gentlegiantafskofvde.blogg.se

Idag har jag, med ert stöd i mina tunga stunder och era hejjarop i mina goda, tagt ett kliv mot mitt mål. Jag har gått ned uner 100 kilo!!!! För flera av er så är det fortfarande mycket i vikt. Men för mig så är det som att en sten trillat från bröstet. Jag har därmed gått ned tio kilo sedan i våras och sex kilo på två månader och två veckor (ungefär). Tack alla ni som hejjat på mig och peppat mig att tänka att viktnedgången 'lossar snart'. Ni hade så rätt. Den har börjat gå ned nu. Min nyckel har varit tålamod med att träningen ska ge effekt, inlyssnanden till dem som troligen har mer koll än mig, och att äta flera små mål istället för några få. Jag åt för dåligt i början och även om det låter paradoxalt så är det att äta mer som gör att jag går ned nu (tror jag eftersom det är den största förändringen de senaste veckorna).

 

Jag väger numer tvåsiffrigt!!! Vilken härlig känsla! jag vet att vågen inte ska vara det främsta måttet men för mig blev det till slut ett mind battle. Att veta att jag gått ned på ett sunt vis gör mig så motiverad och peppad. Happy day!

 

 

    

Här är det full rulle! Massa jobb, massa träning, massa kostplanering, och massa vardagssysslor. Som vi brukar ha det! ;)

 

Avslutade tuff arbetsvecka igår med att afterworka med en kollega. Det var så otroligt trevligt! Jag glömmer ofta bort hur härligt det är att ta ett glas vin och äta en bit god mat i gott sällskap. Att för en stund glömma jobb och vardagsbekymmer och bara ha det bra! Det var mängder med folk ute och hela sta'n sorlade. Underbart!

 

Idag gäller det dock att återvända till måstenas värld. Min mamma gjorde en titthålsoperation i knäet i veckan och det gick väl inte lika smärtfritt och med lika snabb återhämtning som läkarna sa. Så, det blir att åka ned till henne idag. Men först ska det tvättas, handlas och lagas matlådor till sambon. Det ska diskas, bytas på kattlåda och duschas och kläs på oxå. So, better get going!

 

Önskar er alla en fin helg!

Kan inte riktigt komma mig för att skriva idag. Tycks ha tappat min röst och tappat mitt hjärta för en stund. Vet inte riktigt varför. Dagen startade fantastiskt med första löprundan på flera år och otrolig inspiration. Den fortsatte med textförfattande för pengasökande och bra feedback från handledare, trevlig fika med kollega, tufft men viktigt möte, fixande av hyrfilm för mys med sambon innan han sticker mot jobb och helg hos föräldrarna, och skräpmat och vin eftersom vi inte orkar laga mat. Är egentligen extremt glad trots något orosmoln på himlen. Ändå denna limbo. Jag antar att det uppstått ett vakuum pga att deadline för mitt arbete har skjutits upp. Men ändå...

 

Det tillhör, enligt min mening, livet att vi hela tiden tacklar känslor och tankar som kan vara av väldigt olika art och som rent utav kan säga emot varandra. Det gäller att hantera dem alla konstruktivt och röra oss framåt i vår utveckling. Att ha tappat en deadline känns som att ha tappat stöd i ryggen. Ändå har jag ny deadline. Hoppas jag kommer ur detta vakuum snart! Jag älskar mitt liv och vill göra det rättvisa. Inte bara sitta här och se dagen passera förbi utan en känsla, utan någon äkta tanke. Funderar på att ge mig ut på promenad senare och lufta huvud och själ.

 

Det jobbigaste är att det känns osom jag inte känner något alls samtidigt som jag känner massa. Vad handlar det om? Är det någon slags distans? Eller bara som det är? not only PMS does this to a woman...

 

Igår var en dag i spontanitetens, känslornas och ordnandets tecken. Min sambo ska sälja sin Remington till en man i Växjö och jag passade på att boka in möte med min ena handledare och följde med nedåt. Jag tycker om att ses ansikte mot ansikte, prata över en kopp te och liksom bygga på kittet som finns mellan två kollegor. Handledningen gick super. Vi diskuterade artikeln och vred och vände på saker och ting. Dessvärre menade min handledare att vi inte kommer hinna bli klara i tid. Jag förstår det och jag håller med. Men ändå gick luften ur mig. Jag har kämpat så hårt och det känns som att jag är inne i slutspurten. Att mållinjen flyttas nu är för uttröttande. Efter mötets avslutande fastnade jag en stund i känslor av frustration, besvikelse och trötthet. Tur att man är superkvinna! Jag ringde huvudhandledaren och nu har vi en ny plan. Istället för inlämning den 1 november så sker inlämning efter julledigheten.Det kommer dessutom vara en starkare och bättre avhandling som lämnas in då! :-) Fantastiskt hur saker kan gå från katastrof till att bli bättre än innan genom konstruktivt tänkande och bra stöd från dem runt omkring. Idag har jag än mer energi och motivation än innan och känner mig inte bara på banan utan även som i täten.

 

Efter att vi kom tillbaka till stan stack sambon tills kjutbanan och jag stack ut i skogen i ett par timmar. Dessa lagom friska och kalla höstdagar är perfekta för promenader. Jag älskar berget och den natur det bjuder. Kvällen spenderades sedan med filt och älskling i soffan. Kan det bli bättre?

 

Idag väntar en tur upp till stan för några ärenden och sedan jobb med artikeln. Så, ingenting spännande på gång här. Or is it? ;)

 

 

Tänker för en stund att 'oj, det är ju måndag och dags för vägning'! Tänker sedan urgh... Det är måndag... Dags för vägning... Släpar mig mot badrummet där gamle trogne 'Rostis' väntar för att fylla sin uppgift. Kliver upp och tittar. Det ser för lite ut. Kliver av vågen och kollar att den är rätt inställd. Kliver upp igen. Jodå... Den stannar på något som ser för lite ut igen. Försöker fokusera blicken och ser att det är två kilos skillnad. Vaggar till lite av trötthet och försöker räkna strecken för att se att jag verkligen ser rätt. Men jo, två kilos skillnad. Är för trött för att bli glad på en stund men nu sitter jag här och är mycket nöjd! :)

 

Börjar dagen med levande ljus och min proteindrink fick bli en frozen yoghurt genom att frysta bär mixades med yoghurt i.s.f. soyamjölk. Förkylningen är kvar i kroppen och gör mig öm och seg. Lite irriterande eftersom jag vill skutta och hoppa och springa och jobba. Den tar sig mest uttryck som just denna seghet och en feber. Lite tung i huvudet också. Men, men... Tända ljus, pyjamas, täcke och Harry Potter går inte av för hackor det heller när det ska jobbas trots tillstånd.

 

Jag hoppas verkligen på att bli klar med min text idag. Det skulle vara så skönt att ha den ur världen. Det är väldigt nervöst att skicka in den till min handledare eftersom jag inte vet hur stark och bra den är. Jag hoppas han kan artikulera dess svagheter och stykor efter han läst den. Just nu behövs ärlighet och tydlighet så att texten kan bli än bättre och helst riktigt bra. Texten för denna vecka handlar om äldrevårdshistoria kopplat till kvinnor som utförare av den samma. Det är väldigt intressant, tycker jag, att de diskuterade samma aspekter för över 150 år sedan som vi gör idag: hur vi kan värna om kvaliteten på vården när vi måste spara och hålla budget. Då skapades ideella föreningar av och med kvinnor som besökte fattighusen och såg till att allt var bra. Lite som dagens inspektörer från socialtjänsten kombinerat med brukarundersökningar. ;)

 

/GG

Nu gäller det. Nu börjar det.

 

Jag och väninnan har som mål att springa 5 km på vårruset i maj och en mil i augusti. Nu börjar löpträningen! Ni kommer få följa med hela vägen! För oss är detta en del i vår livsstilsförändring och mål som gör oss än mer taggade! ♥

 

 

/GG

Promenaden igår gjorde gott! Det är en mycket backig promenad, med en riktigt jobbig en efter 7 km (som dagen till ära var nypreppad med  2 dm sand). Känns att jag är ovan att gå i snabbare tempo och riktigt ta ut steget. Det är så otroligt skönt att kunna göra det. Älskar att promenera med sambon men då blir det typ ett 4km tempo och jag får inte sträckt på jätte-benen. Idag har jag träningsvärk på alla de rätta ställena: lår och rumpa!

