Imorgon är det sista dagen på året. Jag vet att många av er förbereder årskrönikor och ett tag övervägde jag en sådan. Dock blir det inte så för min del. Jag kommer göra en årskrönika den 15 juli när mitt år av livsstilsprojekt har gått och jag kan utvärdera det. Passar även bra då jag, som lärare, har en årstanke som utgår från terminsåret. Jag hoppas ni alla haft ett strålande 2012 och ser fram emot era summeringar! På era bloggar tycks ni ha haft det även om livet som vanligt innehållit både toppar och dalar. Nu satsar vi på ett fint 2013! Jag ser fram emot att följa er och alla äventyr som vi har framför oss!
Nu blir det ännu mer mys. Och, det är mys utan mat som gäller här vilket känns fantastiskt! Igår var nog första dagen som det blev en del onyttigt ätande. Annars har vi haft helt normala dagar här och jag har gått ned ett par kilo. På julafton åt vi härlig vegetarisk tacos eftersom mannen haft julbord tidigare under dagen när han jobbade. Igår var vi dock båda lediga och han hade med sig underbara chokladpraliner till mig när han kom hem. Det blev även rödvin för mig och whiskey, lakrits-choklad, knäcktryffel, shortbreads och hasselnötsnougat för honom. Kvällen avslutades med julspecial alá Downton Abbey och det blev en perfekt grand finale på en toppenmysdag!
Imorgon bär det av ned till Alingsås för Sylvester-skjutning och besök hos min mamma. En god avslutning på ett fint år!
Här fortsätter julen med ännu en seg dag. Måste finna ett sätt att ta mig ur detta och bli mitt vanliga överproducerande jag. Eller i vart fall mitt normalproducerande sådana. Det är väldigt segt när både artikelskrivande och träning pressas fram och går långsammare än vanligt. Men hey, det är fortfarande en rörelse framåt! ;)
På tal om rörelse framåt så har jag funnit ett sätt att förgylla våren på. Det fick bli min egen julklapp till mig själv. 'Det' är närmare bestämt en föreläsning med Colting respektive Pasi Salonen. Tror det kan bli toppen. Colting pratar om den naturliga hälsan och Salonen pratar om träning mitt i livet. Tror det kan vara ett fint sätt att bli inspirerad och ta med olika tankar till den egna träningen under 2013. Jag ser verkligen fram emot att komma igång på allvar och lägga grunden inför kommande års maratonlopp. Skynda långsamt är min devis samtidigt som jag har ett otroligt dåligt tålamod så vi får se hur året slutar!
Har en riktigt trött dag. Soffan, ja till och med sängen, lockar mer än träningscykel och styrketräning. Mannen befinner sig någonstans i Västergötlands norra delar och jag är ensam med två sovande kattgubbar. Försöker mig på att klappa dem fint men får något slags gnäll-jamande tillbaka blandat med jäspningar och försök att sträcka ut de långa frambenen innan de dras tillbaka igen och jag får onda ögat. Förstår dem verkligen. Önskar jag kunde ligga och sova hela dagen! Har en teori om att detta med flera dagar ledigt på raken har fått min kropp att slappna av. Jag har inet jobbat lika hysteriskt som vanligt och därmed kommer tröttheten jag egentligen bär på kommit fram. Bara att lyssna på kroppen och ta't lugnt.
Men, bara för att jag plötsligt blivit en blandning av sengångare, snigel och sköldpadda (och gubbkatt) betyder det inte att jag kommer sätta min tre veckor långa streak i farozonen. Här ska tränas! Försöker med mina mind games med mig själv: 1) Bara gör't!, 2) det tar max en timma så kom igen!, och 3) du vill!. De brukar funka klockrent. Till det lägger jag visualiseringar och tankar om mina mål. Hur träningen är ett steg mot att må bra och få en snyggare kropp. Hur träningen är ett steg mot att klara mina mål om att springa längre och längre! Jag kan se framför mig hur min kropp är starkare och hur jag springer fram bland fjäll och blåbärsris. Genast finns värmen i bröstet och glädjen fyller mig! Energin väcks i benen och jag är redo! Andra dagen på min tre veckors utmaning till mig själv blir en timma på cykeln!
