gentlegiantafskofvde.blogg.se

Valpen är superhärlig, valpen är superrolig... Valpen gör att jag inte kan tänka ordentligt! ;) Tog därför med valpen på långpromenad = kan tänka under och kan tänka efter när valpen sover. Varför jag behöver tänka? I veckan hade jag uppföljning hos min samtalskontakt. Mest för att kolla att jobbet går bra. Givetvis hade vi en 'kris' bara några dagar innan. Därmed kunde jag inte vara mitt lysande, skinande, glada jag när vi träffades. Ok, jag är aldrig lysande, skinande och überglücklich men jag hade i vart fall kommit i balans innan 'krisen' inträffade. Mitt enda problem har varit trötthet. Jag har funnit den lite frustrerande men ändå varit stolt över mig själv för att jag erkänner den och ser den som ett tecken på att jag behöver vila (och dessuom låter mig vila). Hos min kontakt pratade vi om min hantering av krisen, mitt ansvar för att hantera den och min roll vid hantering av den. Två punkter för reflektion kom fram av i vårt samtal (enligt min samtalskontakt): 1) låter jag mina 'farliga känslor' komma fram? 2) Hur kommer det sig att jag har så mycket compassion (medkänsla?) men ingen self-compassion?

 

Hade kontakten frågat mig om farliga känslor (här menas framförallt otillräcklighet) för ett par år sedan så hade jag troligen svarat att jag inte släpper fram dessa känslor. Framför allt det senaste två årens arbete med mig själv har handlat om att släppa fram mina känslor. Känslor av att vara ful, att inte räcka till, att inte orka, att inte göra något bra nog, att vara ensam, att inte tycka om mig själv. Men, eftersom det är just de här känslorna som jag har arbetat med så känner jag dem inte idag. Eller, om jag känner dem så bemöter jag dem och hanterar dem. Ensamhetskänslan är en känsla som jag fortfarande känner ibland och som jag har accepterat att jag troligen kommer att känna resten av mitt liv. Den handlar inte så mycket om att vara ensam som att inte vara sedd och bekräftad och därför får jag hantera det mesta på egen hand. Genom att avdramatisera dessa 'farliga känslor' så är de inte så farliga längre. Jag ser vilka förutsättningar som finns i olika sammanhang och därmed är det ok att jag 'bara' gör ett bra jobb istället för ett fantastiskt sådant, att jag till och med gör ett ok jobb eller rent av dåligt sådant. Jag gör mitt bästa av de möjligheter jag har och erkänner när omständigheterna eller min egen kapacitet inte är tillräckliga. Jag förstår att det kan tolkas som att jag inte släpper fram mina känslor, särskilt de 'farliga', eftersom jag inte är en öppen och extrovert person. Jag har några som står mig nära som jag delar mina känslor och tankar med. Med dem känner jag mig trygg och får stöd. Undantaget är min man som nog mest tycker jag är jobbig när jag vill prata om mina känslor ;) Jag tror att ni som läser mina inlägg vet att jag är öppen med mina känslor och har nära till dem. Ibland tror jag att mitt problem är att jag har för nära till dem. Förr kunde jag dessutom vara ganska elak mot mig själv. Jag släppte fram mina 'farliga' känslor i ensamhet och tyckte illa om mig själv och straffade mig själv som resultat. Det skulle jag aldrig göra idag.  Problemet var även att jag då fortfarande omgav mig med människor som jag tror i slutändan inte brydde sig om mig på ett genuint vis. Jag hade dessutom personer omkring mig som främst var runt mig för att det var en slags status att känna mig (mina prestationer, mitt jobb  och mina titlar var mitt kapital för dem). Det låter så löjligt bara jag tänker på det. Men, det finns personer som aldrig har ställt mig en enda fråga som inte handlar om mitt jobb eller det ämne jag arbetar i. Jag älskar mitt jobb. Jag är engagerad i mitt jobb. Jag månar om mina kollegor och mina studenter. Men, det är bara mitt jobb. Jag skulle vara den jag är och vara lika engagerad och mån oavsett vad jag gjorde. Det misstar sig många på och tror att jag har en prestationsbaserad identitet (ibland tror jag att de tror det för att de aldrig har definierat sig själva i andra termer). Jag jobbar där jag gör för att det känns rätt för mig. Det känns som att jag är på rätt plats. En dag kanske det kommer att skifta och då rör jag mig vidare.  Den jag är, är något så mycket större än det jag jobbar med. Jag står att finna i naturen, i det existentiella, i kampen för det goda. I musiken, i smekningarna och i min grymt dåliga humor som typ enbart min man förstår. Jag finns i kärleken och i den resonans som skapas i mig och runt mig. Vi människor är så otroligt mycket mer. Det går inte att sätta ett ord på oss eller hitta en form för oss. Vi är ogreppbara och det är vad som gör oss vackra! När jag tänker på mina vänner så är det i känslor jag känner dem. För flummigt?! Min poäng är att de 'farliga känslorna' kan göra mig ledsen för en stund. Men mest för att jag försöker bryta ett mönster och att jag ibland hamnar tillbaka i för höga krav på mig själv eller för att jag tycker att andra borde vilja ta hand om mig. Vilket för mig in på punkt två...

