Förra inlägget i denna tredelade serie handlade om min fars bortgång. Den är en trigger att tröstäta pga känslor av att vara övergiven. Som om det tomrummet som skapats av att han dog skulle kunna fyllas med mat (lät att skaka på huvudet åt när jag mår bra och har distans, lite svårare när jag är fångad av mina känslor). Jag skriver i presens eftersom jag tror att vi har en del triggers som kan variera i styrka och till och med liggande vilande ett tag. Jag vill inte göra misstaget att tro att den triggern nu är borta. Jag vet att den finns där om jag hamnar i 'dåliga' mönster igen eller om något krisartat skulle hända som aktualiserar det mönstret/de vanorna igen. Vanor försvinner egentligen aldrig men kan bytas ut. Föreställ dig att vi har en karta i våra tankar (hjärnor), känslor och beteenden. En dag börjar vi sakta plöja fram en ny huvudväg och de gamla huvudvägarna blir mindre. Men, de finns fortfarande där och våra kroppar och vår hjärna (som alltid vill ta den enklaste och mest invanda vägen) kan få oss att hamna in på de gamla stigarna istället för på de nya. Därför tror jag på att, istället för att förbjuda och försöka byta vanor över en natt, införa nya och bra vanor som leder oss framåt - dit vi vill. Mer till än från! (Som jag skrivit om tidigare.) Till slut kommer vi föredra de nya värdena och då försvinner de gamla automatiskt. För, let's face it, få av oss kommer någonsin vara isolerade på slott eller få betalt för att gå på superstrikt diet uppbackade av tränare, hälsoteam och träningsanläggning. Vi kommer få kämpa på - steg för steg - i vår vardag. Och det är tuffare! Så, hatten av för er alla som försöker och som gör en förändring. Ni är redan hjältar! Håll ögonen på målet och rör er emot det - oavsett om det tar en månad, ett kvartal, ett halvår, ett år eller flera år. Varje dag är ni en hjälte i ert eget liv och för dem runt omkring er! Det gör inget om ni faller för en stund eller halkar till - bara rör er framåt igen så snart ni kan! Skapa er egen väg. Under tiden ni gör det så kommer det vara astufft men tänk när ni är framme, när ni är klara. Varenda svettdroppe kommer vara värd sin vikt i guld (för svettas gör vi massor! ;) ).
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om i detta inlägg. Jag ska skriva om vad som äter upp mig och triggar mig till dåliga matbeteenden. Den andra faktorn är tillitsproblem.
What's eating me? - Tillitsproblem
Om ni läste tidigare inlägg så har ni redan koll på att jag inte hade så nära relationer med mina familjemedlemmar under min uppväxt till dess att jag och min far kom nära varandra. Hans bortgång spädde på mina tillitsproblem. Så, vad menar jag då med tillitsproblem? Jag avser upplevelsen av att man inte kan lita på att den andre personen inte kommer handla av egenintresse utan av hänsyn till den andre. Alltså, att den andre personen inte kommer skada, förråda, kräva utbyte, ha baktankar, såra eller utnyttja. Känner ni igen det? Troligen. Ett visst mått av otillit är helt sunt och normalt. Idag kan jag även säga att jag har minimerat mina problem i stor utsträckning. Det hade jag inte förut. Jag stängde ute alla, litade inte på någon, släppte inte någon nära och gömde alltihop bakom en fasad av 'jag är stark' och duktighet. Usch, jag blir utmattad bara av att tänka på det. Ensamheten och isoleringen var mitt skyddsnät. Så upplevde jag det i vart fall. Men, som jag skrev i tidigare inlägg, så ledde det till en del tröstätande. Eller om det kanske var stressätande? Det har även lett till icke-ätande. Den värsta perioden var för 7-8 år sedan. Jag läste min magister och ville verkligen göra ett bra jobb med den utbildningen. Fast, det var inte den stora orsaken utan bara en bidragande. Den stora orsaken var att min mans ex började kontakta honom något år tidigare. De hade alltid haft kontakt och jag är glad för att de har det - hon är en av hans äldsta vänner. I vart fall... Hon ville ha tillbaka honom och han fann väl det smickrande eftersom hon dumpat honom några år tidigare och nu fick han vara den som nekade. Jag tyckte det var jobbigt att han