Mannen stack till jobbet runt halv åtta och väntas hemma igen kl 18. En hel ledig dag för mig själv. What to do?! :) Jag funderade ett tag på att ge mig ut och springa men med världen helt ödslig och mannen på långt och möjligen även telefonfritt håll kändes det inte som en helt reko idé med mitt track record av snubblingar och stukningar. Det fick bli hemmaträning istället. Lika härligt det! Varvar cykling och styrketräning av core.
Har ju som mål att köra tre veckor med tärning var dag som en härlig energiboost inför nya terminen. Därmed är dag 1 avklarad. På självaste julafton. Hejja mig! ;)
Jag hoppas ni alla har en fin dag. Här står bad, läsning och ett långt telefonsamtal till syster på agendan. En perfekt ledig dag i mina ögon. ♥ Önskar er alla fina lediga dagar med en av mina favoritbilder från året:
Av 2012 finns det nu åtta dagar kvar. Det är två invägningar eftersom jag väger mig på måndagar. Det är faktiskt väldigt tacksamt på så vis att årets sista dag infaller just på en måndag då det sker en sista vägning och sista reflektion kring mitt livstilsprojekt den dagen. Jag tror inte på nyårslöften men däremot tror jag på nyårsmål.MItt mål är att ha kommit ned till 90 kg, vilket jag inse rinte kommer hända. Och, det är helt ok. Jag gick upp något kilo unde rmin bröllopsvecka och dagarna efter då det skulle firas i tid och otid av nära och kära. Eftersom jag tenderar att dra mig undan folk i vanliga fall så lät jag dem fira mig. Jag tycker inte det är viktigt att bli firad men jag vet att andra tycker det är viktigt att fira och visa sin kärlek och vänskap på så vis. Så, why not?! Det kommer snart tas igen och det viktiga är att min kropp blir finare och smidigare för var dag som går.
Här ska inga nyårslöften avges. Däremot så har jag tre mål under 2013. Eller, jag har väl fler än så men det är tre stycken som är relaterade till mitt livsstilsprojekt. Två av dem handlar om mitt löpprojekt då jag ska springa 5 km i Vår Ruset den 15 april och jag ska springa 1 mil i Kretsloppet den 14 september. Jag planerar även för en Gotlandsvistelse och att springa Fårskalleloppet där i vad som borde bli slutet av september. Ett mål handlar dock om mig själv. Jag vill komma i form och trivas så pass bra med mig själv att jag till min första bröllopsdag kan ta fina bilder på mig i snyggt halvavklätt tillstånd och ge till min man. Den idén har inte landat helt ännu men jag ska fundera på den och formulera den till något bra under året.
Jag har nästan kommit halvvägs, både tids- och viktmässigt, i mitt projekt. Det har gått långsammare än jag trott och det har varit bra för det har gjort mig ödmjuk. Jag trodde i början att maten skulle gå som en dans men att det skulle bli tufft att träna ordentligt. Det blev tvärtom och det har lärt mig mycket. Bland annat inser jag att jag, så länge jag har det jobb jag har, alltid kommer få hålla koll på mig själv vad gäller maten så att jag inte underäter och pajjar min ämnesomsättning och lagrar allt som kommer i mig. Jag har även med glädje förstått att min kropp läkt fint efter mina skador och att de inte är en undanflykt längre som håller mig tillbaka från olika sorters träning (särskilt löpning som jag haft en rädsla inför utifrån tidigare erfarenheter).