 

Jag är dessvärre lite förkyld också. Den har lurat i kroppen i över en vecka och jag trodde jag skulle klara mig undan. Men, icke! Det värsta är att jag var lite kaxig igår när sambon undrade om jag inte håller på att bli lite sjuk jag med (han är förkyld sedan tre dagar). Svarade att jag inte var det eftersom jag har ett så mycket bättre immunförsvar numer (var lite dryg omkring det uttalandet oxå). Så, den får jag ju äta upp om jag inte på magiskt vis lyckas kurera mig medan han jobbar. Min stolthet hejjar på det senare.

 

Lite sanning ligger i det där med immunförsvaret dock. Efter benbrottet (vintern 2009?) hade jag immunbrist och med stillasittande liv med mycket stress så blev det aldrig så där värst jättebra. Åkte på förkylningar om och om igen. Det värsta var att jag dessutom kunde ha magsjuka fler gånger på raken. Så, att jag bara går runt och är rinnig i näsan istället för halvvägs till lunginflammation är ett stort plus i kanten som jag tackar min nya livsstil för.

 

Så, te och C-vitaminkur står på schemat här tillsammans med läsning, skrivande och vilande. Önskar er alla en mycket fin söndag och hoppas ni mår bra!

 

/GG

Det kanske är alla kosttillskottpiller, det kanske är att jag älskar hösten, det kanske är all kärlek eller så har det hänt! Jag är supertaggad! Jag är taggad på träning, jag är taggad på bra kost och jag är taggad på att köra stenhårt! (Vi kan ju se om jag fortfarande känner så imorgon... Men, ändå!) Har så bra stöd omkring mig och en lust har börjat komma inifrån. Igår var jag så sugen på att springa en halv mil. Var fortfarande sugen imorse men vaknade sent (08) och ville inte att mitt första flabbiga springförsök skulle bevittnas. (Tror det kommer vara lite shake it and bake it över det hela och det är väl ok om jag kan springa mer än tio steg - men det vet jag ju inte om jag kan) Det är det enda kassa med att vara lite lokalkändis genom jobbet. Jag vet aldrig vart mina studenter och kollegor ska dyka upp. Och, för mig är träning något intimt och privat. Det har det alltid varit. Men, suget är kvar och i veckan ska jag passa på en morgon när jag kan ta bilen och sticka upp på berget. Räknar med att det innebär att jag orkar springa de 100 metrarna förbi stadion och sedan står jag där flåsandes som vargen i 'Svärdet i stenen' när han jagat Merlin och Pysen upp och ned för bergen. Men, helt klart värt ett försök. Behöver bara fixa schysst musik och ett par bra hörlurar. Har ni bra musiktips???

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har vuxit ur mina byxor! På det bra sättet... Känner mig som tjejen i Kellogsreklamen som måste hålla i sina byxor medan hon går för att inte tappa dem. Alltid trevligt att införskaffa nytt i mindre storlek men har på känn att detta med att gå ned i vikt kommer bli en dyr affär ;)

 

Nu ska jag starta helgen med bad och tidningen 'Wellness'.

 

/GG

Jag är tidig åttiotalist. Jag minns när det fortfarande innbar att jag var ung. Jag är fortfarande inte 'gammal' men jag är inte nybakad nittonåring heller som jag var den dag jag satte min fot här i Skövde. Jag kan känna mig gammal ibland. Som när jag minns tillbaka. Jag minns hur min far jobbade som byggnadsarbetare när jag var liten, bland annat med Globen, och kom hem på fredagkvällarna medan vi såg på naturprogram som kommenterades av Arne Weise. Han hade ibland med sig gåvor till oss i form av en nysläppt serie 'my little ponies' som var indelade i familjer. Kära någon vad jag älskade de där plasthästarna! Vi såg på Björnes och senare disneysdags. Och då var det inte datoranimerade figurer eller spetsigt målade flickor och pojkar utan 'Luftens hjältar', Duck tales, Bumbibjörnarna, Darkwing Duck, Räddningspatrullen och klassiska kalle-bitar. Det var fragglarna, mupparna, Skurt och 'Troll i tomteskogen'. När vi senare flyttade och hade både vhs och stor TV så skaffade vi kabelTV med filmnet. Här fanns även cartoon network och en hel värld av Hannah&Barbera figurer (Jetsons, yogi, stoppa duvan) och looney toons vecklade ut sig. Det var under mellanstadiet jag först förstod att jag var en 'jätte'. I klassen var det jag och en tjej till som var större. Men jag fick höra att jag inte var lika tjock som henne. Att jag var tjock på annat vis, inte lika löst vis. Men jag minns också hur jag gick från att vara sist vald i alla sporter till att vara först vald eftersom jag var en j**el på fotboll, king och basket. Jag lyssnade på Metallica och började med rida på ridskola. Det var en underbar plats att vara på och jag hade min första häst-förälskelse i en ponny som hette Vicky. En vacker, grå dam som troligen är den snällaste jag någonsin träffat på.

 

Jag hade många vänner under den tiden vi bodde i Ängabo, ett av de yttre bostadsområdena i Alingsås. de bodde i radhusen runt mig eller i villorna längre bort. De lärde mig om klass, de lärde mig om moral och de lärde mig om ensamhet under den tid som kantades av godis som kostade tio öre, fila-skor och fila-tröjor, höga luggar, och coola tjejer som började sminka sig (fast ingen verkade använda BH ännu). När jag började åttan så flyttade vi in till centrum. Min högstadieskola finns fortfarande kvar. Den ligger i närheten av min mammas lägenhet. Tydligen är knarktillgången där nu större än på min tid. Högstadiet var en tråkig värld. Jag var en ensamvarg. Jag var inte mobbad eller populär. Jag tillhörde något mellanskikt, vilket gjorde det möjligt för mig att inte synas. Det var en värld utan intresse för mig. Jag hade bra betyg och visste hur man pluggade, men den var ointressant. Var dag väntade jag på att skolklockan skulle ringa så jag kunde sticka hem, byta om och sticka till stallet. Adidas, Gansta's paradise, kiss from a rose, I got 5 on it, tracks, band som frissade sig så man fick dra fram, räta ut och dra tillbaka med hjälp av blyertspenna, rena rama Rolf, Beverly Hills (originalet), Sabrina, Dawsons Creek och Fresh Prince. Förlorad oskuld, första cigaretten, min andra häst-förälskelse och ungdomsledare på ridklubben. Kören jag varit med i sedan jag var liten får mindre utrymme när hästarna tar över mer och mer.

 

Gymnasiet: Naturbruksgymnasium där jag gick inriktning mot häst och bodde på internat. Min oroliga far ger mig min första mobil: en Ericsson med uppfällbar antenn. Inte en sådan man snyggt drar fram utan en lång flärp som låg vid sidan och som man skjöt upp. Hästar hästar hästar hästar. Öl, cigaretter, pojkar. Min första människo-förälskelse. Mina första nära vänner (förutom de jag haft i stallet tidigare). Bilar, EPA-traktorer, hembränt, husen på landet där vi träffade som helgerna i idyll-Sverige. Mjölka kor, klippa får, valla grisar, köra häst o vagn, köra traktor, hitta på hyss. Idag har skolan en egen hemsida, egen facebooksida och egen twittersida. När jag gick där så hade vi max 25 datorer, vita stora burkar i en sal där vi ibland skrev inlämningsuppgifter men oftast var ute på lunarstorm. På eftermiddagarna 'Sunset beach', på helgerna Dawsons Creek, Sex & city och Ally Mc Beal. (Vi hade bara 1, 2 och 4). Fortfarande bra betyg trots liten input och mest uttråkad. Skolkar, åker fast för alkoholinnehav, får höra att "jag inte är som de andra hästtjejerna - på ett bra sätt". Tänker att jag aldrig är som någon annan, att det verkar bra men jag förstår inte varför. Truly, madly, deeply; All my life, I don't wanna miss a thing, Sex and candy, TLC, Destiny's child, Britney, Christina, narcotic, macarena. Mamma och pappa som köper backstreet boys skivor var jul och sedan Westlife. Tror de tyckte det skulle vara bättre än Metallica, depplåtar och knarklåtar. Bilturer med pappa till skola, till syster i Sthlm, till stallet och på tävling.

