gentlegiantafskofvde.blogg.se

Jag är tidig åttiotalist. Jag minns när det fortfarande innbar att jag var ung. Jag är fortfarande inte 'gammal' men jag är inte nybakad nittonåring heller som jag var den dag jag satte min fot här i Skövde. Jag kan känna mig gammal ibland. Som när jag minns tillbaka. Jag minns hur min far jobbade som byggnadsarbetare när jag var liten, bland annat med Globen, och kom hem på fredagkvällarna medan vi såg på naturprogram som kommenterades av Arne Weise. Han hade ibland med sig gåvor till oss i form av en nysläppt serie 'my little ponies' som var indelade i familjer. Kära någon vad jag älskade de där plasthästarna! Vi såg på Björnes och senare disneysdags. Och då var det inte datoranimerade figurer eller spetsigt målade flickor och pojkar utan 'Luftens hjältar', Duck tales, Bumbibjörnarna, Darkwing Duck, Räddningspatrullen och klassiska kalle-bitar. Det var fragglarna, mupparna, Skurt och 'Troll i tomteskogen'. När vi senare flyttade och hade både vhs och stor TV så skaffade vi kabelTV med filmnet. Här fanns även cartoon network och en hel värld av Hannah&Barbera figurer (Jetsons, yogi, stoppa duvan) och looney toons vecklade ut sig. Det var under mellanstadiet jag först förstod att jag var en 'jätte'. I klassen var det jag och en tjej till som var större. Men jag fick höra att jag inte var lika tjock som henne. Att jag var tjock på annat vis, inte lika löst vis. Men jag minns också hur jag gick från att vara sist vald i alla sporter till att vara först vald eftersom jag var en j**el på fotboll, king och basket. Jag lyssnade på Metallica och började med rida på ridskola. Det var en underbar plats att vara på och jag hade min första häst-förälskelse i en ponny som hette Vicky. En vacker, grå dam som troligen är den snällaste jag någonsin träffat på.

 

Jag hade många vänner under den tiden vi bodde i Ängabo, ett av de yttre bostadsområdena i Alingsås. de bodde i radhusen runt mig eller i villorna längre bort. De lärde mig om klass, de lärde mig om moral och de lärde mig om ensamhet under den tid som kantades av godis som kostade tio öre, fila-skor och fila-tröjor, höga luggar, och coola tjejer som började sminka sig (fast ingen verkade använda BH ännu). När jag började åttan så flyttade vi in till centrum. Min högstadieskola finns fortfarande kvar. Den ligger i närheten av min mammas lägenhet. Tydligen är knarktillgången där nu större än på min tid. Högstadiet var en tråkig värld. Jag var en ensamvarg. Jag var inte mobbad eller populär. Jag tillhörde något mellanskikt, vilket gjorde det möjligt för mig att inte synas. Det var en värld utan intresse för mig. Jag hade bra betyg och visste hur man pluggade, men den var ointressant. Var dag väntade jag på att skolklockan skulle ringa så jag kunde sticka hem, byta om och sticka till stallet. Adidas, Gansta's paradise, kiss from a rose, I got 5 on it, tracks, band som frissade sig så man fick dra fram, räta ut och dra tillbaka med hjälp av blyertspenna, rena rama Rolf, Beverly Hills (originalet), Sabrina, Dawsons Creek och Fresh Prince. Förlorad oskuld, första cigaretten, min andra häst-förälskelse och ungdomsledare på ridklubben. Kören jag varit med i sedan jag var liten får mindre utrymme när hästarna tar över mer och mer.

 