En vecka kvar på året och tre veckor kvar innan terminen börjar. Dem ska jag ägna åt mina egna projekt och glädjeämnen. Jag ska bl.a. köra en tre veckors streak vad gäller träning. Jag ska jobba på mina artiklar. Jag ska ta mig tid om morgnarna till att snufsa i min mans armhåla och ligga kvar i sängen trots att kroppen tror att det är dags att stiga upp. Jag ska passa på att läsa en god bok och att leka lite extra med katterna. Jag ska passa på att umgås med de vänner som är kvar i stan under ledigheten och som kan komma loss för trevligheter. Jag ska passa på att ta långa bad och sköta om min kropps utsida så väl som insidan. För mig är detta tre viktiga veckor av energipåfyllnad och ett sätt att starta den nya terminen med nya krafter!
Jag hoppas att ni alla får tre fina julveckor. Tack för den inspiration ni har varit under 2012. jag ser fram emot att följa er och ha er med mig på alla de äventyr vi tar del av under 2013!
Imorgon är det julafton och världen svämmas över med tips om hur vi ska hålla vikten och tänka kring mat nu under jul. Det tipsas även om tärning och att vi borde utnyttja de lediga dagarna till morgonfys och gärna dubbla pass av fysisk aktivitet. Alla tips är bra och har budskapet om att sansa oss med maten och att inte hoppa av vår fys-rutin. Jag tänker på hur laddad denna högtid är för dem som har problem med mat. Oavsett om det är överätning eller underätning. Hur julen blir som ett minfält att beträda matmässigt och hur det uppstår stress inför den eftersom de med ett mer komplicerat förhållande till mat laddar den på gränsen till skräck.
Och, det är väl inte så konstigt? Tidningarna svämmar över med julrecept på ena sidan och vikttips på nästa. Överallt ska det stå godisskålar, pepparkaksburkar och världen svämmas över av rosa-vita tomtar av skum. Det ska julbordas tills vi är medvetslösa och alltsammans ska sköljas ned med julmust, glögg, vin, öl och avec. Deltar man inte så är man avvikande. Och kanske att man är mest avvikande för att många släper loss helt och en person som inte gör det blir normativ. Själv är jag ingen godisfantast och eftersom jag är demi-vegetarian så är det naturligt ganska många saker som försvinner på julbordet för mig. Men jag förstår verkligen dem som blir stressade runt just maten i samband med jul. Oavsett om de matmissbrukar uppåt eller nedåt. Jag kan även tänka mig att stressen blir överväldigande och att man ger efter och hänger sig med all den skam och känsla av misslyckande som följer.
Om vi drar en liknelse långt så kan jag tänka mig att denna högtid för en matmissbrukare är som en värld där det finns små skålar med kokain för den som en gång varit eller fortfarande är beroende av det. Jag hoppas att vi alla kan vara till stöd för dem omkring oss oavsett om det gäller ensamhet, fattigdom, mat, alkohol eller något annat. Det är en tuff tid för dem som inte passar in när familj och fredagsmys i veckorna två (tillsammans med kommersiellt uppskruvad handel) ska stå i fokus.
Ber om ursäkt för tystnad. Här har det varit fullt upp med administration, jobbresor, familjebesök och julfixande. Eftersom det har blivit mycket på jobbet har jag dessuotm hållit mig borta från datorn när jag är hemma. Annars sitter jag där med mail och dokument och texter. Istället har jag försökt att ta mig tid till det viktiga: vänner, hemmapyssel, katterna och min älskade man. Jag ser mig själv som en progressiv kvinna som med inspiration från diskussioner inom HBTQ-området har en väldigt öppen syn på relationer, äktenskap och kärlek. Men jäklar vad jag gillar att vara fru! :) Jag tänkte att det blir en rolig och fin dag och sedan kör vi på som vanligt. Men, så blev det inte. Det finns en extra dimension av kärlek mellan oss nu (vi får väl se om den går över). Tror att den bygger på att vårt band nu är än mer starkt, att vi verkligen valt varandra och att det finns någon extra dimension av emotionell trygghet. Jag kan inte riktigt sätta finger eller ord på det jag känner men det är verkligen mer kärlek och glädje!
Hoppas ni alla har en fin kväll. Jag återkommer mer imorgon med uppdatering på träning och vikt.
