gentlegiantafskofvde.blogg.se

Här är våren i antågande och fåglarnas kvitter har förgyllt dagen. Förutom tvätt och kattklappande har dagen fyllts av planering. Undervisningen drar igång imorgon igen och det gäller att ha träningen specificerad så att jag inte går lite på känn och det inte blir av någon träning alls ;) Nu vet jag att jag behöver hålla mig till träningsschemat för att vara redo för VårRuset den 14 maj. Undervisningen håller mig upptagen i tre veckor och till det tillkommer handledning ett par veckor så det kunde vara värre. Dessutom älskar jag att undervisa mina fantastiskt duktiga studenter. Det är väl snarare det som jag måste tänka på eftersom jag blir trött av allt engagemang. Denna period ska jag försöka tänka på mig rygg när jag föreläser. Jag har en tendens att låsa ett ställe i nedre delen av ryggen och den blir öm och svag. Det är samma ställe jag fått ryggskott på ett par gånger och kan det undvikas så yeeaayy!

 

För att hinna med träningen denna vecka blir det gym-morgnar och cykel-kvällar. Jag har känt av mitt knä lite när jag sprungit och därmed kör jag alternativ träning en vecka för att låta det ta igen sig direkt (ofta springer jag på det ändå som om jag kan 'känna efter lite'). Jag måste lära mig att springa med kortare och mindre luftiga steg. Och, ja just det, gå ned lite i vikt för att inte fresta på mina leder så mycket ;) En tjock älg är uppenbarligen en skadad älg... Så, jag ser fram emot att fortsätta komma framåt med min viktnedgång och att i sommar susa fram genom skogen.

 

Min man frågade mig varför jag vill springa och om jag inte blir uttråkad på att göra det i en timma. Det är svårt att förklara. Utan det så känner jag mig inte helt som mig själv och att springa känns som något som är 'min grej'. Det är något jag kan längta till kalla vinterdagar när jag stannar inne med filten och tänker att 'snart är det varmt nog'. Det är en stund då jag tänker en hel del ibland och inte alls ibland. Jag blir ett med naturen och känner luften komma djupt ned i lungorna.  Det är en träningsform jag ägnat mig åt ända sedan jag var ung även om det då var i form av att jag sprang med när nybörjarna red på uteritt och behövde en ledare som följde med. Det fortsatte i tonåren och gymnasieåren på samma vis. Jag ledde uteritter genom att springa med (tänk er känslan av att springa längst fram medan man har tio ponnyer galopperande brevid och bakom). Men, jag började även springa som ren motion i gymnasiet. Jag hade en snabb minuttid och utmanade hela tiden mig själv bara för att jag kunde. Det var även i gymnasiet som jag skadade mig riktigt ordentligt första gången (fotleden). Jag fortatte att skada mig och när jag slutade med hästarna för några år sedan så slutade jag även att springa (det var kort efter första gången jag hamnade i gips pga mina stukningar). Jag slutade stuka mig och  med ledset hjärta insåg jag att det var värt det. Jag måste ju ha mina fotleder... Efter två års rehab efter benbrott (andra gången i gips) prövade jag förra året att springa igen. Och gissa om jag blev lycklig när det visade sig att det gick! Ni vet riktigt så där springa och sätta sig i gräset och gråta av glädje och lättnad och för att man släpper ut all ilska/besvikelse/etc som man burit inom sig alla år man stått på crosstrainer eller cyklat eller sett folk susa förbi en på lätta fötter medan man själv går milen. Jag älskar att springa! Just nu så liknar min springstil mest någon slags joggande tants men sedan mina vänner kommer jag kunna öka på steget och flyga fram. Men, man måste börja i början (inte slutet) och man måste ha tålamod när man förverkligar sina drömmar.

 

Oavsett vad era drömmar är och vad som gör er lyckliga i vardagen samt får er att känna er som mest ni så önskar jag er dem och de ingredienserna i era liv.