 

 

Jag skriver detta inlägg för att jag behöver perspektiv på mina resonemang och ni har alltid så kloka synpunkter. Vad tror ni om mina resonemang? Hur tänker ni kring dessa ämnen?

Efter en vecka av isande vindar och regn har ett lugn och ljummen luft lagt sig över min fina lilla stad. Jag älskar hösten med dess färger och friskhet (i luft, inte i näsor eller magar). Allteftersom åren går tycker jag dock att mörkret är tråkigt. Visst, det är mysigt att tända ljus och kura inne. Men ,det är inte lika mysigt att ta hundpromenader tidigt och sent.  Det är inte lika självklart med morgon- eller kvällspromenad eller -jogg. Jag har lite svårt att erkänna det ibland men med åren har jag blivit mörkrädd. Kanske handlar det om vanor (jag hänger inte ute till sent längre), kanske handlar det om sämre syn etc, eller så handlar det om det ökade våldet som omedvetet sipprar in i min förståelse av världen. Fast jag undrar om jag inte alltid har varit mörkrädd men att jag tidigare inte lät den känslan styra. Jag var nog inte så varsam om mig själv. Ibland tänker jag att det tyvärr hör till att vara kvinna att vara mörkrädd. Jag leker ibland med det perspektivet eftersom jag faktiskt inte förstår varifrån denna rädsla kommer. Varför undviker jag vissa platser på vissa tider efter att det blivit mörkt? Varför får mitt hjärta panik när jag så ljudlöst och omärkbart som möjligt försöker smita in på mitt kontor och kontrollerar att jag är bakom trippla lås innan jag känner mig säker? Varför skapar vetskapen om att det inte finns portkod på min nya trappuppgång en spänning och isningar genom kroppen när jag kommer att tänka på det? Varför måste jag kolla låset på ytterdörren 3-4 gånger innan jag går och lägger mig (inte på en och sammagång men i olika omgångar - och ja, det är alltid låst). Det handlar om känsla av kontroll för mig. Det som gör mig lite ledsen är att jag inte kan känna den kontrollen i mörker, i ensamhet på vissa platser, på vissa tider. Dra det till kvinna, genus och våld eller dra det till att jag troligen upplevt något som jag inte kan minnas. Båda synvinklarna är möjliga tillsammans med ex ett evolutionistiskt perspektiv... Det enda jag kan säga är att jag vet att män inte förstår (kollegor, min man, vänner). De upplever inte denna typ av rädsla. Det väcker en hel del funderingar hos mig.

 

 

Jag inser att jag inte har skrivit på tio dagar. Vet inte riktigt vart de dagarna har tagit vägen. Tiden har svischat förbi i taxpromenader (han går ut vääääääldigt många gånger om dagen fortfarande...), avhandlingsskrivande, studentmöten, handledning och kursplanerande. Jag har dragit ned på datortiden i min vardag och det är klart, det påverkar hur mycket jag bloggar. Förr bloggade jag nog nästan var dag men nu är målet att blogga ca varannan. Att dra ned på datortiden har varit suveränt. Förutom att jag saknar bloggandet så har jag kommit i säng i tid och känner mig inte längre 'tvungen' att gå in på diverse sidor för att hålla mig uppdaterad. (Jag som trodde jag stod utanför s.k. teknikstress.) Världen fortsätter snurra ändå! Jag har även, som jag skrev om tidigare, försökt att ändra min kvällsrutin. Nu läser jag någon timma var kväll (om jag inte somnar i boken) innan jag släcker och det gör att jag är nedvarvad och somnar snabbare. Helt underbart! Det finns inte längre något på tv som jag inte kan prioritera bort för min läsning.