 

På somrarna och helgerna under gymnasiet jobbade jag fortfarande på ridklubben. Som ridlärare och ungdomsledare. Fina vänner från den tiden som nu, likt vi alla, gått vidare. Söker till högskolan, kommer in med mammas kommentar: "Ska du bli en sådan där beige person nu med hårknut och glasögon?" Svarade kaxigt att nej det skulle jag inte (sitter här idag och är rätt beige, med hårknut, beiga tapeter och beiget liv - inser att jag älskar beigt!). Börjar min utbildning. Första året försvinner i ett blurr av pappas sjukdom och död. Har mitt första seriösa förhållande, inkl bo tillsammans, som går fel. Det är aldrig OK att slå. Inte ens om den andra säger att den vill något annat, att den behöver något annat, att den vill lämna. Minns hur nervös jag var när jag dagen innan flytten berättar vad som ska ske. Tänker att det som händer må hända. Min mamma kommer dagen efter och troligen vågar han inte. Om han vågar så vet hon och antingen hittar hon mig hemma eller på sjukhus. Flytten till frihet som ett tag blir ångestinsvept eftersom han envisas med att leta upp vart jag bor och inte släpper taget. Han har fortfarande inte släppt taget och någon gång per år får jag ett läskigt samtal om att han älskar mig, att jag är den bästa han någonsin haft, att vi hade det så bra och han undrar om jag verkligen fortfarande älskar min man. Läskigt - inte för att han skrämmer mig utan för att han har en sådan vriden bild av allt.Trots alla långa samtal under de där åren som är långt borta.

 

Under utbildningen träffar jag min sambo och det är även han som hjälper mig bort från min våldsamma relation genom att öppna sitt hem för mig. Vi är lyckliga, jag har hästar i mitt liv och jag är snyggare, starkare och friskare än på länge. Jobbet som tar mer och mer tid, hans ex som finns i bakgrunden och skapar oro, för mycket festande, för lite mat, för mycket träning. Ger upp och jobbar fö rmycket. Vikten som ökar, jobbet som går mycket bra, vikten som ökar, benbrott, ingen träning, vikten som ökar, sambon som är särbo och vi har myshelger när vi ses, vikten som ökar, sambon flyttar hem, lycka, mys varje dag, vikten som ökar...

 

Här slutar min elegi. Här vänder det. Här börjar jag ta tag. Här får jag nog. Här får världen brinna om den så må, bara jag får sätta mig själv först. Jag är inte ung längre. Jag är inte heller gammal. På många sätt är jag en gammal själ efter all sorg och allt jag tagit mig igenom. Men, det är erfarenheterna som gör oss till de vi är. Både de bra och de dåliga. Att sjunga ut en klagosång över det som varit är en del av min process framåt. Mitt sätt att gå vidare med insikten i hur det varit och acceptansen för det. Jag är fortfarande en ensamvarg och trivs bäst med mina få mycket nära vänner och allra helst med min sambo. Jag är fortfarande inte som alla andra - på ett bra sätt - och vet exakt varför och kan uppskatta det.

 

/GG

 

 

Här har vi en otroligt vacker höstdag! Startade morgonen med en sväng till gymmet. Kände av migrän och mådde knepigt genom hela passet. Har svårt att bedöma när det är dags att säga nej till träning för att det inte blir bra. Feber är en dealbreaker för mig. Men annars, när man bara mår lite kasst... Nåja, jag höll mig på benen och fick träffa min fina väninna. I övrigt har jag suttit i möte hela förmiddagen för att jobba med en rapport. Trist och roligt på samma gång. Fixade lite administrativt (hade tydligen postat en betygslista och tre uppsatser till mig själv istället för studieadministratören) och sedan bar det av hemåt för lunchfixande. Är lite trött och seg men räknar med att det blir bättre när lunchen gått ut i blodet.

 

Mängden arbete jag har att göra i höst börjar bli en verklighet. Har mängder att göra var vecka OCH en avhandling som ska bli klar. Tur att multi-tasking is my middle name! ;) Hoppas ni alla har vackra dagar idag!

 

Idag är det härlig onsdagskväll. Det innebär att sambon sticker till skjutbanan och att jag kör ett ordentligt pass på cykeln. Känns skönt att ha fått till två tärningspass idag. Jag har ett så stillasittande jobb att det verkligen behövs ibland (eller jämt). Jag tror att en stor del av min viktökning är just att jag gått från ständigt hålligång till just stillasittande jobb som tar många timmar av mina dagar. Fram till för några år sedan så cyklade jag en fram och tillbaka till högskolan för studier (6 km enkel väg), jag cyklade ut till stallet (ca 5 km) och red ett par hästar och jag hann ofta dessutom med en löptur (oftast 4 eller 8 kilometer). Jag blir utmattad bara av att tänka på det. ;) Min poäng är att jag var mer i rörelse än stillasittande. När jag slutade med hästarna så såg jag fortfarande till att gå långa promenader flera gånger i veckan, att cykla en lång tur någon gång då och då över berget och runt tillbaka igen, och att få tid till motinscykeln. Någonstans antar jag att jag tröttnade på allt. Jag fick mycket ansvar på jobbet (och tog mer än så) och jag tror jag slutade orka ta ansvar även för mig själv. Mina forsknings-och skrivprojekt tog fart, vilket innebar långa dagar med ingen energi över till träning när jag var klar med kanske 12-14 timmars arbete. Detta kunde ha fortsatt till jag vägde mycket mer än nu och troligen fick en hjärtattack.

 

Ingenting omkring mig har ändrats, men jag har ändrats. Jag har tagit kontroll över mitt eget liv (så gott det går) och tänker att jag först och främst måste ansvara för mig själv och sedan ansvara för hela världen. Till stöd har jag fina vänner och världens mest fantastiska sambo. Jag är väldigt lycklig och väldigt tacksam över det!

 

/GG

Här har det ätits lunch. När man inte orkar handla så får man ta det man har hemma: sallad, körsbärstomater, keso, blandade bönor, kokt ägg och stekt lax blev kontentan. Inte så illa faktiskt... Men, behöver komma iväg till affär'n imorgon.

 

Pratade med sambon igår om min tendens att inte äta något när jag kör heldagar på kontoret. Han föreslog protein barer som nödlösning när jag kommer på mig själv. Min väninna och jag pratade lite om det imorse. Har ni testat sådana? Finns det några ni rekommenderar? Jag har sneglat på Swebars ex.och undrar om de är goda.

 

Nu ska jag lista ut hur man kan jobba samtidigt som man har en sovande katt i knäet. Möjligen ger jag upp det ett tag och somnar med honom ;) Eller i vart fall myser.

 

/GG

Känns som att jag landat idag. Började med att sticka till gymmet vid halv sex imorse. Där mötte jag upp min väninna och pratade mig igenom 50 min crosstraining. Så härligt att ha sällskap, ha någon att filura med över allt vad det nu kan vara. Jag är som sagt mycket av en ensamtränare men med henne funkar det. Det känns både tryggt och trevligt! Har börjat dricka proteindryck efter träning och märker att jag mår bra av det. Så, efter att ha slängt i mig den så stack jag till jobbet. Var på gott humör och hade på mig klänning och klackar idag för att matcha det! :) Fick en del viktigheter gjorda innan jag och ett par kollegor stack och fikade. Det är en stor dag idag för Högskolan i Skövde eftersom stadsministern är här för att besöka våra studenter och prata med dem. Såg helt fullsmockat ut när jag gick förbi restaurangen där besöket skulle gå av stapeln. Är glad för att det är det. Är glad för att vi har engagerade studenter. Är glad för att han tar sig tid att tala till dem och lyssna på dem. (Om han nu gör det.)

 

Nu är jag hemma igen och ska arbeta vidare med min avhandling. Känns skönt att fly de kalla vindarna utanför och svepa in mig i täcke dagen till ära. Sovande katter, te och vackra färger i solsken utanför skapar en härlig atmosfär. Sådana här dagar längtar jag efter dagen då jag och sambon har hus med vacker natur utanför dörren. Då skulle atmosfären kompletteras med sprakande eldstad (eller liknande). Längtar även efter att ha ett bibliotek och arbetsrum. Men, vi får se när det blir dags. Just nu vet vi inte vart jag spenderar mina två sista år på forskarutbildningen (beror på med vem jag får medel) och vi vill ha lite mer koll på läget innan vi fattar beslut om husboendets vara eller icke-vara. Det sköna är att ingen av oss har bråttom. Vi trivs i vår lilla lägenhet tillsammans med kissarna. Den är nära till våra jobb, till tågstationen, till berget och finns i en förening med många äldre. Så, det är ett lugnt område trots närheten till centrum, station och den stora led som går rakt igenom stan.

 

Nej, dags att dyka tillbaka ned i min text. Här ska stordåd uträttas!

 

/GG

Dagarna i sig har inte varit usla men jag har skött mig uselt. Igår hade jag seminarier 8-12 och 15-17. Under första passet kom jag på att jag glömt frukost. Jag hann inte fika runt tio och åt musli och yoghurt med jordgubbar till lunch eftersom jag inte orkade laga mat. Min lucka fylldes med jag vet inte vad och när jag kom hem kl 17 så orkade jag ingenting. Blev lite frön och soyabönor innan jag packade mig isäng runt åtta. Då hade jag hunnit med promenad med sambon dessutom för att få bort lite stelhet.