Sitter här lite uppgivet illamående efter att ha ätit frukost bestående av hemmagjord musli och havregurt. Jag är känslig för laktos och har därför använt soya-produkter. Nu visar det sig att de senare påverkar mig för mycket hormonellt. Därav mitt försök med Oatley-produkter. Vad gör man inte för att slippa hudproblem? ;) Problemet är att jag tillhör de tidiga 80-talisterna som i stort sett tvångsmatades med havregrynsgröt och därför får kväljningar om sådant hamnar i min mun. Oatley smakar som flytande javregrynsgröt och jag står nu inför ett val. Jag kan utmana mig att fortsätta använda produkterna och därmed vänja mig vid dem. Det innebär en frustrerande kamp mot min egen kropp i början. Jag kan även ge upp och helt enkelt skita i musli-frukost. Det tråkiga är dock att jag inte tycker om så mycket annat. Det skulle väl vara om jag börjar mina dagar med fruktsallad. Det borde gå ned. Men, då saknas viktigt fett och protein. Något måste jag dock få i mig nu när jag betsämt mig för att komma till rätta med mitt skit-i-frukost-beteende. Tips?

 

I övrigt har jag en lugn morgon här. Mannen är på tur till Dalsland idag och jag är hemma med min artikel och mina katter. Här verkar den strålande solen inte vilja infinna sig och molnigheten inbjuder till mys-mode, vilket passar utmärkt när man ska spendera dagen med dator, böcker och skrivande.

 

Önskar er alla en fin fredag och att ni får en god helg!

Redan tjugo över tio??? För mig är detta en sen tid. Ofta ligger jag redan med ansiktet ned i kudden och trugar efter att bli kliad på ryggen. Alternativt har jag redan somnat. Jag och min man har riktiga pensionärsvanor och jag älskar det! Jag älskar våra rutiner, att knö i sängen (även om vi har 180 cm säng så hamnar vi alltid i mitten, på varandra), att gnälla över den nya grannen under som spelar musik för högt och som inte alls kan spela gitarr trots enträgna försök, och att våra favoritmål är kyrkor, stenar, gamla gårdar och natur. Jag vet inte när vi blev så härligt mycket oss själva men det är bara att följa med livet och omfamna det.

 

I natt jobbar min man och jag är själv här hemma med kissarna. De sussar fint på sina favoritplatser: en på filten i soffan och en har bäddat på en handuk i badrummet. Förhoppningsvis stannar de där till imorgon men jag tror att det är att hoppas för mycket. Det finns få tecken på att våren närmar sig som är så säkra som att 1) mina katter lever djävul på natten, 2) de är vakna på dagen och är gärna ute på balkongen (mina gamla frusna gubbkatter spenderar vinterhalvåret med att sova på varma platser 24-7) och 3) man vet aldrig när man trampar i en hårboll eftersom fällningen har satt igång. Den här jätten behöver sin sömn och tenderar att bli ett troll om hon inte får den. Inte så lämpligt när det imorgon är dags för informationsdag på högskolan, aka visa sin bästa sida och ta långa benet först.

 

Så, dags att krypa ned! Önskar er alla en god natt!

Solen värmer och lyser upp genom fönstren och katterna försöker utnyttja den så gott de kan. Undrar ibland om de är växelvarma... Själv har jag som vanligt (på söndagar) tvättat, handlat och planerat kommande veckas mat och motion. Vad vårkänslor kan göra mycket! Det känns mycket lättare att planera nu när jag är fylld av mer energi och jag dessutom vet att det är ljusare på morgnarna så att det kan locka åtminstone liiiiiiiiiite att gå till gymmet innan jobbet. Jag har väldigt mycket motivation just nu och ska utnyttja det genom att växla upp träningen något.

 

Att bara jobba deltid har bidragit till att jag har mer energi och vill fokusera mer på mig själv och mina målsättningar. Välkommen energi, värme, solsken och glädje!