 

En sak som det dock inte blev så mycket med var de där löpturerna på morgonen. Morgnarna har känts tunga och jag har inte övervunnit mig själv. Nu har jag dock bytt säsongskläder i motions-/tränings-/löpargarderoben och med vetskapen om att mina (för) varma tärningstights ligger och väntar så tror jag att jag kommer lyckas. Säga vad man vill men jag tenderar att tro på att det kommer gå. ;) Och skulle det inte det så strunt samma. Men, jag vet att jag skulle må bra av att springa en runda var morgon (eller varannan) och att jag faktiskt gillar det om jag lyckas bryta mina rutiner och försöker skapa nya.

 

Det är lite tufft för mig att erkänna att jag inte lyckas. För att inte få en negativ inställning till mig själv så försöker jag att tänka på allt jag faktiskt lyckats med: hålla mig rökfri, dricka vatten, inte dricka vin så ofta som innan, få in mer vardagsmotion, promenerar mer, äta mat som jag själv lagar istället för snabbmat, äta mat som jag tror på är bra för mig (mina proteindrinkar med massa pulver och piller, spenat spenat spenat!, grön morgonjuice, veganskt, vegetarianskt, fisk) även om jag allra mest vill äta ost med vitt bröd (ja, i den ordningen,..), minskad tid framför tvn, minskad tid på internet, indelning av sfärer i mitt hem ( jag jobbar i arbetsrummet, slappar i vardagsrummet, sover i sovrummet och äter i köket soffan. Ok, det sista har jag inte tagit ställning till än. Ibland lyckas jag äta vid matbordet... Det finns en hel del bra värden i mitt liv och jag minskar i både mått och vikt. Jag vet att det troligen skulle gå fortare om jag fick till löpning och cykling. Men, jag kommer inte pressa mig och ge mig själv dåligt samvete för om det inte finns en rutin för detta imorgon. Jag försöker och ibland får jag till det. Då hurrar jag för mig själv och ger mig komplimanger! Jag försöker minnas den positiva känslan av att lyckas med träningen och försöker göra det till en motivator. Jag är trött på att skälla på mig själv och tycka att jag är kass för att jag inte lyckas vara övermänniska (i relation till min egen kapacitet och möjligheter). Jag lyckas med mycket bra i övrigt! Nu är tid att älska oss själva, att stödja oss själva, att trösta oss själva och att hejja på oss själva. Det är alltid den tiden men det är nu jag går in i en sådan fas. Det är nu jag kan ta till mig det och omsätta det i praktik. Efter min skada i Skottland så har det tagit lång tid att få fotleden att fungera som den ska och nu börjar det bli bra. Jag accepterar det och väntar in min kropp. Morgnarna känns blytunga  och det blir inte lättare av regn, rusk och mörker. Jag accepterar det och kommer försöka mitt bästa.

 

Nog om det! :-)

 

Jag hoppas att ni alla har en fin höst. Här har löven nu trillat av träden. Innan de gjorde det så var det dock väldigt vackert häromkring:

 

Morgonen är tidig och jag och katten har gått upp efter att ha dragit oss en stund i sängen. Han är helt underbar och jag passar på att mysa ordentligt innan jag ska till jobbet. Efter jobbet kommer taxen göra oss sällskap och jag är glad just nu att katten inte vet det.

 

Vilken spännande dag som ligger framför mig och troligen oss! Jag har blandade möten fram till lunch. Till lunch är jag inbjuden av Kyrkan i Högskolan (KiH) att träffa biskopen som besöker högskolan för att lära känna kyrkans verksamhet. Jag känner mig väldigt ärad att få delta  detta sammanhang och hoppas att jag kan bidra biskopens bild av verksamheten och känsla av vikten av verksamheten. Oavsett om man tror eller inte (hos mig har juryn fortfarande inte bestämt sig - kanske gör den aldrig det) så kan man stödja kyrkans verksamhet. Jag är medlem i kyrkan. Inte för att jag besöker kyrkan så värst ofta utan för att jag tycker att deras verksamhet är viktig. En slags stödmedlem. Jag kan vara emot de strukturer som kyrkan står för, att verksamheten är politiskt styrd och det patriarkat som i vissa fall närvarar, men jag är inte emot dess medmänskliga praktik. Ibland diskuterar jag kyrkans roll med vänner. Jag ber dem då ofta föreställa sig hur samhället skulle se ut utan kyrkan. Flera av mina vänner tror inte samhället skulle se så annorlunda ut. Jag tror att vårt samhälle skulle gå sönder. För bakom ytan av traditioner, gudstjänster och körer (vilket oftast är det som många tänker att kyrkan är) så finns en utbredd humanitär verksamhet. Jag tror att kyrkan drar ett tungt lass åt vårt samhälle när det gäller stöd för dess medborgare - oftast de längst ned men inte nödvändigtvis så.