 

Idag: upp kl fem, skriva, mailsvarande och småfxande fram till halv tio, fika halv tio till tio, seminarier 10-12, en sent antagen reserv kom till mig och jag hjälpte henne, sitta i möte 13-13:20, till seminarium och klar kl 17. Musli, jordgubbar och yoghurt...

 

Seriöst!!! Ca 700 kalorier per dag. För mycket! För lite sömn! Har varit i detta svarta hål innan och gjort min kropp galen. Tack och lov ska jag vara hemma och skriva i några dagar. Måste verkligen komma på en strategi så att detta inte händer igen. Älskar mitt jobb, mina studenter och mitt skrivande men älskar mig själv och min kropp mer!

 

/GG

Söndagar är utan tvekan mina favoritdagar. Är inte helt säker på varför eftersom det är tvättdag och dagen innan arbetsvecka börjar. Jag tror det är lugnet. Det är tyst och tomt utanför och alla människor (när de väl beger sig ut runt 11) rör sig på ett mer avslappnat vis. Precis som om de just fått en extra dag som de verkligen vill ta vara på.

 

Jag tror även jag gillar söndagar för att de innebär avslut. Många av er kanske avslutar sina jobb på fredagen. Jag avslutar mitt på söndagen. På söndagar skickar jag mina texter till mina handledare. Så, jag lägger sista handen vid mina texter, skickar dem och är sedan mycket nöjd över vad jag åstadkommit. Om jag är klar sedan tidigare är söndagar dessutom min lediga dag. Jag försöker att aldrig boka något på söndagar just för att kunna göra vad jag vill om arbetet skulle bli klart tidigare än planerat.

 

Medan många har fredagsmys så har jag söndagsmys! ;)

 

/GG

Efter mitt förra inlägg satt jag och läste en stund. När jag sitter där och läser så är det precis som om luften går ur mig. Det var inte den där smygande känslan av trötthet som man kämpar med en stund innan man ger efter. Det var en PANG BOM trötthet som svepte in. Blev förvånad och tänkte att det är bästa jag vilar. Lade mig på sängen och vaknade, vad jag tror var, ett par timmar senare. Fortfarande trött men jag tänkte att det nog är bra att gå upp även om jag tar det lugnt. Ärligt så blir jag lite rädd för den där insvepande tröttheten. Förhoppningsvis är det enbart pga att jag har någonting i kroppen (tyckte jag kände av förkylning i förrgår) eller att kroppen jobbar förfullt med återhämtning och omställning. Kommer att ta det lugnare ett tag och min utmaning får vänta till nästa gång jag tio dagar då jag är i stan. Jag tror på att lyssna till kroppen (till viss del - kanske inte när den är vrålsugen på choklad ex.) och känna efter vad den behöver. Just nu är det tydligen lugn. Efteersom jag har mycket jobb så får dne fysiska ansträngingen stå tillbaka. När jag säger att den får stå tillbaka så är det min ordinarieträning på 6 dagar i veckan som kommer upprätthållas. Men, inga tokiga superpass om det inte känns riktigt riktigt bra.

 

När det gäller lyssnande på kroppen så kopplar jag det till en ärlighet inför mig själv. Jag är en 177 cm lång kvinna på 103 kilo som sedan nästan två månader tillbaka har genomgått en livsstilsförändring. På den resan finns hittills både dalar och höjder, det har varit tufft och helt underbart. I denna förändring kommer mycket ske utöver det som skett och min känsla inför mig själv är en viktig del av att vara ärlig. Då tänker jag på känslan av och i kroppen likväl som mer existentiella känslor. Jag har inte riktigt tagit hand om min kropp innan och måste värna om den. Jag älskar min kropp på så många vis. Den är stark, den är uthållig, den har fört mig med på äventyr, den har genomgått chocker, den har fungerat, den har skador som alltid finns kvar i den, men den har även läkt fint. Min kropp fungerar! Under denna omställning har den anpassat sig och blivit mycket stark. Den släpper inte ifrån sig vikt riktigt än men det kommer om jag tar hand om den väl. Jag kan ärligt säga att jag vill arbeta med min kropp för att göra den frisk och stark. Jag kan ärligt säga att jag är arg på mig själv för att jag låtit den 'förfalla' de sista åren. Men, jag skulel aldrig ta ut det på min kropp genom svältdieter, überträning eller något som inte skulle kunna funka i vardagen. Den har försökt hantera min vanvård så gott som den kan. trots al stress, trots dålig kosthållning och trots för mycket alkohol i perioder så har den hanterat det väl så att jag har helt vanliga värden idag. Måste ha en superkropp!!!! Efter min morgondusch smörjer jag in mig med krämer/body butter  - you name it - och med en olja. Oljan ska hjälpa min hud att reparera sig. Med mina händer för jag över mjukmagen och känner de räfflor mina bristningar skapar. Då brukar jag säga 'Förlåt kroppen' - tyst eller högt om jag är själv. Så, det sista jag vill göra nu är att göra den mer illa. Det jag vill göra nu är att ta hand om den. Så, istället för hård träning ska den få bad, krämer, doftljus och stärkande träning. Den ska få meditation och senare i höst när blivit modigare ska den nog få ex. yoga också. Den stora skillnaden vad gäller relationen till min kropp är att jag, genom min livsstilsändring, är i min kropp och med min kropp. Förut kunde jag vara mot min kropp och tycka den var ett redskap. Så, när den inte funkade som jag ville så kunde jag nästintill straffa min kropp (pushade i alla fall, dieter, för hård träning). Jag var elak mot min krop och därmed även elak mot mig själv. För i allt det där fanns en skam, ilska och uppgivenhet gömd. Kontroll är väldigt viktigt för mig och min odisciplinerade, ofasta kropp symboliserade min okontroll över mig själv och mitt liv.

 

Idag har jag bra träningsrutiner. Jag har dock fortfarande sämre matrutiner eftersom jag fortfarande äter för lite vissa dagar. Mitt mål är att skapa en balans under dagarna och över längre tid. Jag tycker det är viktigt att jag är ärlig mot mig själv även i det. Att jag inte tror jag gör saker bättre än jag gör dem. Att jag fråga mig själv 'varför åt du ingen lunch idag' (frågar djupt eftersom första svaret är 'hann inte' medan det äkta svaret är 'min mage var stressad och i en knut så jag kände inte hunger och glömde bort'). Med denna ärlighet så kommer jag lösa flera knutar på vägen och hela tiden komma längre och längre med min förändring. Målet är en frisk jätte inifrån och ut. :-)

 

/GG

 

Det är en fantastiskt vacker dag här i Skövde. Solen skiner på de färgade löven och vinden har stillat sig efter ett par dagars blåst. Här har vi haft 'sovmorgon' idag. Klockan ringde inte förrän sju! :) Känns härligt att få sova de där två extra timmarna. Sambon drog till skjutbanan och jag satte mig på cykeln. Känns alltid skönt efteråt även om motståndet är stort innan.

 

Skämde bort mig själv vid frukost med äggsmörgås. Så gott! Så, bra start på dagen här. Ska idag jobba vidare på min avhandling. Det är deadline för att skicka min reviderade inledning imorgon. Tänk att det bara är sju veckor kvar innan inlämning av hela avhandlingen! Helt otroligt. Två års slit ska få sin kulmen. Kan ni gissa vilken ruta jag passar in i? ;) (Från PHD comics.)

 

    

 

/GG

 

 

Är på kontoret och känner mig lite borttappad eftersom jag egentligen inte riktigt har något att göra. Men, god kvinna reder sig sjläv och jag kommer skapa mig något att göra. Har ett par möten 10-13 och 2.5 h borde kunna slås ihjäl med lite fantasi.

 

Idag mådde väninnan bättre och vi tränade på. Vilken härlig start på morgonen! För att få igång maten bättre har jag nu börjat dricka proteindrink efter träningen och jag känner mig mätt och nöjd. Har annars en tendens att slarva med frukost (kan väl inte heller räkna drinken som det, men den är bättre än ingenting). En bra start på dagen med andra ord. Det kan behövas denna höstmorgon. Här i skövde regnar det och blåser och höstens första färgade löv virvlar omkring i dans kring fötterna. Detta väder är dock lovande inför helgen som ska spenderas med skrivande. Känns gott att kunna kura med filt, böcker, artiklar och dator. Te och kisse ingår i paketet dessutom.