 

Här börjar morgonen långsamt. Min man ska ut till skjutbanan för att hålla i en skjuttävling idag så hela 'familjen' var uppe tidigt. Jag och min man kompletterar varandra på väldigt många sätt.Ett av dessa är det faktum att han alltid är inåtvänd, smågrinig, lätt illaluktande och pessimistisk när han vaknar medan jag är social, glad, doftar rosor och är är väldigt optimistisk (ingen har lyckats rain on parade yet). Hmm... Det kanske enbart är ur min optimistiska ståndpunkt som jag finner det som att vi kompletterar varandra? Nu när jag läser det så tror jag faktiskt att jag är ganska annoying! :-) Nåväl, här nynnas det på vårsånger som jag tidigare sjungit i olika körer. Katten går runt och spinner och jag tror det blir en härlig dag! Optimisten har talat!

 

Idag börjar dagen med en träff med min handledare. Vi jobbar vanligtvis inte på lördagar men det var det som passade oss båda bäst. Jag känner mig så otroligt priviligierad som har så fantastiska handledare! Den handledare som jag ska träffa idag är en otroligt god förebild som forskare, teoretiker och handledare men även som kvinna inom akademien. Hon har kämpat sig fram i en homosocial, heteronormativ och patriarkalt styrd värld och gjort det bra! Vi är väldigt olika i vår kommunikationsstil (hon är mer feminin medan jag är mer maskulin), men jag inspireras ändå av henne och ser akademin ur en annan synvinkel. Jag undrar hur jag kommer att bemötas när det är dags för mig att ta mig fram karriärsmässigt? Jag är ganska naiv när det kommer till maktstrukturer och behöver vakna upp till dne verklighet som faktiskt råder. Allra mest för att kunna navigera mig inom systemen och spela det spel som krävs i vissa sammanhang. Måste säga att jag redan nu dessvärre börjar få ganska goda färdigheter i det. Jag säger dte med lite bitterhet eftersom jag önskar att det inte behövde vara så. Jag önskar att det rådde mer ärlighet, stödjande kultur och positiv anda inom akademien. Värst är de kvinnor som har fått slå sig fram och som vaktar sin position med naglar, tänder och backstabbing. Ungefär som att vi alla måste gå igenom den prövning de gått igenom för att vara värdiga och som om man var ett hot mot dem. Sedan kan jag väl i.o.f.s. tänka mig att det handlar om en positiv identitet, att vara 'en av grabbarna' (vilket de faktiskt sällan är egentligen) och att åtnjuta status och makt. Så, akademien here I come! Om jag kan så ska jag alltid verka för jämställdhet, ärlighet och öppenhet!

 

Jag och handledaren ska träffas uppe på stan vilket innebär en promenad i det kalla vädret. Märker att snöns återkomst drar ned mitt humör något och jag ska försöka komma på ett sätt att behålla glädjen även när jag går utanför dörren. Kanske det hjälper med min härligt fula mössa, mina underbara tumvantar och en rejäl tröja så att jag är varm och skyddad mot kylan? Helt klart värt att testa! Jag hoppa sni alla har en strålande dag och fin helg på gång!

Här har det kommit, och kommer fortfarande, en hel del snö. Känns tråkgt även om det är väldigt vackert. Jag längtar efter barmark, skogsdoft och sol. Ska blir skönt att promenera och springa ute utan risk att halka eller med mycket kort, lite tantaktigt steg. Det ska bli skönt att ha lite tunnare kläder på sig/mig och att få tillbaka motionsspåren när skidåkarna ger upp. Det lär de ju inte göra än på ett tag ;)

 

Till dess våren kommer så gläde jag mig åt att ha en lugnare period och att njuta av det. Har idag fått min första artikel accepterad av tidskriften som jag skickade den till, har lämnat ifrån mig sista examinationslistan på ca 35 veckor och ser fram emot att läsa och skriva en hel del.