Snöblandat regn (eller är det regnblandad snö?) viner kring husknuten och det är skönt att bara stanna inne idag. För första gången på vad som känns som evigheter har vi sov- och mysmorgon här hemma. (Let it storm, let it storm, let it storm...) Men, bara för att man stannar inne betyder det inte att man behöver vara inaktiv. Här väntar ett träningsprogram som kombinerar cardio i form av cykling och corestyrka i form av olika övningar. Toppen! Får erkänna att jag tidigare tänkta att 'ska man verkligen orka hålla på med sådant' blandat med 'gör det där verkligen nytta?'. Men, jag är död efter varje gång jag kör igenom passet. Så, bring it on!
Min sambos mans lugna och djupa andning hörs genom rummet. Han sover redan och jag längtar efter att göra det samma. Vi gick och lade oss för att läsa redan runt åtta men jag kommer inte till ro. När jag ligger där och läser känner jag hur pulsen ökar något och jag blir varm om händer och fötter. Obehagligt och jag försöker svalka av mig lite genom att sätta mig här en stund.
Min 'stora dag' (som alla utom jag och sambon mannen kallar den) är över. Den passerade med mycket skratt, kärlek, vackert snöprytt Skövde och mer pirr än jag kunnat ana. Håret var ju dessutom fabulous! ;) Inblandad i denna mix av förälskelse och äktenskaplig lycka var lokalpressen. Det resulterade i en bild på första sidan (nyhetstorka någon?) och en helsida inne i tidningen. Jag gillar inte att fläka ut mitt privata jag men ställde upp på det hela för att jag sedan innan förstått att sambon skulle uppskatta det. Artikeln blev fin (även om den tycktes ställa upp i en tävling om hur många lösryckta kommentarer kan man få in i en artikel). Men,jätten trivs verkligen inte med att se sig själv på bild. På ett sätt gör det mig ingenting. Men det är så svart-på-vitt att jag gått upp väldigt mycket i vikt de senaste åren. Jag skäms över det. Jag skäms för att jag inte är mitt bästa jag även om jag på ett sätt vet att jag precis varit just det. Jag blir också lite ledsen över att jag låtit det gå så långt så att jag inte är helt och hållet bekväm i mig själv. Men, men... Förändring pågår och även om den tar sig fram långsamt så kommer jag nå mitt mål om en sund jätte i en sund kropp.
Året rusar mot sitt slut och runt mig börjar folk prata om nyårslöften. Kör ni med det? Jag tänker att i vissa fall så är det ju super. Men i andra fall så tycks det bli en ytlig grej som inte fastnar längre in. Jag tänker att 'Varför vänta till nyår?' Varför inte starta på måndag? Och varför ens vänta så länge? Varför inte börja imorgon? Eller, varför vänta ens så länge? Varför inte börja NU?! Alla små val vi gör kan leda oss fram emot ett mål, en önskan, ett hopp genom att vi vill och GÖR. För mig är alla ni bloggare ett bevis på det! Ni är fantastiskt inspirerande i era resor mot ett sundare liv! Och, alla har vi sunk-dagar. Alla har vi dagar då vi känner oss större än vi någonsin har varit (jag trodde ett tag att det var flodhästen från 'Fantasia' som var på bild i tidningen och inte jag). Alla har vi dagar då maten går åt ett varmare ställe och då vi väljer soffan framför löpbandet och kettlebells. Och, det är helt OK! Vi har bestämt oss. Vi har en riktning. Vi gör framsteg. Ibland ser vi det inte. Men, det finns där i det lilla. Vi tar trappan istället för hissen. Vi tar en frukt istället för en bulle. Vi går på en promenad istället för att öva våra tummar till SM i avancerad fjärrkontrollshantering. Vi tar lite mer grönsaker till maten än innan. Istället för att äta 200g choklad nöjer vi oss med en mindre bit. Vi gör även de större grejjerna: ny kosthållning, införande av nya rutiner, uppdateringar av garderober, ger oss ut på de okända vatten som gruppträning med alla sina fasor innebär (första gången man ska koordinera sin kropp i takt med musik till en superhurtig ledare i en grupp som ser ut att vara födda till att vara zumbadansare/core-tränare/ste-upare är ju kanske inte så lyckad men ofta trevlig). Jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg våra beslut men att vi även accepterar vårt utgångsläge och hejjar på oss själva när vi tar små steg. Jag tror inte på att bestraffa och fylla oss själva med skam. Det är bara att lära av erfarenheterna och fatta ett bättre beslut nästa gång.