 

/GG

Tankarna fortsatte att rumla runt imorse. Som tur är kunde en väninna möta upp och filura med mig. Det bästa med de finaste vännerna är att det ibland räcker med att de bara är där. Precis som att världen blir mer synlig och man förstår sig själv bättre genom blotta närvaron. Jag är inte helt färdigtänkt än men en plan har format sig kring vad jag vill, några mål och hur jag ska komma dit. Jag tror på att skynda långsamt. Vara strategisk och göra allt med kvalitet. Jag är en person som går all-in när det gäller. Gör inget halvdant (övar på att göra vissa, mindre viktiga saker, halvdant) och satsar 120%. Så, det gäller att ta saker i små steg så jag inte överväldigar mig själv eller andra. För vart steg finns en tidpunkt och för vart steg krävs förberedelser. Har överraskat mig själv med mina reflekterade beslut. Kan se att jag har mognat på ett bra sätt och gläds för det. Överraskar mig även med min villighet att ge mig ut på okända vägar. Jag kan ofta luta mig tillbaka i det trygga och tvivla på min kapacitet när det gäller att göra något nytt. Men, de senaste åren har jag visat för mig själv att jag har en otrolig kapacitet (det har vi alla!) och att jag kan hantera de mest oväntade situationer. Med det i ryggen ska jag, istället för att använda min kapacitet för att hantera de situationer som jag hamnar i (oftast pga andra), använda min kapacitet för att styra mot en intressant och spännande framtid. Den resan startar här och nu!

 

För att byta ämne så har en tidpunkt jag väntat på ett tag infunnit sig. Jag har en ny tio veckors utmaning. Denna gång är det både träning och kost. Jag kommer träna två gånger om dagen i tio dagar (med start imorgon) och äta flawless (= regelbundet och bra mat). Varför? För att jag kan. För att jag ska visa mig själv att jag kan ha både disciplinen och ha mig själv som prioritering. För att se vilka resultat det ger. Planen är att det ska ge goda resultat så jag får motivation och blir peppad inför höstens fortsatta livstilsförändring och, förhoppningsvis, viktnedgång. Så, om vi står här om tio dagar (måndag morgon den 24e kollas resultaten) och jag hänger läpp så ha tålamod med mig och säg gärna något peppande... ;)

 

/GG

 

 

Sitter här med ett täcke omkring mig. Har tagit ett skönt bad med 'Myrten' efter en lång dag på jobbet.Efter krossande av latmask begav jag mig till kontoret glad i hågen. Behövde egentligen inte gå dit men på något vis lyckades jag fylla ut hela tiden mellan 08 och 15. Kl. 15 - 17 hade vi möte i arbetslaget och efter det pratade jag och en kollega en lång stund. Tiden går så fort vissa dagar!

 

Sambon är skjutledare ikväll och jag passar på att läsa bloggar med myskatten i knäet. En god avslutning på en god dag. Dagen har lett till många konstruktiva tankar och jag är mycket mer nyfiken på karriärsplanering nu än jag brukar vara.  Det är ju faktiskt otroligt spännande att tänka över alla möjligheter som finns och fundera ut hur jag bäst ska ta till vara på dem. :) Jag är inte, på något vis, på väg bort från min arbetsplats men jag funderar på lite gästspel på olika ställen. Jag funderar även på att kanske gå ned i arbetstid. Jag funderar på hur jag ska komma vidare med min forskarutbildning och vad jag vill göra när jag är klar med den. Många tankar blir det!

 

Men just nu så ska jag nöja mig med att klappa min fina kisse och andas in hans spinnande. Bara vara nöjd, varm och glad.

 

/GG

Imorse var det dags för träning med väninnan. Kl. fem kändes det ovanligt segt att vakna och stiga upp. Som en sengångare fick jag dock bytt om och tagit hand om katterna. När jag står i köket får jag sms om att väninnan är sjuk och inte kommer. För en stund står jag med mobilen i handen och ser hur möjligheten att krypa ned i sängen igen öppnar sig. Kroppen skrek efter att gå tillbaska. Men, inte då! Jag gick faktiskt iväg. Efter 40 min crosstrainer, tio minuter tung styrketräning för armar och tio minuter stretch så kändes hela livet underbart. Tänk om jag kunde komma ihåg det och göra det till en motivation! Jag kan minnas det på kvällen och tänka att det ska bli underbart att träna. Men, när klockan ringer är de tankarna lååååångt borta.

 

Det finns, för mig, inget bättre sätt att starta dagen!

 

/GG

Nu när lugnet lägger sig och jag får tid att tänka så går många av mina tankar till min pappa.

 

Pappa var en lång och stark man med ett skratt som var ärligt och högljutt. Han tyckte inte om att bråka och när mamma tog upp något som sårade honom så behövde han ofta tänka en stund, vilket innebar att han gick en promenad med hundarna innan han kunde ge ett svar. Jag tror det ofta gjorde henne frustrerad. Men, när han svarade så var det aldrig överilat eller i vredesmod eller sårat som han gjorde det. Min pappa tyckte om att bugga, se på James Bond filmer och göra saker med händerna. Han var socialdemokrat och var vår hängde jag med honom, pliktskyldigast, för att gå med i förstamajtåget i lilla Alingsås. Han var byggnadsarbetare och blev i slutändan befordad till ackordmätare inom Byggnads efter att ha hjälpt till med Globen, bostadshus i Sthlm, församlingshemmet i Alingsås och en hel del borta i Oslo.

 

Jag kan inte säga att jag kände min far eller stod honom när under min uppväxt. jag var inte 'pappas flicka' då - det var snarare mina systrar som var det medan jag hängde i mammas kjoltyg. Efter jag började skolan var jag inte ens mammas flicka utan klarade mig mycket själv. Min äldre syster har ADHD (men det visste vi inte då, det skulle dröja till hon var 21) och min lillasyster var ju alltid så 'liten'. Jag däremot var tidigt utvecklad och kunde tidigt urskilja 'borden' (vilket hängt med mig till mitt vuxna liv och är något jag kämpar emot för att sätta mig på första plats). Så, när fick jag det band som gör att jag sörjer min far så mycket? Under mina tonår körde han mig mycket till stallet och han ställde även upp vid tävlingar (något min mamma aldrig gjorde) och det gjorde att jag respekterade honom och kände att han fanns där för mig. Men, mer än så var det inte förrän under gymnasiet.

 

Gymnasiet var en lantbruksskola där jag bodde på internat. Mitt andra år drack jag både öl, hembränt, vin och det jag kunde finna i mina föräldrars barskåp. En av mina festkvällar med gänget så 'åkte jag fast'. Alltså, det var alkoholkontroll och jag fick blåsa och den visade rött. Detta innebar att jag blev avstängd från internatet i två veckor. Min far, som då jobbade dagligen i Borås, körde mig fram och tillbaka till skolan. Enkel väg tog ca 1 h och ni kan tänka er att efter att blivit skjutsad till och från skolan ett par dagar så blev tystnaden i bilen pinsam. Vi började prata och efter det pratade vi ofta. Med honom kunde jag prata om allt och jag kände verkligen både tillit och trygghet till honom.

 

I ca två år hade vi en väldigt fin kontakt. Därefter fick vi canser-beskedet. Innan dess hann vi prata mycket om pojkvänner, familjen och att jag borde försöka skapa bättre relationer till min mamma och min lillasyster (min äldre syster hade redan flyttat till Sthlm då). Pappa led det sista halvåret av återkommande magsjukor och den 11 september 2001 berättade min mamma att han var sjuk. Pappa, mamma och min lillasyster hade då redan vetat i ett par veckor men inte velat berätta för mig eftersom jag precis flyttat till Skövde och pappa ville att jag skulle ha en bra start där. Jag var så otroligt arg.

 

Tre månader tog det för cansern att ta min pappa ifrån mig. Tre månader av läkare som sa att 'bara vi får opererat så blir det bra', 'vi öppnade och det har spridit sig men bara vi får gå in igen så blir det bra', 'vi öppnade och det var värre än vi trodde', 'ni behöver förbereda er på det värsta men han borde ha ett halvår till ett år' till 'det går mycket snabbare än vi trott'. Det gick väl snabbare än vi alla trott och kunde hänga med i. Jag minns inte så mycket av min utbildning från den hösten. Jag minns att jag spenderade mycket tid på tågstationerna i Skövde och Alingsås. Jag minns faktiskt inte heller så mycket av min far från denna tiden. Men, jag minns det sista samtalet vi hade tillsammans. Hur jag lovade att ta hand om min mamma och mina systrar, att jag berättade att allt skulle bli så svårt utan honom och att jag skulle sakna honom så otroligt mycket. Mellan mig och honom fanns inget oavslutat. Vi hann säga allt och lämnade varandra med kärlek. Det gjorde inte avskedet desto svårare. Det är tufft att se sin starka och friska pappa bli sjuk, tyna bort och dö. Det är tufft att bli lämnad ensam av den ende man litat på. Det är tufft att stå bland sina systrar, sin mamma, en faster och pappa bästa vän och känna att den ende man behöver inte finns längre. Den totala ensamheten bland de som borde vara nära och kära. Det var tufft att släppa taget.