 

Dessutom ger vädret mig själv att kura i kyskläder, tända ljus och ha på mig mössa och vantar av det lite tjockare slaget när jag är ute... Det är ju faktiskt riktigt mysigt!

Kan man få en överdos av sol och glädje? Har spenderat dagen på resande fot då jag varit på handledning i Västerås. Även om dagen varit kall så har solen skinit sedan åttatiden. Undrar om det inte t.o.m. blev för mycket sol? Sitter nu här med migrän och är mindre glad även om dagen har varit toppen... Ska testa solglasögon kommande dagar och se om det hjälper denna tant att hantera tillvaron ;)

 

Jag hoppas ni alla haft helt underbara dagar i solsken och bland vårtecken! Själv drömde jag om vår-regn i natt. Ni vet det första regnet som med stora droppar landar på solvärmd asfalt och rensar både luft och mark?! Helt underbart! Det känner jag att jag längtar efter.  Hade sällskap av en väninna på tåget upp till Västerås som berättade för mig att drömma rom regn handlar om rening. Vilken härlig tanke! Rening, rensning, spara det växtkraftiga och utvecklas. Det låter som en bra metafor för dagen.

 

I övrigt går det ganska bra här. Har gått från att inte vilja äta eller vara sugen på något till att vilja äta konstant dessvärre. Nog för att jag ökade träningen rätt bra förra veckan och för att jag lyckats komma igång med vattendrickandet, men det här måste jag verkligen se upp med. Är sugen på onyttiga saker och blir rent av på dåligt humör när jag får vända mig till proteindrinkar och nyttigheter. Hur gör ni (eller har gjort) i dessa lägen (om ni upplever eller upplevt sådant)? Jag tar så gärna emot råd då jag inte vet hur jag ska hantera detta.

 

Kramar!

Jag har haft ett inlägg på gång i några dagar men inte kommit mig för att skriva det. Jag tror ni kan känna igen att det bara säger schvipp så har dagen gått och det blev inte av att ett längre inlägg skrevs... Den sista periodens väntande på att få ett svar på hur min framtid kommer te sig och faktiskt ett negativt besked har fått mig att inse en sak. Det är inte att få negativa besked, eller positiva heller för den delen, utan att inte veta som tar på mig. Att inte kunna styra över min egen framtid och kunna planera min tillvaro är tydligen stressorer för mig. Efter det negativa beskedet kom jag med ett motförslag och idag har  jag fått det positiva besked som jag önskade och som gör att jag kan fortsätta på den jobbväg jag hoppats på. Jag är både praktisk och handlingskraftig och det inlägg jag velat skriva handlar om just det: att vi själva kan bestämma över vår framtid! Vi kan lyssna till råd från andra och även be om dem men i slutändan är det vi själva som måste föra oss framåt. Här tror jag på att följa hjärta och magkänsla (även om tanken givetvis spelar roll). Att våga tro på oss själva och stå upp för oss själva! 

 

Samtidigt som jag väntat på svar och även förhandlat mig fram till min egen framtid så har jag stöttat en vän i dennes tankar kring framtiden.  Det är tydligt att min vän inte har haft personer runt sig som lyssnat på hen och att de inte stöttat hen i vad denne vill göra och vad som skulle passa hen. Därför har hen inte tro på sig själv även om hen egentligen vet vad hen vill göra och vad som skulle göra hen lycklig. Vad vi diskuterat mycket är att hen troligen inte kommer ångra sig om hen försöker. Men, att hen troligen kommer ångra sig om hen inte försöker alls. Och visst är det oftast så?!

