Detta inlägg har dröjt. Dels för att jag inte haft tid att sitta ned och reflektera ordentligt och dels för att det är ett ämne som är svårt att ta på. Förutom min fars död och mina tillitsproblem så har även min dåliga självkänsla gällande min kropp varit ett problem som ätit mig.
Låt oss börja med idag. Idag är jag mer förankrad i min kropp. Visst, den ser inte ut som jag vill att den ska göra (mitt ideal) men jag vet att det kommer så länge jag tar hand om kroppen. Så länge jag äter bra och rör mig så är jag på väg åt rätt håll. Mina ideal har dessutom ändrats under årens gång. Idag tror jag att jag skulle vara nöjd om det inte putade och hängde så mycket ;). Som sagt är jag på väg dit.
Relationen till min kropp har formats på olika sätt genom åren. Jag visste redan när jag var liten att jag inte såg ut 'som alla andra'. Jag var inte direkt tjock eller överviktig. Jag hade början till vad jag idag kärleksfullt kallar min 'skogshuggarkropp' (äppelformad, lång och gjord för att arbeta med kroppen 24/7). Jag fick redan när jag var tio år höra från mina jämnåriga att jag 'inte var lika tjock som X' (en annan tjej i klassen) och att jag var 'tjock på ett annat sätt'. Som tioåring visste jag nog inte riktigt hur jag skulle reagera på det utan upplevde nog mest att jag var annorlunda och drog mig därför undan för att det inte skulle göra ont att vara runt mina klasskamrater. Jag hade mina nära vänner som jag kände mig fri tillsammans med och jag hade börjat att rida. Det betydde mest för mig. Åren gick och jag tycktes alltid vara längst och bredast (inte tjockast) bland mina klasskamrater. Jag var inte som tjejer 'är' och fick många killkompisar under gymnasietiden. Jag var hela tiden medveten om att jag var annorlunda och det var nog först under gymnasietiden som jag faktiskt fick någon slags positiv association till det. Det betyder dock inte att min pojkväns kommentar om att 'man kan tro att du är tjock men det är du ju inte' gjorde ont när jag låg naken och helt plötsligt kände mig skör och vääääldigt naken inför honom. Under gymnasiet började tack och lov mina bröst utvecklas (kände mig lite kvinnligare då). Tyvärr blev de lite för stora för att vara praktiska att ha att göra med (D-kupa då, idag F-kupa). Inte för att någon pojke någonsin klagat - inte tjejer heller för delen som velat klämma. Helt plötsligt var det något på min kropp som var enormt irriterande när jag försökte springa, rida och jobba i stallen. (Jag har aldrig gillat mina bröst av den anledningen. De har alltid 'varit i vägen' för mig.) Under gymnasietiden blev min kropp ett sätt att relatera till pojkar på ett annat vis. Yupp, vi snackar sexuellt. Men, jag kan inte säga att min kropp och mitt psyke var helt i balans. Det visade sig även senare när jag blev deprimerad (blev problem i familjen) och började skära i mig själv för att på något vis få en konkret smärta som tog över den där abstrakta kan-inte-ta-på smärtan inuti mig. Så, min kropp var framförallt något praktiskt, ibland sexuellt och alltid något som gjorde att jag var annorlunda - det var ingenting som hängde ihop riktigt med 'mig'.
Min längd gjorde alltid att jag kände mig väldigt okvinnlig. Oavsett om det var på skolan (gymnasiet var ett internat) eller om vi var på fest eller 'på lokal'. Jag var alltid minst huvudet längre än alla kvinnor (och väldigt många män) - något som fick mig att känna mig okvinnlig ända till dess jag var ca 25. Det har varit en lång väg till acceptans. Det som jag tycker är jobbigast idag är när min man tycker att jag borde ha bättre självkänsla och inte ser sin egen del i vart min självkänsla ligger. Från att ha varit en ganska frimodig tonåring och ung 20-something så gick jag till att tro att kroppar var något man dolde när jag träffade min man. Han dolde gärna sin kropp och hade gärna lampan släckt. Det fick mig att känna att min nakenhet var något som inte skulle visas i sin helhet och i dagsljus. Jag tror att det skapade en än större klyfta mellan mitt psyke och min kropp (innan jag revolterade mot det). Men, den klyftan som skapats tidigt pga känslor av främlingskap gav upphov till riktigt destruktiva beteenden när mina tillitsproblem blossade upp som en vulkan i min och min mans relation (se tidigare delar). I en värld utan kontroll och med främlingskap i botten, började jag behandla min kropp illa. Mitt självförakt ledde till att jag inte kunde se mig i spegeln. Jag kunde inte heller äta och mitt uppe i allt så slog det slint. Tidigare hade jag misshandlat min kropp med rakblad. Nu fick motionscykel, springrundor och minimalt med mat ta dess plats som mer socialt accepterade rakblad. Dels fixade jag inte att äta pga magkatarr. Dels blev det nog någon slags kontroll. Det hela kulminerade när jag fick problem med mitt blodsocker och inte längre orkade. Det som bröt beteendet var att vi flyttade isär.
Det jobbigaste under denna period var att höra att jag 'blivit så fin' och 'var så snygg' medan jag själv såg ett monster var gång jag tittade i spegeln. Jag såg den fulaste personen i världen som inte var värd något. Min dåliga självkänsla kom ur att jag inte förstod varför jag inte var tillräcklig för min man. Varför han inte valde mig. Jag kände mig aldrig som hans första-hands-val och det kändes alltid som att om hans ex bodde närmre så skulle jag kanske inte vara den han levde med. Jag ville nog på något vis bli hans idealkvinna och vara allt han behövde. (Jag skyller denna desillusion på lågt blodsocker ;) ) Troligen ett mellanbarn-syndrom som slog igenom. Eftersom jag alltid tyckt att jag var okvinnlig pga min kropp blev väl det troligen ett tacksamt fokus mitt uppe i all förvirring.