 

Jag älskar fortfarande min pappa och det är tomt utan honom. Jag kommer aldrig komma över den saknaden. Den finns där när det är dags att fira, den finns där var jul, den finns där när jag förlovade mig, den kommer finnas där när jag gifter mig, den kommer finnas där när jag skaffar barn. Den finns där när jag tänker på att han aldrig hann se vad jag skulle åstadkomma. Jag vet dock att jag blivit någon som han kan vara stolt över. Att jag hedrar hans minne genom de värderingar jag har och de saker jag kämpar för. Jag vet att han hade älskat min sambo även om de säkert bråkat över politik. Han hade dock haft överseende med det eftersom min sambo älskar mig, tar hand om mig och är bra för mig. Han hade älskat att leva och finnas med. Jag är idag min fars dotter. Jag är mycket lik honom både till utseende och till sätt. Jag kan idag förstå honom mycket bättre än jag kunde när jag var 17-19 år. Genom honom har jag blivit en bättre person och att följa honom genom det han upplevde från han blev sjuk och till de sista fem dagarna när jag och mamma sov på sjukhuset har lärt mig mycket om livet.

 

Dels har det lärt mig om vem jag vill vara, hur jag vill vara och hur jag vill vara i relation till andra. Dels har det lärt mig att jag är stark och att jag har kapaciteter jag inte tror om mig själv. Främst har det lärt mig att livet är kort. Att man aldrig vet hur mycket tid man har och därför ska ta hand om den. Man ska uppnå det man vill uppnå utan att skjuta upp för mycket med devisen att man 'kan göra det senare'. Man ska berätta för nära och kära vad man tycker och tänker för dem så att man aldrig riskerar att lämna dem med de orden osagda. Älska utan rädsla, var ärlig och våga tro på dig själv och andra! Se andra och deras smärta och glädje uatn att skygga för dem. Var där - nära! Ställ upp för dem om du kan oavsett om du får tillbaka. Säg inte något överilat och låt inte din stolthet stå i vägen för att be om ursäkt om det är det rätta. Det är lite av vad han lärde mig och vad jag lärt mig själv genom den erfarenhet hans död fört med sig.

 

/GG

 

 

Detta är dagen som många minns som terrorattacken mot USA. Hur tänker ni kring det? Har ni någon särskild känsla inför denna dag?

 

Jag själv saknar just den kopplingen eftersom detta är dagen som jag förknippar med stor sorg av annat slag. Jag minns hur jag kom ut från ett seminarium. Min sambo (då bara klasskamrat) undrade om jag sett vad som hänt och jag svarade att 'vänta lite, min mamma har ringt - ska bara kolla vad det är'. Ringde upp mamma och hon berättade att min fars magsjuka de sista månaderna var canser i magen. Detta var på en rast och jag vet att jag återvänd ein till klasrummet men inte mer än så. Minns faktiskt inte ens resten av den terminen vad gäller utbildningen. Så, som ni förstår så försvann brinnande torn, Bush och världsterror bort från min radar. Det är först vid tioårsuppmärksammandet förra året som jag verkligen tog till mig det hela genom filmer, dokumentärer, bilder och intervjuer. Men, jag känner nog fortfarande inte så mycket som andra gör. Kan rent av tänka att det hänt värre saker i världen som inte uppmärksammats lika mycket bara för att det inte är västvärldens befolkning som drabbats. Notera att det då är massmedial uppmärksamhet som jag framförallt kritiserar och inte de enskilda livsödena - de kan man aldrig ta ifrån sin tyngd och sorg.

 

Just idag har jag dock inte tänkt så mycket på det där minnet som för alltid etsat sig fast. Jag har haft fullt upp med att undervisa på morgonen (föreläste om vetenskap för ettorna), promenera på lunch med sambon, göra palp-prov (urghh!) och sedan laga tand innan jag och sambon kunde åka hem och bara ta det lugnt. Nu väntar serier och lite pysslande innan läsdags och läggdags.

 

/GG

Har planerat inför kommande veckor och tänkt igenom denna höst. När jag sitter och planerar så kommer ofta en längtan krypande. Jag anar att det är längtan om det fria, att andas, att njuta och att vara. Idag är det längtan om Paris...

Underbar start på veckan! Solen skiner över min lilla stad, jag har gjort det jag behöver på kontoret, jag har hunnit träna (blev cykel 40 min), jag har gått ned ett halvt kilo, mina katter är helt fantastiskt trevliga & mysiga och jag har fått sova ut. Nu väntar en dag med skrivande och artikel-letande.

 

Kände mig dock seg imorse. Jag tror det är det kallare vädret som gör att jag sover tyngre, eller träningen som tar ut sin rätt. Anyhow, min kollega menade att jag 'kunde ha nått i kroppen'. Jag tänkte lite på det. Eftersom jag jobbar som lärare så hör det till att man blir kass vid terminsstart och vid mitterminsloven (vi kallar skämtsamt det senare för blanda-barn-på-dagis-effekten). Saken är den att sedan jag gjorde min livsstilsförändring (som till stor del handlade om att sluta stressa och pressa) och särskilt efter att jag lade till kosttillskott så mår jag toppen. Ingen snuva i sikte (ta i trä)! Jag, som brukar vara småsjuk och gnällig för jämnan mår verkligen toppen. Trött, ja.. Men inte sjuk och kass. Jag har haft perioder av illamående men det tror jag mer är pga förändring av balans i kroppen och stressmagen som gör sig påmind.

 

Tänk att kunna må så här bra och säkert ännu bättre med tiden!!! ♥

 

Vad tar jag då för kosttillskott? Jag kör en multivitamin för vegetarianer. Jag tar extra C-vitamin och magnesium för immunförsvar och återhämtning. Extra B-vitamin för kroppens välmående (ex. ämnesomsättning). Rosenrot för pigghet. Omega för skarphet. Algpiller för detox och energi. Varannan kväll tar jag järntablett (är blodgivare) och varannan tar jag kalktablett (för mitt skelett). Det är säkert så att mycket bara går ut ur kroppen igen men jag vill vara säker på att jag får det jag behöver. Ex. tar jag extra C-vitamin och magnesium nu för att jag ska påbörja hårdare träning. Jag tycker dock det är svårt att veta vad jag behöver. Är inte på något vis skolad i det här med näring för människor (för hästar och jordbrukets djur är en annan sak ;) ) och kör ofta på 'better safe than sorry'.

 

/GG

 

 

Gårdagen blev inte alls som jag tänkt mig. Dagen startade med lite dåligt morgonhumör, jag handlade på ICA för att göra lunchlådor till sambon inför kommande jobb-vecka, jag lagade mat till lunchlådorna och passade på att baka en god banankaka med härliga kryddor och kokosolja i.s.f. smör. När jag står där i min peak av multi-tasking ringer min fina kollega och undrar om jag och sambon vill spendera dagen med henne och hennes man. GIvetvis ville jag/vi det. Så, iväg med en av kakorna (blev två) och lite verktyg runt elva. Kl sju begav vi oss hemåt efter en dag med intressanta berättelser, möbelbyggande, långlunchande och strategiskt planerande. Vilken underbar dag! Och, vilka fina, fantastiska och fascinerande personer det finns! De inspirerar och väcker ens nyfikenhet på livet.

 

Så, blev ingen träning igår men faktiskt god kosthållning. Idag får vi se hur det blir med tärning. Blir kanske en promenad senare med mannen. Blir kanske en cykel-timma medan han är på skjutbanan och sedan tvättar bilen. Men, efter skön sova-ut-morgon så känner jag bara för att spendera dagen i soffan med mina böcker och min avhandling. Hmm... Kan nog i vart fall vara bra med den där promenaden senare - både för ämnesomsättning och för uppmjukande av leder. Det ser dessutom ut att bli en otroligt vacker höstdag här i Skövde.

