jag en väldigt nära relation till min pappa. Jag litade på honom. Jag visste att han fanns där för mig. Jag vågade fråga honom om hjälp eller efter saker. Han kom och hälsade på mig när jag jobbade på ridläger. Han ställde upp när jag skulle tävla med hästarna. Han fick vara med i mitt liv. När han blev sjuk och dog (det tog bara tre månader från diagnosen till dess han gick bort - ingen av oss hann med i svängarna) gjorde det enormt ont och jag fick erfarenheten av att personer som man litar på kan försvinna ur ens liv. Pappa hade alltid tagit hand om saker och varit väldigt praktiskt. När han gick bort tog jag över den rollen i familjen. Jag tog hand om min mamma och begravde mig i mina studier. Jag bearbetade aldrig min pappas bortgång eftersom jag hade fullt upp med att vara 'duktig' (både under hans sjukdomstid och efter hans bortgång). Därmed hade jag ganska gamla knutar att knyta upp när jag för ett år sedan påbörjade min livsstilsförändring. Jag hade bearbetat en hel del runt pappas bortgång men inte tagit itu med mina känslor av att bli övergiven.

 

Jag är fortfarande, pga min uppväxt och de relationer som jag hade till min familj då samt min fars död, känslig för ensamhetskänslor. Jag har fortfarande svårt att fråga efter hjälp och min första instinkt är att ensam är stark. Men, jag jobbar på det hela tiden. Och, genom att lyfta upp känslan av att bli övergiven till ytan så triggar den mig inte längre till att ro fram med en glassförpackning.

 

Det är medvetandeprocessen i 'What's eating you' som bidrar till att vi låser upp oss själva och inte längre är fångar till vårt eget omedvetna beteende. Om vi dragit på oss en hel del vikt så vet vi att det inte har gjorts över en natt. Det gäller att förstå de mönster som vår tidigare livsstil bestod av och det gäller att gräva i det mönstret för att förstå vilka känslor som uppstår och varför. Känslor som i sin tur hanteras med mat. I nästa inlägg kommer jag visa hur matmönster även kan handla om att inte äta.

 

Här fortsätter resningen av huvud och kropp. Resultatet kommer ni få ta del av genom en tredelad serie som jag kallar 'What's eating you?'. Under tiden jag knåpar med det så kommer några bilder från dagen:

 

Salladen till min lunch med ett glas mineralvatten med smak av granatäpple.

Dagen startar med att katten kommer upp i sängen. Hans önskan om närhet och mys går inte att värja sig emot. Trots att jag är dödstrött, blev sent igår, åker armen fram från under täcket och jag omfamnar den varma och mjuka kroppen. Att kvällen blev sen igår beror inte på något barhoppande. Det beror på att jag tog mig en rejäl genomtänkare. Mannen jobbade kväll och natt och jag passade på att samla mina tankar. För mig är det svårt att inse att jag lever mitt liv på ett sätt som jag inte vill. Detta är en insikt som jag har burit med mig i över ett år. Den är själva skälet till att jag började mitt projekt med förändring av livsstil.

 

På vägen har jag lyckats med att komma till rätta med några av de saker jag ville förändra. Ex. värnar jag mer om mig själv. Jag ser till att energin räcker till mig själv. Det är till och med så att jag ofta lägger min energi på mig själv först även om det fortfarande finns tillfällen då det absolut inte är så. Jag ser till att jag lägger min tid och energi på dem som är äkta vänner och som jag vill ha i mitt liv länge. Jag låter mig själv njuta mer nu än tidigare. Jag lägger ihop böckerna när jag tröttnar på dem och hellre softar. Jag tar en lång promenad istället för att tvinga mig själv till tråkigheter. Att skifta om dessa värden innebär inte att jag blivit en ostrukturerad och lättjefull ensamvarg. Det är snarare tvärtom! Genom att sätta mig själv först så tycks jag ha än mer av mig själv att ge till andra. Genom att inte tvinga mig själv till att skriva etc så tycks jag bli mer effektiv när jag väl sätter mig ned (troligen för att jag inte längre hamnar i blinklekar med min dator då vi bara stirrar på varandra i väntan på att den andre ska ge upp). Genom att fokusera min tid och energi för andra så orkar jag så mycket mer och kan fokusera så mycket mer när jag väl umgås. Det är en högre kvalitet rakt över mitt liv helt enkelt. För, visst är det mycket enklare att älska, ge till och sätta andra först?! Mitt problem har varit att jag upplevt det som att jag tar ansvar för hela världen (vadå drama queen?), min man och vårt hem, och min familj. Resultatet blev att jag inte, ovanpå alla dessa ansvar, orkade ta hand om mig själv. Jag orkade inte ansvara även för mig själv i all trötthet som sprang ur upplevelsen av att bära alla andra. Ni kan ju tänka er hur fel det blev och vikten ökade stadigt. Det har varit skitjobbigt och gjort jätteont att släppa taget och fokusera om. I mitt fall fanns det ingen som tog ansvar för mig (kanske urlöjligt att förvänta sig det men det bjuder jag på). Nu tar jag först och främst ansvar för mig själv. Mitt ansvar för andra uttrycker sig genom min kärlek till dem och min närhet och tillgänglighet. Men, jag inser nu att jag inte kan bära en hel relation - det måste finnas ett ömsesidigt ansvar. Jag inser att jag inte kan rädda världen. Jag kan bara göra mitt bästa och vara ett gott exempel för min omgivning. Jag tror att jag har blivit mjukare och mer kärleksfull genom att sätta mig själv först. Det känns även som att jag har något slags energiåtervinningssystem nu medan energin bara flödade ut, ifrån, mig tidigare utan att det blev ett cirkulärt system.

