gentlegiantafskofvde.blogg.se

Jag har märkt på era bloggar att inte alla fått snö i veckan. Här snöar det fortfarande och det ser ut ungefär så här utan för mitt hus:

 

Förkylningen tar ut sin rätt och jag tänker spendera resten av dagen med mys. Kanske bok, kanske film... Kanske med mannen. Definitivt med katten! Därför kommer en utvidgad 'dagens'-redovisning. Vi kan börja med dagens mat.

 

Jag börjar mina morgnar med en 'grön shot' och en mugg te (4 dl varianten :) ). Den gröna shoten är nässelpulver (för tillfället, kommer byta mot Mighty greens senare) utblandat i superjucie från Paulun (hallon och granatäpple). Denna glömde jag ta en bild på och det får ni imorgon. Kände mig dock som världens geni när jag kom på att jag kan ta ett litet glas och skaka pulver och juice rejält istället för att försöka röra i pulvret, vilket tog en evighet tidigare och inte gav bra resultat ändå... Mitt te är Yogite med smak av citron och ingefära. Det bästa med det teet är att lappen till var påse har ett tänkvärt ord för dagen. Jag gillar att starta dagen så; med ett visdomsord på vägen.

 

Så var den här. den där Måndagen som jag svurit vid sedan jag blev dunderförkyld för en vecka sedan. Den där Måndagen som jag egentligen svurit vid i över ett halvårs tid. Den första dagen av 182 i den första veckan av 26. Just den Måndagen är det. Min första reaktion är att gå och lägga mig och sova igen. Det är en lång resa framför. Med många slitsamma dagar som kommer göra ont i kropp och själ om jag gör rätt. Jag känner mig inte redo. Men, jag kommer troligen aldrig vara redo. Jag önskar jag vore mer hurtig och käck som de där pt-personerna och självkänslaguruerna. Eller åtminstone som många av er fina som kämpar på. Ibland har jag väntat in den där käckheten. Som om den vore en motor som behöver startas. Här och nu accepterar jag min lite mer bittra och pessimistiska inställning till den viktnedgång som ligger framför mig. Det är bara att göra! Jag måste inte alltid njuta. Jag kan faktiskt kämpa och slita lite också. Sedan tror jag käckheten kommer som ett obehagligt brev på posten när jag ser att mina ansträngningar ger resultat och jag kommer i bättre balans (consider yourselves warned).

 

I morse vägde jag mig och vikten stod stilla. Det är mig faktiskt till glädje. Förhoppningsvis har jag fått stopp på denna eskalering i vikt som varit. Även om jag aldrig tidigare hänvisat till vätska i kroppen etc så hoppas jag för första gången att en del av vikten beror på att jag varit sängliggande och soffsittande under en veckas tid. Jag tenderar att uppleva att jag 'slaggar igen' när jag inte tränar. Så, förhoppningsvis kommer kroppen må bra av lite försiktig stretch och styrka idag kombinerat med cykling. Om jag dessutom bryter ned mitt halvårsmål i dagar och veckor så rör det sig till sist om 1 kg per vecka, 143 gram per dag, som ska bort. Det låter inte så mycket (i förhållande till min vikt). Och om jag inte tar fel så gryr det just nu ett korn av optimism och känsla av att jag klarar det här inom mig.

 

Mat: citron&ingefärste, rågbröd med ägg och kaviar, sallad (mache, tomat, avokado, rädisor, paprika, rödlök) och en klick creme fraiche med vitlök, 2 clementiner, yoghurt med upptinade sommarbär.

 

Träning: ingen pga förkylning

 

Välbefinnande: Njöt av sovmorgon och ensamfilurande innan taxen kom runt kvart i ett. Gjort upp belöningssystem för mina olika delmål och gläds över genomförbarhet.