 

Det jobbiga är att satsa på det vi tror på medan andra håller fast oss i en identitet som vi rör oss bort ifrån. Här ser jag kopplingar till en annan väns livsstilsprojekt där hens vänner gärna skulle vilja att hen fortsätter vara överviktig - för då behöver ju ingenting förändras! Då behöver inte de ändra deras syn på hen och vad skulle hända om hen började tro på sig själv, inte ställde upp hela tiden och dessutom fick uppmärksamhet? Jag är iskall när det gäller sådana 'hjälpsamma' människor! Jag klipper balasten och inser att sådana personer som drar ned mig och hindrar mig från att utvecklas inte får vara viktiga för mig. Jag säger inte att det inte är jättejobbigt att klippa de banden och förändra min relation till de människorna, men det är nödvändigt. Att det gör skitont kan jag hantera och att jag blir ledsen och besviken kan jag hantera. I slutändan vill jag ha människor runt mig som älskar mig för den jag är, inte för den jag kan vara för dem. Jag hoppas jag får fram min poäng. I mitt huvud var det här inlägget mycket mer stingent och välformulerat! ;)

 

Andra männsikor är oerhört viktiga för oss. Men, den som är viktigast och som måste vara viktigast är dock vi själva. Vi vet ofta vad som är rätt för oss (i magen och i hjärtat). Om jag hade lyssnat på andra  så hade jag inte varit tillsammans med min man idag. Jag hade inte gått den utbildningen jag går. Jag hade inte bott i min underbara stad. Jag hade inte träffat de underbara människor som fyller mig med kraft och kärlek idag för jag hade haft fullt upp med de andra bromsklossarna. Människor kan antingen få oss att utvecklas, lyfta och bli våra bästa jag. Eller så kan de tynga ned oss, få oss att känna oss otillräckliga och ta av vår energi och kraft till vi inte har någon kvar till oss själva eller dem som vi verkligen borde lägga den på. Om du håller med men tycker det är svårt så ta en dag i veckan då du faktiskt går på din egen känsla för dig själv, vad du vill och vad du är värd. Använd det som utgångspunkt istället för andra och se hur bra du mår av det. I början kan det vara frustrerande och kännas konstigt. Och givetvis handlar det inte om att inte behandla andra människor väl. Men det kan handla om att istället för att ta en fika med den där humörsänkaren så tar du en stund för dig själv. Istället för att rädda världen och hjälpa andra så tar du en promenad, ett bad eller läser en bra bok. Du är den viktigaste personen för dig själv! Tänk lite som när man är på ett flygplan och behöver sätta på sig sin egen mask först innan man hjälper andra att ta på sig deras. Tolerera inte att andra är vårdslös med dig! Du är värd respekt, kärlek, att få vara den du är (oavsett vad det innebär och hur mycket det är i linje med vad som förväntas är 'normalt' eller vad som borde) och att få utveckla din egen potential. Att få känna dig levande, vacker och att du har en fantastisk kraft inom dig! Just du är viktig och du har så mycket att ge om du bara får utgångspunkten att göra det!

 

Det samma gäller människorna omkring dig. De är vackra. De har en fantastisk kraft. Vissa vet inte om det. Jag försöker alltid att få människor att trivas omkring mig, att upptäcka sig själva och växa genom vår relation. Jag hoppas att min vänner känner det. Men, det är först genom att jag fått en balanserad känsla och kännedom om mig själv som jag kan vara den personen för andra och som jag tycker det är viktigt att ha personer runt mig som ger det tillbaka. Min poäng är att vi får vända på de förvätningarna vi har på andra till att gälla oss själva i vår relation till dem som står oss nära.

 

Kraften och vackerheten kommer från de erfarenheter vi gjort som fört oss fram till att bli varma och ödmjuka. Såren, perioderna vi inte trodde vi skulle klara av, våra brustna hjärtan, förlusterna och smärtan - de öppnar våra ögon för sådant som andra inte tänker på. Den första vännen jag skrev om ovan går igenom en identitetskris. Hen tror sig vara svag, att det är något negativt och drar sig gärna undan. Jag tror många av oss vet att det hör livet till, att det är en process som man måste gå igenom. Att det är fruktansvärt frustrerand einnan man är på den andra ändan för man vill redan vara där. Men, att det gör oss till bättre människor - både mot oss själva och mot andra.