 

På samma sätt fungerar KiH. Det är en inbjudande och kärleksfull verksamhet utan frågor om vad man tror på eller krav på visst sätt att vara. Det är en verksamhet där handlingarna är tro. Tron predikas inte. Flera av mina studenter vänder sig hellre till KiH  och dess verksamheter än det övriga studentstödet för att deras stöd känns otvunget. De tycker ofta att det blir för mycket att gå till kurator. Dels måste man då kunna formulera sig kring att man har ett problem och dels ska en plan läggas upp för åtgärdande av detta problem. När de istället kommer till någon av verksamheterna (akademisk syförening resp. 'kom som du är') så kan de ta en kopp te och slå sig ned i en soffa. De kan prata med alla andra som finns på plats (för många är det första steget mot en gemenskap) eller prata enskilt med vår präst eller diakon. Otvunget, kärleksfullt och öppet. De styr själva och kan känna att deras situation är något som är del av livet i sin helhet. Andra deltar i gemenskapen bara för att det är en otroligt trevlig grupp människor. Därmed är KiH en viktig verksamhet som jag gärna företräder och talar för om jag kan. Den är en så otroligt viktig del i mina studenters välbefinnande och tillvaro under de tre år som de är hos mig. Idag hoppas jag på att kunna ge något tillbaka till denna verksamhet.

 

Men först är det morgon en stund till. Jag har en förebild som jag gärna kikar in hos på FB. Han driver projektet 'running raw' och jag tycker han har riktigt bra tankar kring utveckling och varande. Denna morgon lyssnar jag till hans video om att förändras eller dö medan man försöker. Hans poäng är att 'die trying' mentaliteten oftast inte alls innebär utveckling eftersom man tar en ståndpunkt utan att det snarare är den långsamma rörelsen framåt som leder till utveckling och att vi förändras. HÄR (<- klicka) har ni länk till hans video. I många av hans videor så finns tankar om utveckling och jag använder dem i mitt eget livsstilsprojekt. Till exempel tanken om att inte försöka sluta med vanor utan att stegvis bygga upp nya vanor som till slut ersätter dem eller motar ut de gamla.

 

Nu är det dags att göra mig i ordning så att jag blir presentabel denna arbetsdag. Jag hoppas att era morgnar startar fint och att ni har bra dagar framför er!

Först är det för mycket att göra. Långa dagar med jobb och hektiska dagar på skolan. Sedan blev jag sjuk några dagar. Sedan orkade jag inte... Ja, de ytliga skälen att inte skriva inlägg har varit många och varierande den senaste tiden. 

 

De djupare skälet är desto svårare att få tag kring. När jag inte mår bra så blir jag tyst. Lätt och svårt på samma gång. Jag blir inåtvänd och skärmar av mig. Och vet ni?! Jag vet att det är helt fel sätt. Att jag borde göra tvärtom och söka upp mina kära. Jag tror det är brist på tillit, sårbarhet och stolthet som sätter stopp. Det som ökar dessa känslor och tendensen att dra mig undan är att jag inte riktigt släpper in, inte nära inpå. Jag vet att jag har fantastiska vänner som finns där för mig men det är inte dem jag söker upp. Jag söker mig till min man och han tycker bara det är jobbigt när jag inte mår bra, blir liten och behöver krypa nära intill. Mellan honom och mig finns den tysta kärleken och närheten läker mig. Han tycker dock att känsloprat är jobbigt och är snarare lösningsfokuserad, vilket ibland krockar med min önskan att bara få stöd - inte bli fixad. Han är helt fantastisk och jag är så tacksam över att han vill dela sitt liv med mig (även om han har lågt eq). 

 