 

/GG

 

 

Hoppas ni haft en toppendag! Själv har jag varit i Västerås ToR för handlending. Den gick hur bra som helst! Känner mig otroligt taggad och upplyft. Så skönt med en handledare som förstår vad man menar och som får en att ta ett steg till och ett till och ett till. Och de stegen tar man gladeligen för att det finns så gott stöd att det känns tryggt. Innan resan hann jag med gymmet med fina väninnan och en massa prat! Dagar kan vara så härligt underbara ibland! När jag kom tillbaka till Skövde väntade mannen på perrongen och vi har haft en härlig kväll. Skriver mer imorgon för nu ska jag återgå till mys med sambon. Har så mycket att berätta för honom! :-)

 

/GG

 Här har vi haft en vacker höstdag! Vi har fått mycket gjort inkl. ordnat en del med programändringarna, fixat nya shorts att träna i, varit på Toyotas bilskadecenter för att beställa tid för omlackering av stötfångare fram, och en massa mys! Här kommer lite bilder från promenaden:

 

  

 

 

 

/GG

 

 

 

 

 

Vad skönt det är att sova ut! Jag gick inte upp förrän strax innan nio idag, vilket är lite av ett rekord för mig. Runt fem blev jag väckt av katten som undrade om det inte var dags att gå upp och få frukost (vilket är vår vanliga rutin när jag kör gym varje morgon). Så, upp väldigt sömndrucken, lyckades träffa matskålen när jag hällde upp torrfoder, in på toa en sväng och tillbaka till sängen. Helt underbart att jag somnade om! Vaknade med en kattrumpa i munnen men är lika glad för det! :-)

 

Jag har tänkt på att jag nog inte ger kroppen tilräckligt med vila om natten. Jag går upp runt fem för att gå till gymmet och även om jag kommer i säng runt halv tio kan det ibland dröja länge innan jag varvat ned och faktiskt somnar (även om målet är att göra det runt tio). Sömn är viktigt för många processer i kroppen och jag vill gärna ge min kropp möjligheten till återhämtning. Ska klura lite på det...

 

Idag blev det alltså sovmorgon. Det är fantastiskt att vakna upp vid min sambos sida och bara känna kärlek och glädje och mys en stund. Den stunden slutar nämligen då han vänder sig om och konstaterar att jag borde somna om eftersom han är grinig. Detta innebär dessutom att hans morgonandedräkt förgyller stunden. :-) Så, myset var så att säga över vid detta lag och sedan dess har jag svarat på mail, kollat upp hotell inför mina resor i höst och nu sitter jag här och skriver till er och mig.

 

Denna soliga dag väntar promenad med sambon, 'telefonjour' eftersom den administrativa enheten kan behöva ha tag på mig gällande ändringar vi gör med utbildningen inför nästa höst, cykelstund och katt- & skrivmys när sambon sticker till jobbet. Vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom både min artikel och min avhandling är på service hos mina handledare. men, något ska jag väl kunna hitta på. Jag kan ex. ordna med den föreläsning jag håller för ettorna nästa vecka ('Om vetenskap') eller skissa på den presentation jag ska göra i Lund om någon månad. Eller, så njuter jag bara av välförtjänt lugn.

 

Har hittat en skönlitterär bok: Death comes to Pemberley. Jag brukar vanligen inte läsa deckare. Men, när en har en titel som innehåller Pemberley (för alla som inte är Jane Austen fans så är det godset där Mr Darcy i 'Stolhet och fördom' bor) så måste den kolla upp och läsas! Den ska tydligen handla om hur det lyckliga gifta livet för Lizzie och Mr Darcy blir lite mindre lyckligt pga mord etc. Helgerån eller briljant uppföljare? Jag lovar att avrapportera. Och, seriöst kan den nog inte bli värre än Stolthet och fördom och zombier. ;-)

 

Hoppas att ni alla har en helt underbar torsdag på gång!!!

 

/GG

Skrev igår som svar på en kommentar att jag har en trötthetsperiod runt 15 var dag. Vanligen har jag vid det laget redan fått komma hem och jobbar hemifrån i riktigt seg takt. Idag ska jag istället leda ett möte och därefter ha ytterligare ett möte. Hur ska detta gå???

 

Har laddat med vatten, power nap och ska försöka äta en frukt innan... Men hur gör man? Dricker inte kaffe så koffein är inte aktuellt. Äter inte söta saker så det funkar inte heller... Det jobbiga är att kroppen ofta skiter i vad jag gör, den varvar ned och blir kall och långsam. Ska testa att gå ett varv runt huset...

 

/GG

Hemkommen från gymmet och sitter duschad med datorn i soffan. Är riktigt på g och trots att tanken var att jag skulle jobba hemifrån så blir det nog kontoret. Det är en schysst social miljö att vara i och det känns bra att finnas på plats idag ifall det skulle behövas. Några som verkar ha gått i ide är mina grabbar. Gammelkatterna sover - en på balkongen och en i sängen - och sambon är lite så där halvvaken men helt klart i sin egen värld. Det är faktiskt rätt mysigt att veta att de är nöjda, trygga och har det bra. Jag önskar dme en lugn och lång morgon! Min griskatt och min sambo är dessutom väldigt söta att se på. Det är i.o.f.s. skrikkatten också men honom ser jag inte just nu...

 

Dagen komme rbli lång och det är bäst att ta med mellanmål... Favoriten just nu är Kung Markattas frömix med soyabönor. Även god persika och smaskigt päron får följa med. Målet med dagen är enkelt: inte glömma att äta bara för att jag spenderar tio timmar på kontoret. Att det ska vara så svårt! Känns löjligt på ett vis. Men jag sugs upp i jobbet, 'ska bara' och känner mig inte hungrig = äter inte. Så, håll tummen för nu bär det av! ;-)

 

/GG

Nu har tanten vaknat efter en middagslur. Oj, vad trött jag kan vara vissa dagar! Dagen började tidigt med administrativt arbete och sedan var det möte, på möte, på möte. Har tagit en vilodag idag så att min kropp hinner med mig. Musklerna kan kännas trötta ibland och det kan nog vara bra att de får återhämta sig emellanåt. Tycker dock att jag är duktigt på att variera min träning... Well well... Det finns även ytterligare ett skäl till vila idag: jag fick ett fruktansvärt skoskav i lördags när vi var på matfestivalen. När jag satte ihop min lilla ensambel av outfit så såg jag mina fina lila klackskor och undrade varför jag inte har på mig dem oftare. Ja, nu vet jag ju varför! Min vänstra häl är fullständigt uppäten. Så, vila för både häl och kropp.

 

Sambon är just nu iväg och handlar. Tror det går bra för honom (han har bara ringt två gånger). Vi ska ha grön ärtsoppa till middag ikväll och jag tror det är en sådan rätt som antingen är jättegod eller jätteäcklig. Jag anar även att sambon (som gillar andra gröna soppor som ex. spenatsoppa) kommer uppskatta den mer än mig som hellre kör gulärtsoppa på kikärtor (det är mumma!). Men, det bjuder jag på!

 

Vi får se om det kanske blir en lugn promenad efter middagen eller om det bara blir slappande med böcker, TV och kanske någon film. Men, en lite promenad ska vi väl ändå kunna masa oss ut på fast tanten är trött och hela tiden sneglar mot de skäna kuddarna...

 

/GG

Efter helg med matfestival här i stan och skrivarkväll igår så är det otroligt lugnt och skönt i kontrast denna kväll. Jag kan faktiskt inte göra något, inte stressa över något, inte störa mig på oljud utifrån som sysselsättning och inte jobba ihjäl mig över något ikväll. Denna kvällen är bara min. Min att njuta för att jag lämnat mina texter till mina handledare. Min att njuta för att jag inte ligger efter med något på jobbet, jag ligger rent av före. Min att njuta av för att jag förtjänar det. Det är inte ofta det totala lugnet råder inom mig, det där lugnet som enbart kan uppstå när vi är tillfreds - inte för trötta, inte för uppvarvade, inte för utomkroppsliga. Lugnet som kommer när balanspunkten är mitt under en och man står stabilt med båda fötterna. det är som att man är i takt med världen, eller att världen rent av stannar för en stund.

 

Efter lite stillasittande eftermiddag började det krypa i kroppen. Så, upp på cykeln for jag och en timma senare klev jag av. Jag är tacksam för att jag har min cykel här hemma och för att sambon tycker det är OK att den används frekvent. Det är ofta jag ser på serier etc på tvn och tänker att jag lika gärna kan cykla som att slappa i soffan den stunden. Det är en härlig förändring som skett de senaste veckorna! :-) Från soffpotatis till hurtbulle (för att använda högkolhydratiga metaforer)! Det är underbart att ändra mönster som man velat ändra på och som man vet inte är bra för en!