 

Nästa steg i min utveckling är att upprätta en matlivsstil som jag trivs med. Denna kommer att vara en blandning av vegetarianism, veganism och raw food. Min man är en kött-sås-potatis-kille och under våren tröttnade jag helt på att laga mat åt honom och antingen inte orka laga mat åt mig själv eller behöva laga ytterligare en rätt. (Där har vi ansvarsdränkningen jag utsatte mig själv för) Det är dags för mig att få leva mitt liv enligt mina principer och där ingår att jag lagar den mat jag själv ska äta. Det fungerar inte i längden att inte sätta mig själv först när det gäller detta. Så, starting now, min mat gäller. Min man får ta ansvar för sin egen mat. D.v.s. han kan köpa färdig mat, eller handla för ett matschema vi gör tillsammans eller så kan han äta min mat. Men, jag ska inte både göra matschema, handla och tillaga hans mat på bekostnad av energi och vilja att laga bra mat till mig själv.

 

Det jobbiga för mig är att det gör riktigt ont att inte sätta honom först och offra mig på självutplåningens altare pga mina egna förväntningar (notera att de inte är hans). Jag anar att det handlar om en rädsla för att inte bli älskad om jag inte presterar och levererar. Men, det paradoxala är 1) det borde inte vara kriterier för att vara älskad - jag har rätt att vara älskad för den jag är och inte för det jag gör, och 2) eftersom jag blir en bitterf**ta av att offra mig själv (betänk att jag är en drama queen) så är jag troligen svårare att älska när jag gör det. Ergo: genom att sätta mig själv först så blir jag lycklig och har därför mer kärlek och energi att ge min man och vårt äktenskap och därför blir det bättre. Dessutom kan jag respektera mig själv, vilket är en schysst effekt. ;)

 

Först och främst ska jag dock göra något annat jag tror på: en utrensning av kroppen som bygger på gröna drinkar och fruktiga smoothies. Det blir kick starten för min egen matlivsstil. Jag tror på att det finns fyra byggstenar till god hälsa och välbefinnande: sömn, träning, vatten och mat. Det är dags att lägga den sista biten i det pusslet och äntligen få till maten. Ni som följt mig en längre stund vet att detta är min akilleshäl. Maten har fungerat riktigt bra men det har främst byggt på att jag köpt sallader från ICA (aj löööv deras salladbarer) och färdig mat. Nu gäller det att få igång matlagningen här hemma. Ett steg i taget i rätt riktning! Så, håll tummarna! :)

 

Ömsinthet... Detta ord har jag tänkt på länge. Jag tänker att jag vill leva ett ömsint liv mot andra människor, mot alla levande varelser (brukar dock bli mindre ömsint mot myggor, knott och fästingar - sorry!) och mot naturen. Detta tror jag många av er kan ställa upp på och jag tror att vi försöker leva på det viset. Ofta glömmer vi dock en person. Oss själva. Jag vill leva ett ömsint liv där jag även är ömsint mot mig själv. Jag har spenderat så många år med att vara hård mot mig själv. Oftast med devisen att 'jag borde ha vetat bättre och därför agerat annorlunda'. Men jag menar come on! Vi gör alltid vårt bästa utifrån de förutsättningar vi har. Alltså kunde vi troligen inte gjort annorlunda. För, troligen var inget alternativ mer användbart i just den stunden. I slutändan är allt erfarenheter! Nu för tiden är jag rätt så ömsint mot mig själv. Tyvärr ser jag mina vänner inte vara det mot sig själva. En klok väninna sa en gång till mig att man borde låta personerna i sin närhet titta på en bild av sig själv som fem år och ställa dem frågan vad de skulle säga till det barnet och dessutom berätta hur de skulle behandla det barnet. Jag önskar att alla vore mer kärleksfulla mot sig själva. Att de respekterade sig själva mer och att de förlät sig själva oftare.

