gentlegiantafskofvde.blogg.se

Nu när lugnet lägger sig och jag får tid att tänka så går många av mina tankar till min pappa.

 

Pappa var en lång och stark man med ett skratt som var ärligt och högljutt. Han tyckte inte om att bråka och när mamma tog upp något som sårade honom så behövde han ofta tänka en stund, vilket innebar att han gick en promenad med hundarna innan han kunde ge ett svar. Jag tror det ofta gjorde henne frustrerad. Men, när han svarade så var det aldrig överilat eller i vredesmod eller sårat som han gjorde det. Min pappa tyckte om att bugga, se på James Bond filmer och göra saker med händerna. Han var socialdemokrat och var vår hängde jag med honom, pliktskyldigast, för att gå med i förstamajtåget i lilla Alingsås. Han var byggnadsarbetare och blev i slutändan befordad till ackordmätare inom Byggnads efter att ha hjälpt till med Globen, bostadshus i Sthlm, församlingshemmet i Alingsås och en hel del borta i Oslo.

 

Jag kan inte säga att jag kände min far eller stod honom när under min uppväxt. jag var inte 'pappas flicka' då - det var snarare mina systrar som var det medan jag hängde i mammas kjoltyg. Efter jag började skolan var jag inte ens mammas flicka utan klarade mig mycket själv. Min äldre syster har ADHD (men det visste vi inte då, det skulle dröja till hon var 21) och min lillasyster var ju alltid så 'liten'. Jag däremot var tidigt utvecklad och kunde tidigt urskilja 'borden' (vilket hängt med mig till mitt vuxna liv och är något jag kämpar emot för att sätta mig på första plats). Så, när fick jag det band som gör att jag sörjer min far så mycket? Under mina tonår körde han mig mycket till stallet och han ställde även upp vid tävlingar (något min mamma aldrig gjorde) och det gjorde att jag respekterade honom och kände att han fanns där för mig. Men, mer än så var det inte förrän under gymnasiet.

 

Gymnasiet var en lantbruksskola där jag bodde på internat. Mitt andra år drack jag både öl, hembränt, vin och det jag kunde finna i mina föräldrars barskåp. En av mina festkvällar med gänget så 'åkte jag fast'. Alltså, det var alkoholkontroll och jag fick blåsa och den visade rött. Detta innebar att jag blev avstängd från internatet i två veckor. Min far, som då jobbade dagligen i Borås, körde mig fram och tillbaka till skolan. Enkel väg tog ca 1 h och ni kan tänka er att efter att blivit skjutsad till och från skolan ett par dagar så blev tystnaden i bilen pinsam. Vi började prata och efter det pratade vi ofta. Med honom kunde jag prata om allt och jag kände verkligen både tillit och trygghet till honom.

 

I ca två år hade vi en väldigt fin kontakt. Därefter fick vi canser-beskedet. Innan dess hann vi prata mycket om pojkvänner, familjen och att jag borde försöka skapa bättre relationer till min mamma och min lillasyster (min äldre syster hade redan flyttat till Sthlm då). Pappa led det sista halvåret av återkommande magsjukor och den 11 september 2001 berättade min mamma att han var sjuk. Pappa, mamma och min lillasyster hade då redan vetat i ett par veckor men inte velat berätta för mig eftersom jag precis flyttat till Skövde och pappa ville att jag skulle ha en bra start där. Jag var så otroligt arg.

 

Tre månader tog det för cansern att ta min pappa ifrån mig. Tre månader av läkare som sa att 'bara vi får opererat så blir det bra', 'vi öppnade och det har spridit sig men bara vi får gå in igen så blir det bra', 'vi öppnade och det var värre än vi trodde', 'ni behöver förbereda er på det värsta men han borde ha ett halvår till ett år' till 'det går mycket snabbare än vi trott'. Det gick väl snabbare än vi alla trott och kunde hänga med i. Jag minns inte så mycket av min utbildning från den hösten. Jag minns att jag spenderade mycket tid på tågstationerna i Skövde och Alingsås. Jag minns faktiskt inte heller så mycket av min far från denna tiden. Men, jag minns det sista samtalet vi hade tillsammans. Hur jag lovade att ta hand om min mamma och mina systrar, att jag berättade att allt skulle bli så svårt utan honom och att jag skulle sakna honom så otroligt mycket. Mellan mig och honom fanns inget oavslutat. Vi hann säga allt och lämnade varandra med kärlek. Det gjorde inte avskedet desto svårare. Det är tufft att se sin starka och friska pappa bli sjuk, tyna bort och dö. Det är tufft att bli lämnad ensam av den ende man litat på. Det är tufft att stå bland sina systrar, sin mamma, en faster och pappa bästa vän och känna att den ende man behöver inte finns längre. Den totala ensamheten bland de som borde vara nära och kära. Det var tufft att släppa taget.

 

Jag älskar fortfarande min pappa och det är tomt utan honom. Jag kommer aldrig komma över den saknaden. Den finns där när det är dags att fira, den finns där var jul, den finns där när jag förlovade mig, den kommer finnas där när jag gifter mig, den kommer finnas där när jag skaffar barn. Den finns där när jag tänker på att han aldrig hann se vad jag skulle åstadkomma. Jag vet dock att jag blivit någon som han kan vara stolt över. Att jag hedrar hans minne genom de värderingar jag har och de saker jag kämpar för. Jag vet att han hade älskat min sambo även om de säkert bråkat över politik. Han hade dock haft överseende med det eftersom min sambo älskar mig, tar hand om mig och är bra för mig. Han hade älskat att leva och finnas med. Jag är idag min fars dotter. Jag är mycket lik honom både till utseende och till sätt. Jag kan idag förstå honom mycket bättre än jag kunde när jag var 17-19 år. Genom honom har jag blivit en bättre person och att följa honom genom det han upplevde från han blev sjuk och till de sista fem dagarna när jag och mamma sov på sjukhuset har lärt mig mycket om livet.

 

Dels har det lärt mig om vem jag vill vara, hur jag vill vara och hur jag vill vara i relation till andra. Dels har det lärt mig att jag är stark och att jag har kapaciteter jag inte tror om mig själv. Främst har det lärt mig att livet är kort. Att man aldrig vet hur mycket tid man har och därför ska ta hand om den. Man ska uppnå det man vill uppnå utan att skjuta upp för mycket med devisen att man 'kan göra det senare'. Man ska berätta för nära och kära vad man tycker och tänker för dem så att man aldrig riskerar att lämna dem med de orden osagda. Älska utan rädsla, var ärlig och våga tro på dig själv och andra! Se andra och deras smärta och glädje uatn att skygga för dem. Var där - nära! Ställ upp för dem om du kan oavsett om du får tillbaka. Säg inte något överilat och låt inte din stolthet stå i vägen för att be om ursäkt om det är det rätta. Det är lite av vad han lärde mig och vad jag lärt mig själv genom den erfarenhet hans död fört med sig.

 

/GG