 

Har precis överlevt en riktig mansförkylning och vaknat till liv efter vad som känns som en evighet. Har lite rossel kvar i bröstet men räknar med att det går över inom kort. Är med andra ord på andra sidan om förkylningen. Är även på andra sidan av helgerna. Ja, det är ju en kvar men ingen tycks räkna med trettondagen. Jag tänkte bombardera er med bilder men orka gå in i arbetsrummet och hitta sladden för mediaöverföring liksom... SÅ kry är jag helt klart inte (jag är ju lat i vanliga fall). Har lyckats lägga på mig lite till och tickar nu in på 110 kg. Min tyngsta vikt någonsin. Helt klart en ögonöppnare och en rumpspark. Jag hoppas det mesta av det är vätska (hör andra skylla på sådant) för riktigt SÅ mycket har jag inte ätit även om jag varit sängliggande. Har snarare ätit för lite. Men, vågen säger annat så någonstans har det slunkit in.

 

Så, med chocken fortfarande i kroppen så tänker jag att jag måste ta tag i det här på riktigt nu. Jag har ett halvår kvar till min födelsedag. Det innebär att jag har 26 veckor. Jag utmanar härmed mig själv att gå ned ett kilo i veckan till den dagen och därmed väga 84 kilo på min födelsedag. En uppdatering på mina siffror:

 

Juldagarna är över för denna gång och vi får en välförtjänt helg innan nyårshelgen är här. Mina dagar fylls av vardagliga sysslor och skrivande. På något vis känns det som om jag gör massor men ändå ingenting. Det blir ingen big bang som markerar nytt år. Inget 'ut med det gamla och in med det nya'. Kanske beror det på att jag/vi inte firar och därmed så har de ingen upphöjd betydelse för oss. För mig är detta dagar då jag kan fokusera på mitt skrivande fullt ut eftersom mina studenter ofta åker från sta'n och fokuserar på helt andra saker än den tenta som de egentligen ska jobba på. Men, det tycker jag är precis som det ska vara! Ostört skrivande. Det som jag alltid längtar efter. Hur kan jag då vara annat än nöjd?

 

Dagarna blir dock ofta inte lika fokuserade som jag önskar. Vårt samhälle bygger på traditionellt firande och därmed så måste jag anpassa dagsrytmen till ex. huruvida ICA har öppet. Det ska dessutom pratas i telefon - just för att det är jul. Hela konceptet med dessa helger tycks allra mest skapa dåligt samvete hos folk och fylla dem med en massa måsten. Vi 'måste ha med någonting', 'göra det rättvis' och hälsa på 'för det är ju jul'. Det är precis dessa normer som jag tror gör människor så olyckliga under dessa helger. Jag menar då kanske inte gemeneman men det finns många som inte har familjer, som inte har barnen just den helgen, som ska hinna med fyra olika föräldrar eftersom föräldrarna på båda sidor är skilda, som inte har råd med all pompa och ståt som samhällets kommersialisering pressar emot. Det finns även de som inte har något hem. De som är ensamma. De som har mat- eller alkoholmissbruk och som verkligen testas under dessa helger som förutom konsumtion av grejer tycks handla om mat, sprit och massa godis. Det är så påpressat att jag blir matt av att tänka på det! Tre helger på två veckor. Jag är så tacksam för att jag och min man väljer att bara passa på att mysa under dessa dagar som ofta innebär ledighet för mig (inte alltid så för mannen som jobbar inom omsorg). Vi äter inget speciellt utan fixar något vi gillar och sedan ser vi på film eller spelar spel eller bara är... I år behövde jag jobba på avhandlingen men nästa år (jag har byggt upp en fantastisk illusion om att mitt liv ska vara mer 'normalt' bara jag är klar med avhandlingen) så funderar jag på volontärarbete av något slag. Det skulle kännas rätt!

 

Men, det är nästa år det. Nu ska jag återgå till min avhandling och låta dagarna fortsätta rulla på. Jag hoppas  ni får möjlighet att andas ut och vila under dessa dagar!