Gymnasiet: Naturbruksgymnasium där jag gick inriktning mot häst och bodde på internat. Min oroliga far ger mig min första mobil: en Ericsson med uppfällbar antenn. Inte en sådan man snyggt drar fram utan en lång flärp som låg vid sidan och som man skjöt upp. Hästar hästar hästar hästar. Öl, cigaretter, pojkar. Min första människo-förälskelse. Mina första nära vänner (förutom de jag haft i stallet tidigare). Bilar, EPA-traktorer, hembränt, husen på landet där vi träffade som helgerna i idyll-Sverige. Mjölka kor, klippa får, valla grisar, köra häst o vagn, köra traktor, hitta på hyss. Idag har skolan en egen hemsida, egen facebooksida och egen twittersida. När jag gick där så hade vi max 25 datorer, vita stora burkar i en sal där vi ibland skrev inlämningsuppgifter men oftast var ute på lunarstorm. På eftermiddagarna 'Sunset beach', på helgerna Dawsons Creek, Sex & city och Ally Mc Beal. (Vi hade bara 1, 2 och 4). Fortfarande bra betyg trots liten input och mest uttråkad. Skolkar, åker fast för alkoholinnehav, får höra att "jag inte är som de andra hästtjejerna - på ett bra sätt". Tänker att jag aldrig är som någon annan, att det verkar bra men jag förstår inte varför. Truly, madly, deeply; All my life, I don't wanna miss a thing, Sex and candy, TLC, Destiny's child, Britney, Christina, narcotic, macarena. Mamma och pappa som köper backstreet boys skivor var jul och sedan Westlife. Tror de tyckte det skulle vara bättre än Metallica, depplåtar och knarklåtar. Bilturer med pappa till skola, till syster i Sthlm, till stallet och på tävling.

 

På somrarna och helgerna under gymnasiet jobbade jag fortfarande på ridklubben. Som ridlärare och ungdomsledare. Fina vänner från den tiden som nu, likt vi alla, gått vidare. Söker till högskolan, kommer in med mammas kommentar: "Ska du bli en sådan där beige person nu med hårknut och glasögon?" Svarade kaxigt att nej det skulle jag inte (sitter här idag och är rätt beige, med hårknut, beiga tapeter och beiget liv - inser att jag älskar beigt!). Börjar min utbildning. Första året försvinner i ett blurr av pappas sjukdom och död. Har mitt första seriösa förhållande, inkl bo tillsammans, som går fel. Det är aldrig OK att slå. Inte ens om den andra säger att den vill något annat, att den behöver något annat, att den vill lämna. Minns hur nervös jag var när jag dagen innan flytten berättar vad som ska ske. Tänker att det som händer må hända. Min mamma kommer dagen efter och troligen vågar han inte. Om han vågar så vet hon och antingen hittar hon mig hemma eller på sjukhus. Flytten till frihet som ett tag blir ångestinsvept eftersom han envisas med att leta upp vart jag bor och inte släpper taget. Han har fortfarande inte släppt taget och någon gång per år får jag ett läskigt samtal om att han älskar mig, att jag är den bästa han någonsin haft, att vi hade det så bra och han undrar om jag verkligen fortfarande älskar min man. Läskigt - inte för att han skrämmer mig utan för att han har en sådan vriden bild av allt.Trots alla långa samtal under de där åren som är långt borta.

 

Under utbildningen träffar jag min sambo och det är även han som hjälper mig bort från min våldsamma relation genom att öppna sitt hem för mig. Vi är lyckliga, jag har hästar i mitt liv och jag är snyggare, starkare och friskare än på länge. Jobbet som tar mer och mer tid, hans ex som finns i bakgrunden och skapar oro, för mycket festande, för lite mat, för mycket träning. Ger upp och jobbar fö rmycket. Vikten som ökar, jobbet som går mycket bra, vikten som ökar, benbrott, ingen träning, vikten som ökar, sambon som är särbo och vi har myshelger när vi ses, vikten som ökar, sambon flyttar hem, lycka, mys varje dag, vikten som ökar...

 

Här slutar min elegi. Här vänder det. Här börjar jag ta tag. Här får jag nog. Här får världen brinna om den så må, bara jag får sätta mig själv först. Jag är inte ung längre. Jag är inte heller gammal. På många sätt är jag en gammal själ efter all sorg och allt jag tagit mig igenom. Men, det är erfarenheterna som gör oss till de vi är. Både de bra och de dåliga. Att sjunga ut en klagosång över det som varit är en del av min process framåt. Mitt sätt att gå vidare med insikten i hur det varit och acceptansen för det. Jag är fortfarande en ensamvarg och trivs bäst med mina få mycket nära vänner och allra helst med min sambo. Jag är fortfarande inte som alla andra - på ett bra sätt - och vet exakt varför och kan uppskatta det.

 

/GG