Om det var bottenläget för min självkänsla och min relation till min kropp så har det tagit mig 7 år att komma hit där jag är idag. Det har tagit mig 7 år att komma i balans mellan kropp och psyke. Det har tagit mig 7 år at tycka att jag är ok, att till och med tycka att jag är mer än så. Det har tagit mig 7 år at tycka om mig själv och säga att jag är värd 'mer' när jag inte bemöts av respekt eller ömsesidighet. Dessvärre har jag gått upp alldeles för mycket i vikt under den tiden eftersom jag inte respekterat och tagit hand om mig själv. Det har varit tröstätande, mysätande, inget ätande (pga stress) och alltför lite träning i vissa perioder. För ett år sedan så hade jag kommit till den gränsen att jag tyckte jag var värd att må bra och att leva ett hälsosamt liv. Idag tycker jag dessutom att jag är värd att få komma först i mitt eget liv. Att jag är värd respekt. Att jag är värd att få vara den jag är. Jag tänker jobba på att forma min kropp tills den fungerar i min vardag och jag kan känna mig fri i den. Jag tycker inte att jag är ful eller osexig även om andra tycks tro det när jag säger att jag är tjock. För mig är det en uppenbar sanning. En oladdad sanning. Det har tagit mig tid att komma dit (där jag kan säga att 'jag är tjock) och få folk att sluta säga att 'det syns inte' eller 'du är så fin' (f*'n vad tillintegörande det är) som ett sätt att hantera att jag säger att jag är tjock. Att vara tjock är ett hälsotillstånd som inte säger någonting om hur jag ser på mig själv, hur jag känner inför mig själv eller huruvida jag är en sassy brud! Det är samhället som tyvärr sätter likhetstecken mellan smalhet och lycka och trivsel. Så är det inte i verkligheten även om samhället bidrar till att alla som använder plusstorlek (46 och uppåt!!!!!! - galna jä**a samhälle) inte kan sig bekväma med sig själva.
Jag älskar min kropp. Den kanske behöver bli av med fett för att jag ska må bra. Och när jag säger må bra så menar jag att slippa bli svettig i överflöd av små ansträngningar, att inte belasta mina leder lika tungt och att ha goda hälsovärden (har inte mätt dem men en mindre tung och mer aktiv kropp har aldrig fått de dåliga värdena att gå upp (tror jag)). I övrigt mår jag bra i min kropp. Jag längtar efter att komma ned i vikt så att jag får mer frihet (som jag skrev ovan). Jag älskar kläder och vill gärna ha ett större utbud. Jag är idag rädd för att skada mig pga min tyngd när jag springer och min tyngd gör löpningen tung. Jag längtar efter att komma ned i vikt så att jag blir lättare på foten och kan springa längre med mindre ansträngning. Jag längtar efter mindre kroppsomfång så att mina lår inte längre flötar ihop och mina tunga bröst blir mindre tunga (= mindre problem med axlar och nacke + lite trevligare att springa utan att få andningsrubbingar när de slår mot bröstkorgen). Men jag älskar min kropp för att den är så j**la fantastisk rent ut sagt. Den kommer tillbaka efter skador. Trots min tyngd så fortsätter den att göra det jag vill. Den svarar an för vad jag nu utsätter den för och den är min alldeles egna, speciella kropp. Jag är fortfarande mycket längre än de flesta. Det accentuerar jag gärna genom klackar. Jag ser fram emot att dessutom accentuera längden genom smal-jeans och schyssta kavajer och hattar! Jag ser inte ut som alla andra kvinnor - oavsett om jag är överviktig eller inte. Det är ingen kvinna som ser ut som en annan. Jag tycker samhället snarare borde stötta kvinnor att känna sig hemma i sina kroppar oavsett om de är långa, korta, smala, tjocka, kurviga, raklinjade, platta, har eller inte har rumpa eller bröst. För det är ju det som är så härligt - att vi ser olika ut! Jag kommer att få fortsätta jobba med min kroppssjälvkänsla länge framöver. Mest för att jag är rädd att halka ifrån min positiva väg när jag har dagar då jag känner mig som en tung elefant (särskilt när en stol ser lite ranglig ut eller ett staket ser lite svagt ut och jag vill sitta eller luta mig). Inspirationen finns dock överallt omkring mig. Här är bloggar så otroligt bra! Jag läser era och finner motivation. jag får kommentarer av er och finner motivation. ♥ Här är ett exempel på motivation: (kolla gärna in inlägget och bloggen)
Genom att acceptera mig själv så har min dåliga kroppsrelation och kroppssjälvkänsla slutat vara något som äter mig. Det har varit ett tufft arbete att ta sig hit och arbetet är troligen inte klart än. Jag tycker att vi alla förtjänar att känna oss älskade, accepterade, respekterade och uppskattade för precis de vi är, inkl våra kroppar.
Önskar er en fin lördagskväll!
(Jag vet att detta inlägg nog blev lite rörigt. Som jag skrev innan så är det svårt att prata om och jag har nog inte heller bearbetat allt. Är något oklart eller väcker funderingar så tveka inte att ställa en fråga!)
Mina tofflor idag. Nedan tragiskt försök att associera ruggigheten med mys (bilder från pinterest): 