Jag hoppas ni har vaknat till denna juldag med lugn inuti er och en nyfikenhet och glädje inför det som väntar er. Här väntar inget annat än filmer, taxmys, prinsessmys och läsning. Precis som jag vill ha det! Jag förstår att andra vill ha det på annat vis och gläds med dem som ha sina dagar på det sätt de önskar. Det enda som saknas mig är min man. Han jobbar idag och kommer hem imorgon kl 08:00. Då får vi en dag tillsammans. För mig är det det allra viktigaste: att få dela lediga dagar med min älskade. Julafton firar vi alltid tillsammans - bara vi två.  Eftersom hans föräldrar är skilda och vi inte firar jul så har vi valt att inte flänga eller späcka våra dagar. Om vi började umgås på julafton skulle det innebära en rotation i treårscykel för att det ska bli rättvist. Vem f**n utsätter sig för det frivilligt? Ja, om vi hade barn hade det varit en helt annan grej. Men nu är det han och jag och vårt lilla zoo och det är precis med dem och i vårt hem jag vill vara på julafton.

 

Igår jobbade han till kl 15 och kom hem i mitten på 'Kalle'. Här väntade hjortronglögg med whisky och hans lilla familj. Efter tröttsänka (dreggelsov på honom någon timma under 'Julsaga') var vi redo för spelkväll. TP och Alfapet åkte fram. Vi tänkte även spela Cluedo men gav upp efter att ha läst instruktionerna och det kändes stönigt jobbigt. :) Så, frågespel och bokstavsklurande förgyllde vår kväll. När det kommer till spel är min man helt fantastisk. Han är så tålmodig och har ett så enormt överseende med mig. Varför?! Jag förvandlas till en blandning buskig sjöman (drickandet, svärandet och name calling) och en ninja hamster (ettrigheten, intensiteten, våldet). Jag är en dålig förlorare och usel vinnare (för att citera min man). Mången gång har intet ont anande vänner pushat mig att vara med och spela (trots att jag avböjt) , vilket slutat med tårar, chock och att jag menar att 'jag sa ju att det var en bättre idé att jag bara satt bredvid och drack vin' (ingen har någonsin sagt emot mig på denna sista punkt efter en omgång 'trevligheter'). Jag har en ganska offensive vinnardans dessutom och tycker om att med djup och mörk röst skrika 'in your face' alternativt 'epic smackdown'. Oftast får jag bara vara med och spela en gång och fortsättningsvis blir jag lämnad i fred med mitt vin och en mer avslappnad hållning. Annorlunda är det om barn är med. Jag menar - come on, vi vet alla att jag regerar över dem redan... No need to prove it. Jag skulle vilja säga att minigolf, TP och monopol är mina främsta triggers - i just den ordningen. Har aldrig spelat minigolf med min man. Men, han har sett mig när vi spelat TP och förhoppningsvis räcker det för att inte hamna i en situation där jag dessutom har tillgång till en järnklubba.

 

Nu ska jag återgår till en långsam morgon och en dag fylld av tecknade filmer (what I love most about christmas) och promenader. Jag önskar er en fin juldag!

Tre morgnar i rad har jag blivit hund- och kattattackerad runt fyratiden på morgonen. Riktigt tröttsamt! det är liksom alldeles för tidigt. Det slutar alltid  på samma vis: efter en stund tröttnar jag på kläng, gnabbande och obekväma ställningar (och anus i ansiktet). Jag går upp och sätter mig i soffan. En efter en kommer de slinkandes. Först katten, sedan hunden... Och nu sitter jag här med dem kläng-sovandes med djupa snarkningar. Suck! Inne i sängen - den härliga underbara nya sängen - ligger min man och sover helt själv. Möjligen är hans katt inne hos honom. (Bara den som saknas för att riktigt förgylla klängbullen i soffan.) Själv är jag skittrött och pigg samtidigt. Om en stund ska jag ut med hunden. Han totalvägrade att göra no 2 vid gårdagens 22-promenad i regnblåst. Så, gissa vem som har en riktigt spänd och uppblåst mage men vägrar gå ut? Inte jag för en gångs skull.