inte satte gränser och började projicera alltihop på mig själv i form av känslor att jag inte dög. Jag mådde skitdåligt och det hela slutade med att jag slutade äta. Jag åt kanske fyra knäckebröd och någon frukt per dag. En period åt jag kanske ett äpple per dag. Jag rasade i vikt och fick hypoglykemiska reaktioner (fick yrsel, kallsvettningar och höll på att svimma pga lågt blodsocker). Exets smsande hade startat efter att de umgåtts under sommaren. (Något han råkade nämna någonstans i oktober men hade undanhållit under sommaren.) Vi hade spenderat sommaren på olika ställen pga jobb och när sommaren åter närmade sig ökade min stress och osäkerhet. Jag vägde 69 kg och var 177 cm lång. Det låter säkert helt normalt. Men, ni får tänka på att jag svultit mig till den vikten och den var alldeles för låg för min aktivitetsnivå (och kraftigare kroppsbyggnad?). Jag fick beröm för att jag var så 'smal och fin'. Men, i mina ögon var jag den fulaste som någonsin satt en fot på denna jord. Jag kände mig inte värdefull alls och satsade allt på prestationer medan den jag var försvann under allt självhat och fasaden av att vara duktig. Det som var motorn i det hela var tillitsproblem. Jag hade kämpat emot mina instinkter och släppt in honom för att sedan bli sviken och inte förstå situationen alls. Då sommaren kom var jag helt förstörd och bad honom att träffa sitt ex under sommaren. jag skulle vara på ett ställe och han på ett annat. Jag bad honom att ta reda på vad han ville med henne och välja någon av oss. Det viktigaste var att få känna mig vald (om han valde mig). Han sabbade alltihop - givetvis - genom att berätta för sitt ex att de kunde träffas. Varpå det inte var aktuellt längre. För det är saken med tillitsproblem - när tre stycken har dem i en triangel så finns det ingen som tar ansvar och som styr upp situationen. Jag försökte att komma över det, tänka sunt och vara den som tog ansvar. I slutändan så var jag tvungen att välja mig själv och vi flyttade isär.
Sedan dess arbetar jag på att tycka om mig själv och stå upp för mig själv. Det går mer och mindre bra i olika perioder. Än idag så knyter sig magen och jag kan inte äta när jag blir orolig. Än idag så är min ämnesomsättning rätt så kass. Och än idag kan mina tillitsproblem triggas av min man när vi inte har det bra. (Särskilt när hans ex hör av sig mer aktivt och på konstiga tider) Förut brukade vi dansa en otillitstango som gick ut på att vi hade det bra, en började tvivla och distanserade sig, den andre undrade vad f**n den andre gjorde och distanserade sig lika mycket, därefter tog en ett steg framåt och den andra följde efter. Väldigt sällan var vi i balans. I våras föll vi ur balans igen. Vi hade båda svåra perioder och jag sökte hans stöd (vilket faktiskt är ett stort steg när man har tillitsproblem: att släppa in istället för att skjuta bort) men han ville inte ha mig nära för han hade fullt upp med sina problem och att köra med devisen att 'ensam är stark' och 'jag behöver ingen'. Denna gången började jag tröstäta istället för att svälta mig. Men, jag stod upp för mig själv snabbare än tidigare. Eftersom han inte känner sig förmögen att arbeta på det vi behöver arbeta på och vi bara gör sönder varandra pga tillitsproblem och önskan efter resp. oförmåga att ge emotionell bekräftelse så kommer vi flytta isär under hösten. Denna gången skapar jag inte emotionell distans även om det blir en rumslig sådan och jag hanterar mina tillitsproblem så att de inte driver oss isär. Jag får se hur han hanterar sina. Jag vill arbeta oss närmre varandra och att vi tar tag i det vi undvikit så länge och därmed spränger bort de sista barriärerna av tillitsproblem som vi bär oss emellan. Jag älskar honom. Jag vill ha honom nära. Jag tror på att vi kommer ha en strålande framtid. Men just nu behöver jag sätta mig själv först, jag behöver få klara av mina egna utmaningar och nå mina mål. Om jag tar ansvar för alla andra och allt annat först så orkar jag inte ta ansvar för mig själv och jag kommer förlora många år genom att leva ohälsosamt om jag inte tar hand om mig själv.