Jag har jobbat ganska mycket med min acceptans av mig själv (går sådär) och jag har en klyscha som går ut på att 'jag siktar mot stjärnorna och tycker det är OK även om jag landar på månen'. Men, då har jag inte heller problem med driv framåt. Jag är envis och självpiskande på gränsen till destruktivt beteende. Jag försöker tänka att det viktigaste är att våga. Att ge sig ut på nya vägar som kan verka både svårframkomliga och rent utav skrämmande. I det ligger enorm utveckling om vi inte försöker ta för stora kliv så att vi redan har set our selves up to fail. Jag brukar säga till de av mina studenter som har läggning åt det neurotiska hållet att ',man måste börja i början, man kan inte börja i slutet'. Oftast vill vi börja i slutet men jag förstår ju själv att det är en omöjlighet. Så, ett steg i taget, en dag i taget, ett mål i taget och snart är vi vid upploppet!
(Och, även om målgången på slutet är ödslig och tom så vet vi vilken j**la resa vi gjort!)
Jag har haft svårt för att känna mig som en prinsessa idag då jag är ganska stor fortfarande och kläder inte sitter helt jättebra. Men glad och lycklig har jag både varit och är. Ceremonin gick ganska fort. Kommunalrådet sade väldigt fina ord och ringarna växlades. Dessutom blev håret väldigt fint! ;)
Om ett par timmar är väninnorna slash vittnena här och vi ska bege oss till frisören för att lägga sista handen vid dagens utstyrsel. Lite tråk att det är väldigt många som gifter sig idag men det bjuder jag på! :)
Idag gör jag min man ärbar och även om jag inte behöver fluffrosa romantik så känns det ända in i hjärtat att det gör mig väldigt lycklig att gifta mig med honom. För mig är det en gest oss emellan och ett val av varandra in i framtiden.
Ni vet hur man ibland snubblar över böcker hemma hos andra som man blir väldigt nyfiken på? Som tycks tilltala en och det finns en känsla av att den där skulle vara rätt för mig? Jag snubblade över en sådan på min professors kontor. Ni behöver inte skrämmas av själva platsen för min inspiration. Boken heter 'Meddelande från avskildheten' och i beskrivningen på bokförlagets hemsida kan följande läsas om boken (se länken):
"Strävan efter gemenskap uppfattas som självklar i vårt samhälle. Ensamhet och avskildhet framstår som avvikelser från idealtillståndet och kan därmed försätta människor i en position där de – inför andra och sig själva – känner sig tvungna att förklara varför de känner sig plågade av ensamhet eller har valt att leva i avskildhet. För mycket socialitet eller för lite tycks vara det val den moderna tillvaron ställer oss inför – ett val som också påverkar ens självbild. Är man en aktör som medvetet förhåller sig till socialiteten och själv väljer närhet och avstånd eller är man ett offer för omständigheter bortom ens kontroll?
Niklas Westbergs avhandling undersöker detta vårt laddade förhållande till gemenskapen. Den har framför allt sitt fokus på hur avskildhet och ensamhet konstrueras som problem och på hur dessa situationer förklaras av »samhället» och av människor som definierar sig själva som ensamma eller avskilda."