 

Efter hundpromenad så ska jag passa på att handla innan resten av pöbeln vaknar. Vi (jag?) har äntligen kommit på vad vi ska äta när samhället stänger ned imorgon. Det finns inget värre än att handla i en affär full med folk och min förhoppning är att detta ska undvikas genom att handla i ottan (nu när jag ändå är uppe). Här i Skövde har det blivit fullständigt vidrigt läge i matbutikerna vid vissa tidpunkter. Befolkningen har ökat (finner inte annan förklaring) och folk trängs - ofta tillsammans med trötta, hungriga och varma barn (snälla öppna deras jackor och ta av mössan om du först ska handla och sedan ska stå i kassakön från helvetet). Även i den matbutik som jag handlar, vilken främst vänder sig till singel och parpopulationen som har lite bättre ställt, har det börjat att bli kaos. Tack och lov utan crescendot av barnskrik.

 

Efter handling ska mannen få tillbaka bilen och bege sig upp till sin mor över dagen. Själv ska jag jobba till dess han kommer hem igen. Ser framför mig hur jag effektivt, inspirerat och kreativt författar ett kapitel till min avhandling. Verkligheten ligger nog närmre kastande med kaninleksak, en hund som ska ut  då och då och stör min koncentration, en katt som ska ha min totala uppmärksamhet och till sist det störande ljudet av katt och hund som leker efter att de gett upp hopp om min odelade uppmärksamhet och riktar behoven mot varandra. Mina studenter säger att deras barn får dem att bli så otroligt effektiva och ordnade. Vet inte riktigt hur det blir så?! Här är det snarare så (även om det handlar om djur och inte barn) att jag hinner tänka EN vettig tanke och nästan få ned den innan det är något som stör och måste ges uppmärksamhet, När jag kommer tillbaka till datorn kan jag sitta en stund och försöka ta upp tråden igen. När jag börjar komma den på spåren så är det oftast något annat som händer... Och så fortsätter det hela dagen tills jag ger upp.

 

Jag hoppas denna dag före dopparedagen (eller är det da'n före da'n före doppareda'n?) startar fint för er!

 

 

Jag tänkte göra om min uppräkning av val till två kostateranden och ett val:

 

Mat: yoghurt med frysta hallon och blåbär samt cashews, stort jona gold äpple med jordnötssmör, spenatrisotto med brysselkål, två chokladpraliner, yoghurt med hallon och blåbär (min hang-up just nu...)

 

Motion: Långpromenad inkl löpning

 

Välbefinnandeval: sova middag! ♥

Medan ett special avsnitt av 'Skenet bedrar' under håller oss så pustar jag och taxen ut efter en långpromenad som innefattade löpning. Vi gick som vanligt upp på berget och på hemvägen sprang vi minst hälften av sträckan uppdelat på två. Det var så härligt! Jag var egentligen bara ute efter att testa hur det kändes inför träningsplanering. Och det gick över förväntan. Förutom att benhinnorna påverkades något så kändes knäna bra och trots min tyngd så gick det smidigt att löpa med rak hållning och arbeta med höfterna. Dessutom orkade jag mycket längre än jag trodde och avbröt för att ha en bra sträcka att varva ned på innan vi kom hem. Gissa om jag är lycklig?! Det kommer nog bli bra det här! Jag känner hur det inom mig föds ett hopp om att klara den där halvmara under nästa år trots mitt avbrott denna höst. Måste dock ta det lugnt och bygga stegvis nu så att jag inte gör mig illa. Tror att det får blir en tur imorgon med... ;)

 

/GG

Vilket tråkigt höstväder det råder ute! Kalla vindar med isande regn under grå moln som rör sig snabbt över himlen. Det tycks liksom inte bli riktigt ljust. Men, vad gör det? Jag och taxen myser inne denna ljuvligt lugna morgon. Tids nog behöver vi bege oss ut. Men inte än. Inte än på en stund. ♥

 

 