 

Trots ändrade mönster så går jag dock inte ned så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Denna vecka stod jag helt stilla i vikt. Vilket i.o.f.s. är fantastiskt med tanke på att jag inte riktigt höll mig till god kosthållning förra veckan. Jag önskar dock att det skulle rassla igång! Men, det är ytterligare en utmaning! Nu gäller det att komma igång och få lite rörelse på vikten! Mitt första mål är att få till två bra veckor med kaloriintag och kaloriförbrukning. De har precis bytt graf på viktklubb och det är ett nästan blankt sheet i två veckor. So here I go!!! Tror det är lagom utmaning till mig själv.

 

Mina två månader av hårt slit är nu igång och det känns redan mycket spännande! Tänk vilken resa jag ska ut på! Vad har jag för tankar och mål under dessa två månader? Ni kanske tycker att skriva avhandling är tillräckligt, men är man högpresterare så är man! :-) Ja, avhandlingen ska ju in, min andra artikel ska bli färdig för inskick, jag hoppas min första artikel blir accepterad, och jag ska hålla i en presentation på engelska om 'Experienced based teaching in quantitative methods' på en konferens med många av mina idoler (gaah!). Jag hoppas även på att må än bättre, förhoppningsvis ha gått ned 8-10 kilo och vara allmänt nöjd med vad jag lyckats med. Det kommer vara så häftigt att stå där om två månader och se tillbaka på denna tid. Men, first things first! Nu ska här tändas ljus och spelas gitarr och sjungas lite med 'vem tror du att du är' (Petra Medes avsnitt) i bakgrunden.

 

/GG

Oj vad dagar kan bjuda på känsloresor!

 

Började mycket trött och med ont i fötterna pga skoskav av det grövsta slaget. Detta övergick i en tjurighet eftersom kattlådan behövde bytas på och en vis herre inte gjort det trots att han ombetts och trots att han klagat. Nåja, kattlådebyte följt av proteindrink och på med gymkläder (lite så där kallt fuktiga eftersom de inte riktigt torkat sedan tvätten igår). Bort till gymmet, fortfarande inte riktigt vaken och mest tyst och tjurig. Tragikomiken över smärtan i att dra på träningsskor på mina ömma hälar och över att gå som en 90-åring tog dock udden av det mesta och jag blev rätt ok. Några skämt senare med bästa väninnan och jag var på gott humör. Hem och duscha och dricka vitamindrink (en c-vitaminbrus och en b-vitaminbrus i stort glas vatten med ett par isbitar). Inte riktigt ork att klä mig ordentlig så det blev jeans, linne och hoodie. (Här hade lite jobbstress satt in och jag blev lite avtrubbad.) Bort till jobbet. Det går galant till bra musik och en timma innan väntat har jag tryckt ut min avhandling. Eufori!!! Den finns, jag höll i den! Jag som varit rädd att inte få ihop något hade knappat ihop 55 sidor, varav 4 sidor referenser! Glädje glädje glädje!!! Fikastund med fin kollega och fick småsaker gjorda i denna glädjeanda. Bra lönesamtal med chefen spädde på mer. Kommer hem och hänger av mig, konstaterar att vi inte direkt har något hemma och beger mig för att fixa lunch. Köra bil och lyssna på musik är alltid toppen! Kommer hem och kollar mailen - här hopar sig molnen. Trassel trassel trassel! Men, det är sådant som händer och jag förstår varför. Ändå så var det en moodkiller. Blev rent ut sagt förbannad. Alltid ska det vara något! Sedan mail från handledare, vi ska ses på fredag = en liten sväng uppåt. Sedan, behöver handskas med SJ = svordomsutbrott!!!!! Just nu är jag i ett emotionellt uttröttat läge och tänker glo på tecknade vuxenserier i någon timma innan jag tar itu med livet igen. ;-)

 

/GG

Nu gäller det!

 

Jag har två månader på mig att bli klar med min avhandling. Jag sitter här med min deadline för ikväll och upptäcker som vanligt att saker tar lite längre tid än väntat. Det går riktigt bra, men det tar tid att få allt på plats. Så, blir lång kväll ikväll och möjligen riktigt tidig morgon imorgon. Men, jag är beredd på detta! Jag är beredd på långa dagar, helger framför datorn och en hel del resande för att bli klar. Jag känner mig taggad och att jag har koll på läget. Jag tänker omvandla den energin både till att skriva och att träna. Att äta rätt ger mig den extra push som min energi behöver och träningen gör det samma. Jag vet att jag kan lyckas med detta och att mitt mål är inom räckhåll. Jag har lagt upp en plan över jobbet och vad som är rimliga förväntingar i vart skede. Och, jag har t.o.m. då beräknat att allt tar mer tid än jag tror! ;-)

 

Parallellt med mat-, tränings- och jobbplan har jag även en välbefinnandeplan. Mest för att jag inte ska glömma bort mig själv. Ex. kommer jag inte jobba arslet av mig på mina tågresor utan meditera istället. På mina hotellkvällar kommer det bokas in ex. massage och jag kommer ha med mig skönlitteratur. Jag har skaffat härliga badprodukter för hemmaavslappning och har plockat fram mina snygga höstskor för inspiration. För mig är det detta lilla som kommer göra att jag fixar en tuff period. Det är den där handkrämen som luktar gott och hur händerna känns mjuka efter den. Mina tofflor som sitter så skönt på fötterna och som värmer mig när jag sitter stilla för länge och får dålig cirkulation. Det är min duschcreme som gör var dusch till en doftsensation och som sedan gör att jag känner mig fräsch under dagen. Det är mitt bodybutter som är en perfekt massagekräm för trötta och stela muskler och som ger en mjuk doft av mandel. Det är ljusen jag inköpt som tänds om kvällarna och sprider värme och mys. Allt det är bara för mig och får mig att må bra. ♥

 

Vad gör ni för att öka ert välbefinnande?

 

/GG

Morgonträning (1h XT) - check!

Tvättat - check!

Handlat till kvällens middag - check!

 

Nu i soffan med världens mysigaste kisse och avhandlingen framplockad på datorn! jag tror den kommer bli riktigt bra till slut. Tror jag kommit på en titel: Working in the space between economics and caring - A Foulcadian and feministic ethical framework for understanding care work in eldercare. (Brukar sätta en titel tidigt för att visualisera slutprodukten, troligen ändras den under resans gång.) Ikväll ska den skickas till min fantastiska handledare och på Torsdag kör vi möte i Västerås och tar tempen på den! :-)

 

/GG

Förmiddagen tog en riktigt trevlig vändning när jag och min väninna bestämde oss, spontant, för att mötas upp och dra till berget för enmilavandring. Hur härligt som helst!!!! Efter ett mellanmål på keso med smak av ananas och passionsfrukt blir det nu bad och tidgningen 'I form'. Helt underbart!

 

Jag hoppas att ni också har trevliga starter på era lördag!

 

/GG

Idag har jag och katten tagit sovmorgon. Vi tog oss inte upp förrän runt sju (brukar gå upp vid fem i vanliga fall och sticka till gymmet innan jobbet (eller jobba direkt om det är mycket)) och är fortfarande kvar i pyjamas och täcke med den skillnad att vi nu förflyttat oss till soffan. Det tycks ha gått vilt till här hemma i natt. Sambon har strippat av sin egen kudde, jag har snott runt hela lakanet, vi har lyckats byta kuddar och mitt i allt detta så ligger katternas 'snöre' (ett hampa snöre med presentsnöreskrull i änden) under både mig och sambon, tvärs över sängen. Vad sjutton har vi gjort egentligen? Både jag och sambon har sovit oss igenom detta... Anar att det är matfestivalens ljud som håller katterna vakna och gör att vi sover lite ytligare än vanligt. Nåja, bara en natt till av skrik från überfulla människor, tivoliljud och musik från Harrys tak.

 

Idag så hoppar jag gymmet och kommer köra ett ordentligt pass på cykeln här hemma istället. Det gäller att variera sig! Det härliga är att jag nu sitter och saknar gymmet och att köra ordentligt på crosstrainern. Men, det blir en timma med min nya vän imorgon då jag och väninnan sticker dit. Vi ska börja träna även på söndagar med start imorgon. Då blir det längre pass då jag fokuserar på kondition och kör XT en timma uppblandat med rodd och stretching. Så, lite längre pass blir det.

 

Förutom cykling står skirvande på agendan för dagen. Ska starta upp det så snart jag skrivit färdigt här. Blir jag och katten i soffan hela dagen tror jag bestämt ;-)

 

/GG