Visst låter det intressant?! Jag tycker boken låter mycket spännande och tycker det är ett bra ämne som tas upp. Alltför ofta tycker jag att social gemenskap ska hyllas och sättas på piedestal. Och, det ska den till viss del. Jag tycker att vi människor framförallt växer och blir till i våra relationer till och i stunder med andra. Men, då tänker jag mig mer äkta samvaro (och den ärlighet, öppehet och gränslöshet som råder i den) och inte den ytliga form som dagens samhälle uppmuntrar till. Jag har några få och mycket nära vänner som jag växer tillsammans med och som ger mig stöd. Avskildheten kan vara att föredra framför sådan social samvaro som inte när en. Då sitter jag hellre med ljus och en bok, framför en brasa medan stormen viner, vandrar genom ödslig skog, eller blickar ut över vidderna. Det finns en styrka i att andas in någon slags ensamhet. Det finns ett lugn.
Hur tänker ni kring det här med enskildhet/avskildhet/ensamhet?
Bara en dag kvar innan min bröllopsdag och det börjar bli riktigt pirrigt! :) Med anledning av denna for jag och två väninnor på tjejhelg/möhippa i lugn stil. De tog med mig på en Ålandskryssning med Cinderella. Vi åt ett fantastiskt julbord med skaldjurstema, min väninna var lite star struck pga E-types närvaro (han vara lite av 'the main event') och vi drack goda viner. Det verkar ha varit precis vad jag behövde. Här är humöret på topp och jag har fått lite mer energi.
Efter en dag med träningsvila ser jag dessutom fram emot att kasta mig på cykeln och köra 2 mil. Kanske är det idag som jag slår PB?! Medan jag sysselsätter mig med det kan ni få njuta av två av mina favoritbilder från resan:
Här har veckan startat med snö och långa dagar på kontoret. Anar att ni haft det ungefär likadant. Vi har fått mycket snö på kort tid och mer väntas. Jag är glad för alla barn, vintersportfantaster och för att det är vackert. Men i ärlighetens namn så är det lite opraktiskt. Jag tänker på alla mina studenter som inte kan ta sig till Högskolan eller som fastnar på tåg och bussar lite var stans på grund av väglaget. Jag tänker även på de äldre som får det svårt att ta sig någonstanns. Dels pga snömassorna men även för att något geni plogar våra gångvägar utan att lägga ut sand eller grus = skithalt!
Annars går det framåt här. Jag minskar långsamt men stadigt i vikt, smaljeansen sitter på och jag kommer i fler och fler av mina 'gamla' kläder. Maten är ju min svaga punkt men även där tycker jag att det blir bättre. Ex. har här avnjutits linssoppa, rödbetssallad, vanliga sallader, proteindrinkar, juicer och idag & imorgon står lasagne och torsk med blomkålsmos på matschemat.
Till helgen väntar även en resa med två av mina väninnor som ett firande av att jag gifter mig på onsdag. Tänk att det redan är dags! :)
Medan mörkret lägger sig över fina Skövde och min sambo och katterna sover middag så får jag tid att tänka efter en stund. Stearinljusens låga fångar mina ögon och mina tankar kan finnas i mellanrummet mellan mig och blickens punkt. Snart har 2012 gått till ända. Jag funderar om jag uppnått allt jag önskat? Å ena sidan har jag absolut inte det. Jag trodde min avhandling skulle vara klar vid det här laget. Jag trodde att jag och en kollega inte alls skulle komma överrens - någonsin. Jag trodde nog tyvärr inte så mycket mer. Det som överraskat mig mest positivt är att jag och kollegan nu är ett riktigt bra team. Vi stöttar varandra, tror på varandra, gör bra saker tillsammans och för verksamheten framåt. Jag kan säga att jag älskar denna person och ser upp till hen otroligt mycket. Hen är en fantastisk förebild för mig och jag är glad över att ha en så underbar kollega och samarbetspartner. Så, mina förhoppningar har inte slagit in på gott och på ont. Å andra sidan så finns det de saker som slagit in som jag absolut inte kunde föreställa mig för ett år sedan. Jag ska gifta mig om några dagar och det gör mig väldigt lycklig. Jag har åstadkommit mycket mer jobbmässigt än jag kunnat tro. Jag har dessutom lagt om min livsstil (även om jag nog har ett litet 'återfall' just nu). Jag har kommit en tredjedel på vägen mot mitt viktmål och jag har börjat löpträna igen. Det senare trodde jag aldrig att jag skulle kunna gör igen pga skador och det värmer mig att jag kan springa fram genom skogen igen.