Nu när jag kan springa igen infinner sig motivationen och jag är inställd på att nå mitt mål innan sommaren såsom jag skrivit förut. Mitt fokus i höst har varit mitt mentala välbefinnande och det tror jag hamnat på plats nu. Så det är dags för nya tag. Mitt mål är följande: mellan 0.5 -1 kg ned i veckan genom att äta hemmalagad mat med fokus på rotfrukter, bladgrönt i alla former, frukt och grönt i övrigt, bra fetter från frön och nötter, bra fibrer från baljväxter och härliga färska kryddor. Idag äter jag så ibland och min önskan är att få kontinuitet. Detta ska kompletteras med minst en halvtimma motion om dagen. I och med hunden så är det sista inget problem. :)

 

Förhoppningsvis kommer jag på rätt spår. Jag tänkte passa på att ta kommande tre veckor utan undervisning till att bygga bra rutiner. Det sägs ju att det tar tre veckor för en ny vana att sätta sig. Jag tänkte även försöka få till mer bilder i bloggen. Jag tror det både kan motivera och hålla mig på rätt spår genom 'redovisning'. Jag kan nog komma att glömma i början och då får ni förlåta mig. Var tisdag och fredag kommer jag att uppdatera er med data om framgång i kg och BMI.

 

Invägning: 105 kg

BMI då: 33.6

Vikt idag: 105 kg

BMI nu: 33.6

Mål-vikt: 75 kg

Mål-BMI: 24

Kvar till mål: 30 kg, 9.6 i BMI

 

LETS DO THIS!

 

Och lite oförankrad fitspo på det då...

 

 

 

I morse var det dags att besöka min fantastiska sjukgymnast. Jag busade inte till med lufsig löptur igår. Tänkte att det inte är värt det om något händer. Det var nog bra. Efter fyra månader av tålyft, sträcka hit och dit och krigarpositioner så fick jag 'OK'. Jag är tillräckligt stabil och smidig för att inte behöva komma mer. Min tå inflammation kan komma och gå innan mina fötter är tränade igen och de är inget farliga. Så, imorgon är det jag som snörar nya löparskorna och beger mig ut. I mina fantastiser flyger jag fram lätt och glatt. I verkligheten kommer det nog vara väldigt tungt och jobbigt. Trots promenader, tråkcykel och annan träning så blir det inte det samma.

 

Så, happy happy joy joy!

Jag ber om ursäkt för tystnaden. Jag är inte ens helt säker på vad detta inlägg kommer handla om. De senaste dagarna har jag haft några saker som gjort att bloggen inte hamnat i fokus:

 

Jag har umgåtts med min man och med min mor. efter för många dagar i rad med migrän upplevde jag ett behov av att vara i en bubbla av kärlek, omhändertagande och mjukhet. Jag blir lite liten när jag inte mår bra på ett tag. Som tur är har jag en fantastisk man som tar hand om mig då. Besök hos min mor var trevligt. Jag tog med mig taxen i fredags och for ned med tåg.  Bra övning för honom och det gick över förväntan. När jag umgås med mina nära så får datorn stå och samla katthår. Jag är inte typen av person som ror upp min telefon i tid och otid eller har datorn uppslagen och simultanchattar med någon medan jag har besök. That's not the way I roll.

 

Att vara känslig och tro på människors rättigheter och jämlikhet kan suga musten ur mig. Efter att Expressen identifierat dem som gjort inlägg på en viss hatsida så går debatten varm och jag blir så ledsen av att höra all dumhet. Allt hat. Den totala frånvaron av kärlek, empati och respekt. Jag inser att kampen om ömsinthet kommer bli en blodig en. Jag har trott att jag med respekt, kärleksfullhet och ordets förmåga kan bemöta människor med andra åsikter och  att vi genom samtal kan förstå varandra. För, jag tänker att man inte måste acceptera allt här i världen men att man måste ha respekt. Men, det går ju inte när människohatare gömmer sig bakom anonyma konton, pseudonymer och dessutom intar en maktposition som jag inte kan rubba. Då är det ju bara kvar att beväpna sig själv, få på krigsutstyrseln och ställa sig på barrikaden.