Känslan av att inte må bra har uppstått ur symptom på stress och även känsla av att inte få bekräftelse. Jag gjorde något helt amazing för ett par veckor sedan och det går bara förbi. Ingen som gratulerar, ingen som uppmärksammar, ingen som bara säger att det är helt fantastiskt jobbat! Istället är det bara problem på problem på problem och jag tror jag helt enkelt tröttnat på att inte få energi tillbaka. Att inget av det som jag gör bra, är bra på och som jag lyckas med finns. Fokus ligger hela tiden på gnäll, att saker ska lösas och att listan över vad som ska göras växer. Jag har märkt detta innan  och jag tror det är därför jag bara tröttnat på skiten. Att jag tröttnat innebär dessvärre även det att jag distanserar mig och väljer ut otroligt få personer som jag vill vara nära. Tröttnar ni ibland? På folk som bara är negativa och som kräver, ska ha och dränerar en? Nu tänker jag inte bara på dem som vi kommer i kontakt med via våra jobb utan även i våra privata livsvärldar. Jag tror på att man kan bygga upp bra energi omkring sig och de där personerna är faktiskt störelsemoment, som skuggor i allt det ljusa. I media kallas de energitjuvar etc. Men det är ju inte att de tar energi som är det största problemet utan att de får en ur balans genom att inte ge energi tillbaka. Problemet är att de inte ser sin egen roll i andra människors liv. Att vi tyvärr inte kan fungera som kretslopp helt för oss själva (som de där biologiska systemen man byggde upp i glaskupor i gymnasiet) utan måste fungera tillsammans med andra. Det är så jag ser på vårt varande och våra relationer, och det är därför jag vet att jag inte kan må bra om andra omkring mig inte börjar ge mig det jag ger dem. Det kan låta otroligt förmätet men jag ser dem, jag stödjer dem, jag känner in dem och ger bra stöd i rätt sammanhang (oftast) i den utsträckning jag kan. Samtidigt finns det inget ömsesidigt intresse av att delta i min livsvärld (om det inte är massa härliga gory detaljer och nattsvarta sorger som det kan dras i och skvallras om). Det finns inget intresse av att välja glädje tillsammans med mig. Det gör mig ledsen. Det gör att jag inte vill delta i den värld som finns utanför min egen. Det gör att jag vill skydda mig själv och den positiva energi jag ändå har inom mig. För just nu känns det som att det bara finns lite kvar av den. Det sorgliga är att den bara kan byggas upp igen tillsammans med andra. Så, på något sätt måste jag få dem att vilja välja mig - där sätter stoltheten tand för tunga, där blir sårbarheten så otroligt stor och där brister tilliten. För jag är rädd att de inte kommer vara ömsinta mot mig och varsamma med mig. Det här samhället gör människor buffliga och hårda. Jag vill ha mjukhet. Mjukhet är svårt att upprätthålla i en bufflig och hård omgivning. En dag kanske jag ger upp inför buffligheten och hårdheten. Men den dagen är inte idag.

 

Jag har en fin vän som en gång konstaterade att det vore enklare om man inte var så känslig. För de som inte är det kommer undan på ett helt annat sätt medan vi som är känsliga inte gör det. Vi drabbas och påverkas av det som andra tycker är ingenting och blir lämnade i de känslorna av de andra. Ja har många känsliga personer runt omkring mig men enbart ett par stycken som accepterat (ja, nästan i vart fall) och lever i och med sin känslighet. Jag har flera andra kring mig som aldrig lärt sig hantera sin känslighet och som sätter upp fasader, hårda ytor och vassa hörn. De är oftast de mest buffliga och hårda. Jag ska nog försöka söka upp de två av mina vänner som är alltför upptagna men som jag vet att när vi ses, så fyller vi på varandra och förstår varandra. Det tog mig 30 år att inse att min känslighet inte var något som var 'fel' på mig, något som behövde motarbetas och något som gjorde att jag 'tänkte eller tyckte' fel eller hade naiva föreställningar om världen. Andra runt omkring kommer nog fortsätta att tycka att det är så men JAG har accepterat denna del av mig. Att vara jag innebär att vara känslig. Att inte veta hur man gör saker 'lagom'. Att inte veta hur man inte känner och inte drabbas. Att inte tycka om att se på nyheterna för de griper tag för hårt när jag ser orättvisor och våld. Att ständigt söka lugnet inuti och finna det i naturen. Att inte känna litegrann och sedan bara släppa det. Men vet ni?! Det är det som är mina styrkor! Det tog mig lång tid att inse men min närvaro, mitt inkännande, min förmåga att uppfatta de små detaljerna, mitt minne för vad som händer och sker med andra är det som gör mig vacker! Det är de egenskaperna som gör att mina vänner finns runt mig. Det är min känslighet som jag (som hobbypsykolog) tror är det främsta skälet till att min man dras till mig och det främsta skälet till att han kan bli väldigt frustrerad på mig. :-) ♥

 

Ibland ruffsar världen till mig och jag tystnar. Jag tar dock hela tiden del av era världar genom era bloggar.  Att jag nu skriver betyder dessutom att denna känsliga jätte är ok. Att jag har samlat ihop mig och mina krafter och rör mig framåt. Det kanske kommer att gå hackigt ett tag men jag är på gång!