Jag känner mig redo för ett nytt år med sina nya utmaningar. Efter genomgång av arbetsplanering för 2013 så vet jag att jag har några nya arbetsuppgifter att ta mig an. Det känns spännande utmanande. Jag har tre lopp att se fram emot och träna inför: Vår Ruset (5 km), Fårskalleloppet (1 mil terräng) och Kretsloppet (1 mil). Så skrämmande och motiverande på samma gång. Mest av allt ser jag fram emot att åg i mål med min vikt. Vid nyår ska jag ha tagit mig halva vägen och sedan tror jag att det kommer att gå snabbt! ♥
Ser faktiskt redan fram emot våren. Att få mer ljus om dagarna så att det inte tar emot att gå till gymmet och mer energi finns helt naturligt. Men, först ska jag njuta av vad som tycks bli en vit jul. Imorgon blir det julmarknad på Torpa stenhus (kan rekommendera alla att stick på julmarknad på herrgårdar ;) ) och vi får se vad jag kommer hem med då!
Jag tror inte att jag har berättat detta för er. Kanske skiner det igenom ändå i mina litterära underverk till inlägg? Jag är en hemmafru in disguise. Akademiker by day, freakin' Martha Stewart by night and weekend. (Om man bortser från hennes pyssel sida... urgh!) Jag älskar att laga mat och baka. Jag tycker det är väldigt rogivande och trevligt. Eftersom semester och julledigt väntar så har jag passat på att införskaffa lite nytt till min kokobokshylla i köket (vilken troligen nu blir överfull). Dessa bidde de:
Kan ni gissa vilken julkokbok som är till mig respektive sambon?
Eller... Det är ju bara jag som lagar mat här hemma men jag tror på att recept från båda dessa böcker kommer ge en bra balans. :)
Dagen startade tidigt med uppmärksamhetskrävande katter som lyckades välta ut vattenskålen i matskålen när de precis fått frukost. Sambon drog tidigt iväg till skyttetävling och jag startar dagen väldigt långsamt. I veckan fann jag ett bra te på hälsokostbutiken:
De kallar teet för 'matsmätlningste' men det är ett väldigt välgörande te för hela kroppen. Jag köpte det för att det hade flest av de ingredienser jag önskar i te såsom mynta, mariatistel (milk thistle), fänkål och lakritsrot. Nässelte fick jag köpa separat... Men, om man blandar det med ett vanligt pepparmyntste från Friggs så blir det nog bra! :)
Eftersom det går en massa förkylningar på jobbet så laddade jag igång med kiwi idag:
Riktigt härligt! En c-vitaminbomb och en bra start de där dagarna som man inte riktigt får i sig någon frukost. I de fallen brukar jag gå loss på frukt, känns uppiggande och lätt i magen. Och, det känns bra att få i sig någonting så att matsmältningen kommer igång. Har ni alltid aptit på morgnarna? Vad gör ni de dagar ni inte har det? Jag har jättesvårt att äta på morgonen. Oftast pga stress och tar gärna emot tips.
En lite för vanlig syn i veckan som gått är att jag jobbar konstant och att t.o.m. min mat intas vid datorn. Men, har ätit rätt ok (vissa dagar):
Veckans höjdare (hittills) var nog ändå en mumsig tomat- och basilikasallad med blandad sallad, mozzarella, rödlök och sparris. Så enkelt och så gott!
I förrgår gav jag mig dessutom på att göra en linssoppa med spenat- och ostsuffléer. Båda recepten är ifrån Gordon Ramsays 'Frisk aptit'. (Faktiskt en riktigt trevlig bok.) Sambon tyckte mer om maten än vad jag gjorde, vilket iofs är ett riktigt gott betyg till soppan och glädjer mig som gärna ser att vi äter tillsammans.