 

Jag blir också så trött för att de där människohatarna uppenbarligen inte har en aning om vad de pratar om stundtals och att de nog aldrig varit i kontakt med ens något av det de känner främlingsfientlighet emot. Ändå skulle de kunna dö för sitt hat. Det gör mig så trött bara att veta det. Så, datorn har fått vila och jag har stängt av inför sociala media.

 

 

 

 

 

...imorgon är det dags för vår bröllopsdag. ♥

 

I allt migräntöcken glömde jag det för en stund.

 

Ett år som gifta. 12 år sedan vi träffades för första gången.

 

Mer kärlek än någonsin!

Det har blivit mycket sömn detta dygn. Jag kom i säng med bok runt tio igår och gick upp strax innan sju i morse. Det kändes som att jag återkom till något välbekant och välbehövligt. Så otroligt gott och skönt. För dagen stod en hel arbetsdag av möten på agendan. Förmiddagen fylldes av studentmöten och eftermiddagen var avsatt för julbord och personalmöte.

 

Julbordet var en traditionell skapelse av hög kvalitet enligt mina kollegor. Själv äter jag inte som dem och finner julbord vara en ganska motbjudande köttfest som liknar någon slags orgie. Det blev delar av fiskutbudet, en vörtbit med god ost och ett par falafel. Min tallrik såg ganska ynklig ut i jämförelse med överfyllda fat av julmat. Är det bara jag som finner hela julbordskonceptet ganska motbjudande? Någon gång var vinter åker jag och mannen och avnjuter ett fisk-julbord i helt fantastisk miljö. Vi ser ofta till att planera in det så att det inte är överfullt. Det är fina bestick, ett gott glas rött, och lugnt prat där vi äter i godan ro. Men julbord med kollegor och på uteställen och herrgårdar etc innebär ofta folk som tycks vara hysteriska och det är en lätt andrenalinfylld stämning. Folk överfyller fat, äter hastigt samtidigt som de måste fråga om varenda jävla sak på faten (som om de hade missat något), och hastar till en andra omgång. Sedan börjar de stöna för att de ätit för mycket och tydligen blir det helt ok att klappa sig på magen och konstatera att det blev för mycket men att det 'va så gött'. Så, det är inte bara köttfesten i sig som känns lite off för mig, utan den socialitet som skapas.

 

När jag satt där i något som är som taget ut gamla filmer om fester med romare, påpekar min chef att jag nog borde gå hem. Tydligen hade halva ansiktet gett med sig (händer i samband med migrän) och började hänga. Hon tyckte att det var bäst att jag åkte hem och vilade så jag kunde fungera resten av veckan. Klok chef och jag gjorde som hon sade. Det är troligen dessutom första gången på länge som jag kände att jag inte ville missa ett personalmöte, vilket är väldigt positivt. Just nu är kollegorna troligen på afterwork och jag hoppas de har en riktigt trevlig kväll. Själv myser jag katt och längtar efter sängen. Har dock bestämt mig för att inte krypa ned förrän kl 8.

 

Mina val idag:

 

Motionsval: Tagit trappor istället för hiss. Tror det börjar sitta ordentligt snart! :)

 

 

Välbefinnandeval: Trots att jag ville stanna kvar och ara med hela eftermiddagen och kvällen så lyssnade jag på min chef. Jag slängde ögonlocket bakom örat och tog mig hem. Väl hemma kliade det i jobbfingrarna men jag valde vila. Och som jag sov! Som en gris med en större gris spinnandes på magen.

 

Hoppas ni alla har en fin start på veckan och en god kväll!

 

Kanske något dramatisk rubrik men hey! Jag är en drama queen. Just nu sitter jag insvept i ett täcke med 'my Little pony' påslakan och hatar världen. Why?!

 

= ett glas rött och my little pony täcke!