Tillitsproblem har ätit mig genom att ätande har varit en tröst men även ett straff tror jag (att jag inte är värd att äta bättre för jag är ändå så ful, det spelar ändå ingen roll etc.), genom att uteblivet ätande har varit ett försök att ta kontroll och genom att det har dämpat stress/ångest. Jag tror även att maten har kunnat vara en slags belöning eller trivselakt. Efter att ha kämpat en hel dag och klarat den (duktiga jag! *ironi*) så har jag tyckt att det är supertrevligt att äta något gott och dricka vin till det. Och det har även blivit en ritual som markerar övergången mellan jobb och ledighet (eftersom duktiga jag jobbar dygnet runt utan klara gränser). Detta är en känslokoppling som har funnits sedan jag var liten. Då samlades familjen på helgkvällarna och åt gott framför tvn. På så sätt associerar jag ätande med mys och gemenskap (se upp med vad fredagsmys kan göra för framtida generationer!). Så, i min ledsenhet över att känna mig ensam och att jag inte kan lita på stöd och ansvarstagande från min man eller mina vänner (tillitsproblemsspöken) så blir mat något som finns där, som jag kan lita på och som bidrar till mysighet. Det skrämmande är att jag kan känna att jag minsann 'är värd' att äta något gott och dricka vin. Detta har även förstärkts i min och min mans relation eftersom han inte tycker om eller vill prata om känslor. Så, för honom är det enklare att köpa något gott och 'skämma bort mig'. Vad jag egentligen och verkligen är värd är emotionellt stöd. Jag behöver det från mina nära. Numer står jag upp för det och vet att jag förtjänar det.
Jag är inte 'värd' pizza och vin... Jag är värd att må bra, få vara frisk, få kärlek och ha personer omkring mig som gör att jag känner mig accepterad och vacker - inifrån och ut. För jag duger precis som jag är och jag är fantastisk på just det sätt som jag är. Och ingen ska få mig att känna något annat - även om de påpekar svagheter etc. Jag kan inte kräva ansvar av någon annan. De måste själva ta det steget. Jag kan bara ta ansvar för mig och för dem omkring mig. Alltså ansvar för dem, men inte åt dem. Jag är inte på min vakt mot andra, men jag är j**ligt noggrann med vilka jag släpper in i mitt liv. Jag frågar om hjälp och försöker visa för andra att jag finns där för dem. Villkorslöst och gränslöst (notera att detta gäller för dem som jag valt att ha nära). Om någon av dem inte handlar med mitt bästa för ögonen eller om någon av dem (orättfärdigt) får mig att tvivla på mig själv (all konstruktiv kritik tas tacksamt emot) så kan jag bara välja min egen plats i den relationen. Hur mycket jag än önskar något från den andre så måste det komma från hen själv. Jag kan ta ansvar för att uttrycka mina behov, mina känslor, mina tankar och vad jag tror kan hjälpa. Men, jag kan inte ta steget mot mig själv åt dem. Jag kan aldrig tvinga någon annan att ge mig migsjälv. Det kan bara de välja. Och, sorry girls, alla vill inte det. Det måste vi respektera och hantera.
Jag väljer kärlek framför tillitsproblem. Jag älskar och släpper in dem som jag vill släppa in. Om de inte respekterar eller tar ansvar för vår relation så förlåter jag dem (även om jag inte glömmer), accepterar och flyttar ut dem några steg från min närhet. Alla människor är inte värda lika mycket engagemang från oss. De måste förtjäna vårt engagemang även om vi tar första steget med att gå 'all in'. Med dessa insikter äter jag inte längre pga tillitsproblem. Men, eftersom det är en ganska tricky problematik så frågar jag mig alltid varför jag vill äta något som egentligen inte är bra för mig. Är jag sugen och verkligen vill äta det för att det är en fin upplevelse så ok - go for it! Men är det för att dämpa en känsla, trösta eller hantera stress så får det gå bort och jag ringer hellre min mamma, min syster eller en vän. Eller, så tränar jag - det är också ett sätt att få positiva känslor i kroppen samtidigt som det fungerar som terapi. Dock kan även detta gå till överdrift. Nästa inlägg ska handla om relationen till min kropp och hur träning kan vara ett självskadebeteende.