 

Om du orkat läsa hela detta inlägg tackar jag dig. Det kanske är flummigt, för långt och kanske inte berör dig. Men det var vad mitt hjärta behövde säga. Tack för din tid och din eventuella feedback!

 

 

 

 

 

 

För er som följt mig sedan jag startade upp min blogg och min livsstilsförändring för ca 7 månader sedan så kommer det inte som en nyhet att  processen emd att gå ned i vikt har tagit längre tid än väntat. Jag trodde att det skulle gå fort, susa till och pang! bom! så skulle jag vara i mål. Men nej... Jag är över trettio nu och inser att min kropp tar det långsammare än förut. En dag kommer jag också ha mina före- och efterbilder och kunna säga att 'jag gjorde det!'. Det dröjer bara ett tag till. Med viktklubbs nya plattform kan man korrigera sitt projekt och det har jag gjort idag. Jag har satt upp som mål att jag innan min nästa födelsedag ska ha gått ned de sista femton kilona (det är om 18 veckor). Det känns realistiskt och kanske kommer jag i mål snabbare, kanske långsammare...

 

Det kan låta nedslående att starta om tidlinjen men det är med inspiration jag gör det. Jag har valt att ta tag i mitt professionella liv och den styrkan och motivationen smittar av sig till mitt livsstilsprojekt. Jag tror även den antågande våren har något med det att göra ;) Det känns bra att ha er med när jag nu reser mig upp, borstar av knäna och tar mig framåt igen!

 

 

Vad härligt det är att umgås med vänner! Jag har gjort mer utrymme för att vara social och försöker bjuda in mer och tacka ja till inbjudningar jag får av andra. Igår var vi fyra stycken som träffades hemma. En av mina vänner jobbade sent så tre av oss tartade med bubbel, ost, kex, tapenade, crostini och frukt.

 

Ibland är livet tuffare än annars. Mest för att vi inte är i balans av olika saker och då ser allt mörkare ut än annars. Jag är själv sådan att jag behöver få känna efter en stund när något händer. När jag känt och kanske t.o.m. tyckt synd om mig, kanske t.o.m. varit skitarg på någon, så vänder ofta mina tankar och jag blir praktisk igen. Jag ser mer klart på saker och ting och kan se vilka möjligheter till handling framåt som jag har. Jag tror på att inte älta det förgångna eller fastna i negativa och möjligen destruktiva tankar eller mönster utan istället säga 'ok, vad har jag lärt mig och vad ger det för vägar framåt'. Jag säger inte att det alltid är den första tanken men den håller mig oftast flytande även om jag halkar iväg och när jag är redo att röra mig framåt så är det med kraft och säkerhet. I det läget är jag just nu. Efter besked som skulle kunna tynga ned så tänker jag att jag nu snarare vet vad jag ska förhålla mig till och att jag kan skapa en positiv situation för mig själv utifrån det jag vet. Det är lite skrämmande eftersom det innebär förändring, att lämna min trygga situation. Men oj vad jag kommer utvecklas och trivas!  Så, vid denna positiva inställning försöker jag hålla mig eftersom min långsinthet alltid lurar bakom hörnet och min stolthet kan förblinda mig med diverse mindre konstruktiva känslor...

 

 

Denna fredag har jag avnjutit det vackra vädret med vetskap om att jag styr min egen framtid (så mycket man nu kan göra det). Jag låter inte maktstrukturer eller icke-svar hålla mig fången. Med ett lugn har jag tagit min man till stan för frukost och sedan har det handlats vin och mat till middag imorgon. Jag har skickat min artikel till handledarna inför träff på måndag och jag har läst en del. Nu ska jag uppdatera mig på era bloggar! Jag hopaps ni alla har haft en fin första dag i mars och att en härlig helg väntar er!