 

Det har gått en vecka sedan senaste uppdateringen. En vecka som har gått otroligt fort fram. En vecka som försvunnit med ett knäpp med fingrarna. Mitt välbefinnande projekt har gått bra. Jag verkar ha fått lite rullning på mitt konstruktiva tänkande och det färgar mina dagar. Matvalen har ofta handlat om att välja bort eller välja till grönt och skönt. Motionsvalen har handlat mycket om vardagsmotion och att promenera trots kyla och mörker. Välbefinnandevalen har handlat om att vara snäll mot mig själv, ge mig utrymme att bearbeta en tuff grej, att vila och ge mig en god natts sömn var natt samt att prioritera tid med min man och våra grabbar samt hjälpa min vän som krossat foten.

 

Sedan fem dagar tillbaka försöker jag även 'leva rent'. Det fungerar bra vad gäller hudvård. Jag tycker ofta jag doftar lite murket under armarna och hoppas kroppen snart vänjer sig och att jag hittar än bättre produkter om det behövs. De där kemikaliefyllda deodoranterna vet vad de ska göra medan mina organiska och naturliga sådana verkar lite hippie ;) Jag har även försökt laga mat hemma men har fallit för hämtmat ett par gånger. (Jag tycker verkligen det är dödstråkigt att laga mat just nu...) Jag tror de 20 dagar som är kvar kan bidra till god förändring när det gäller 'ren kost'. Jag har ex. lyckats få igång vanan med smoothies på morgonen och frukt under dagarna (som tillskott, inte måltid). Yeay!

 

Något som dock är en negativ utveckling är att jag just nu har lite för mycket fokus på vågen. Det kommer och går i perioder. Jag försöker att inte stirra mig blind på vågen utan mer ha den som snöre för huruvida jag använder en bra livsstil. Just nu tycks vågen istället ha blivit mitt rättesnöre och lite av en fixering. En 'dålig' invägning kan nästan sänka mig hela dagen. Jag vet att mycket av denna fixering är samhälleligt skapad. Jag har i ryggen att framgång innebär (gärna) dramatiska viktfall. Att normalvikt innebär att jag måste ligga inom ett visst viktspann: mellan 58 (hur är det möjligt ens!) och 78 kilo. Med mina nuvarande kilon ligger jag och balanserar mellan 'övervikt' och 'fetma'. Och vet ni?! Jag ser inte ens ut som de simulerade bilderna som kommer med bmi-beskrivningarna. Jag vet att bmi är ett jäkla påhitt som inte är tillräckligt tillräkneligt men ändå är det ju faktiskt det mått som lik förbannat används och som jag mäts emot om jag ex. går på läkarundersökning eller när jag använder viktklubbs käcka kurvor över utveckling. Så, det smyger in... Det sipprar trots att jag garderat med ett skydd av sunt tänkande och större perspektiv.

 

Jag vet inte vad som är klokast väg framåt. Om det är att skippa våg och mått och inmatning av det ena och det andra på viktklubb eller om det är att gå 'all in' - ta emot de olika måtten och kämpa röven av mig för att nå förändring och resultat? Ibland funderar jag över om det är jag som använder vissa mått som 'ogiltiga' för att jag då inte behöver ta till mig dem helt och fullt. Kanske har jag en vriden syn på min kropp och ser ut exakt som de där bilderna som följer med beskrivningar av bmi? Kanske vill jag att bmi ska vara otjänligt för att slippa ta till mig att min vikt gränsar mot fetma? Det är svårt ibland att veta vad som är rätt och fel.

 

En sak vet jag är rätt i vart fall. Att välja mitt eget välbefinnande och att göra något för det varje dag. Min vikt består av en 'dålig' känsla för var fettcell (bildligt talat) och att släppa in kärlek, värme, glädje, vila, återhämtning, lugn, ro och andra positiva känslor stärker mig. När jag mår bra så gör jag bra val. Bra val leder mig framåt mot mina mål. Långsamt, långsamt - steg för steg i rätt riktning.