 

Att vara ömsint mot sig själv tror jag även är en god grundinställning när det gäller vikt- eller livsstilsprojekt. Tänk på hur många år det har tagit att bygga upp de livsstilar vi hade när vi kom till den punkt då vi ville ändra på något. Sedan tror vi att vi kan ändra det på en dag och att allt kommer att vara helt fantastiskt från den punkten. Så är det ju oftast inte. Alla vanor vi har sitter fast i vår kropp. Att ändra dem innebär ett kroppsligt motstånd. Ibland vinner kroppen och ibland vinner viljan. Huvudsaken är att viljan vinner i allt högre utsträckning så att kroppen anpassar sig. Genom att arbeta mot våra mål och försöka leva efter våra värderingar så kommer vi ändra livsstil. Allteftersom ändras våra preferenser (det vi föredrar) både vad gäller aktiviteter och smaker. Så, håll ut om ni kämpar just nu! Vi misslyckas inte för att vi för stunden halkar till lite. Vi misslyckas först då vi ger upp och då vi säger att vi inte är värda att må och vara vårt bästa. Jag är inte ensam om att tänka på detta vis och jag hoppas att jag kan peppa er genom följande bilder:

 

Som jag skrivit i tidigare inlägg så är löpning helt fantastiskt när jag väl kommit igång. Jag ska nu testa kompressionsstrumpor som ett sätt att öka cirkulationen i vaderna. Jag hoppas på att det ska minska på kramper i vaderna, öka prestationen och hjälpa återhämtningen. Lite för stora förväntningar på strumpor? Det får vi se! :)

 

Återigen sitter jag vid datorn med bloggen öppen. Skillnaden är att orden kommer denna gång. I ett par veckor har stumhet varit rådande. Det är som att jag inte har något att säga. Samtidigt har jag en hel del att berätta och många tankar som jag vill dela med er. Jag anar att det handlar om bearbetning. När den är klar kommer orden att komma.

 

Den uppdatering jag kan ge er är att maten går riktigt bra, vikten går långsamt ned och träningen står ganska stilla eftersom mina fötter och ben fortfarande återhämtar sig. Det sista är jag förvånad över. Men, det är inte så konstigt. Jag var väl inte direkt förberedd så både skav och påfrestningar var att vänta. Det är dessutom en god erfarenhet inför mina kommande vandrings- och löpprojekt. Jag vet nu vilka delar av fötterna som är utsatta och hur lång tid det tar att läka efter stor påfrestning. För, detta har inte avskräckt mig. Jag är nu än mer sugen på att ta mig ut i naturen. Skövde omgärdas av helt fantastisk natur och kulturbygd. Jag tror att mitt nästa projekt är att gå Billingeleden, i vart fall de delar som jag inte har gått hittills.

 

Här tycks en grå och blåsig dag stå för dörren. Den är som gjord för mys inne med skrivande. Kanske jag dessutom passa på att se en film... Jag önskar er alla en fin dag!

Fina ni! Tanken var att ni skulle ha fått en uppdatering redan igår. Datorn hängde sig och då tröttnar jätten på allt vad har med datorer att göra. Nu har humöret återfåtts och här kommer gårdagens inlägg.

 

Överraskningen som det bjöds på igår var en utflykt till Visingsö. Eftersom  mina fötter inte återhämtat sig helt ifrån vandringen (det kommer bilder från vandringen imorgon) så färdades vi i bil. Den ursprungliga planen var att vi skulle ta båten från Hjo och sedan cykla runt på ön (fantatsiskt bra färdmedel och det finns alla sorters cyklar beroende på om man har barn med eller inte) men nu blev det istället färjan från Gränna (ToR kostar ca 200:- tror jag). Det blev en fantastisk dag!

 

Första anhalten var Tempelgården. Vackra skulpturer och tavlor åtnjöts.

Hej fina ni!

 

Jag ber om ursäkt för  uteblivna uppdateringar. Jag har verkligen tagit semester. Imorgon kommer längre uppdateringar om min vandring, om lite som är på gång i livet och vad min mans födelsedagsöverraskning idag innebär.

 

Kramar!