Jag har aldrig haft nyårslöften. Eller, så har jag haft dem men misslyckats med dem typ första dagen så att jag helt enkelt förträngt glömt bort dem. Kollar tillbaka i bloggen men nej - inget spår. Jag tror att jag inte har löften delvis för att jag och min man inte firar högtider på något särkskilt vis (även om han fått mig att lova att vi "gör något roligt" nästa år på nyårsafton) och delvis för att jag inte riktigt ser poängen. Ska jag lova mig själv saker? (inte riktigt någon annan som bryr sig här...) Det gör jag varje dag! Jag är dessutom ganska kass på att finna motivation när enda anledningen är att jag 'borde' eller att det bara hänger på och påverkar mig. Så nej! (Sedan kan vi diskutera mitt behov av självutveckling då jag själv och mitt eget välbefinnande borde vara skäl nog att springa runt jordklotet för. Men, vi tar det i babysteps!)
Även om jag inte har löften så har jag en del mål. För första halvan av året har jag som mål att:
Springa en mil.
Ställa upp i minst ett lopp.
Gå ned ett kilo i veckan (=26 kilo)
Skriva min avhandling
Öka styrka i min core (det 'enklaste' målet då denna är obefintlig...)
Skriva min avhandling
För andra delen av året har jag som mål att:
Ställa upp i en halvmara (Bromölla i november)
Gå ned till 76 kilo
Vara disputerad
Skriva en egen artikel
Jag tänker att vikten kommer minska i relation till att jag jobbar på min löpträning. Men, som stöd så ska jag fortsätta äta bra, sova ordentligt, dricka vatten och te, samt försöka ha en aktiv fritid med hund och vänner. (Och så kanske jobba med den där självkänsla grejen då... )
Som jag skrev i tidigare inlägg så har jag som mål att gå ned mina kvarvarande kilo till i mars. Jag är inte hysterisk kring min vikt men behöver sätta ett mål för att ha en drivkraft till att jobba med mig själv. Jag fokuserar främst på träning och viktnedgången tänker jag mig kommer på köpet. Mitt problem har varit att äta tillräckligt och att äta jämnt över dagen. Testkörde mitt planerade matschema i matvanekollen och det verkar reko! Det gör mig glad. Jag vill ha en kosthållning som ger mig det jag behöver. Dock behöver jag just nu följa en lågkaloriplan och jag tänker även äta enligt en låg kolhydratplan för att bränna lite mer. :-) Hur ser min mat och träningsplan ut då?
Detta är enbart ett ramverk och frukt kan variera, jag kan spexa till med ex. afla.alfagroddar vid middagen och träningspassens klockslag kan variera beroende på om jag har sällskap eller inte. Mitt val av te är dessutom alltid grönt eller örtte. Ex. har Lipton en blandning som de kallar för cleanse. Jag skulle bara kalla den välgörande då den innehåller ex. mjölktistel, nässlor, och pepparmynta. På kvällen dricker jag gärna camomillete eller mitt yogite med smak av kanel.
Varför väljer jag då detta upplägg? För det första handlar det om att göra ett matschema som bygger på mina befintliga vanor och på vad jag tycker om. Jag tror på att det är två ingredienser som är väldigt viktiga för att skapa hållbarhet. För det andra är detta en kost som stödjer njurarnas och sköldkörtelns funktioner. Vilket är nog så viktigt för att få en fungerande viktnedgång och ett välbefinnande i livet.
Enligt matvanekollen så är denna plan dessutom right up my sleeve när det kommer till dagliga behov:
Den innehåller ca 1650 kalorier
Jag får i mig 93 g proteiner av de 70 gram som jag behöver
Jag får i mig 67 gram fett av de 70 gram som jag behöver
Jag får i mig 145 gram kolhydrater av de 250 gram som jag behöver
Jag får i mig 31 gram fibrer av de 30 gram som jag behöver
Jag får i mig 207 mg C-vitamin av de 75 mg som jag behöver
Jag får i mig 8 μg D-vitamin av de 7.5 μg som jag behöver
Jag får i mig 9 mg järn av de 15 mg som jag behöver
Jag får i mig 383 μg folat av de 400 μg som jag behöver
Järn äter jag redan som tillskott då jag är blodgivare så det kommer inte vara något problem. Utifrån hur jag tränar så kommer jag även komplettera kosten.
Idag har jag, med ert stöd i mina tunga stunder och era hejjarop i mina goda, tagt ett kliv mot mitt mål. Jag har gått ned uner 100 kilo!!!! För flera av er så är det fortfarande mycket i vikt. Men för mig så är det som att en sten trillat från bröstet. Jag har därmed gått ned tio kilo sedan i våras och sex kilo på två månader och två veckor (ungefär). Tack alla ni som hejjat på mig och peppat mig att tänka att viktnedgången 'lossar snart'. Ni hade så rätt. Den har börjat gå ned nu. Min nyckel har varit tålamod med att träningen ska ge effekt, inlyssnanden till dem som troligen har mer koll än mig, och att äta flera små mål istället för några få. Jag åt för dåligt i början och även om det låter paradoxalt så är det att äta mer som gör att jag går ned nu (tror jag eftersom det är den största förändringen de senaste veckorna).
Jag väger numer tvåsiffrigt!!! Vilken härlig känsla! jag vet att vågen inte ska vara det främsta måttet men för mig blev det till slut ett mind battle. Att veta att jag gått ned på ett sunt vis gör mig så motiverad och peppad. Happy day!
Tänker för en stund att 'oj, det är ju måndag och dags för vägning'! Tänker sedan urgh... Det är måndag... Dags för vägning... Släpar mig mot badrummet där gamle trogne 'Rostis' väntar för att fylla sin uppgift. Kliver upp och tittar. Det ser för lite ut. Kliver av vågen och kollar att den är rätt inställd. Kliver upp igen. Jodå... Den stannar på något som ser för lite ut igen. Försöker fokusera blicken och ser att det är två kilos skillnad. Vaggar till lite av trötthet och försöker räkna strecken för att se att jag verkligen ser rätt. Men jo, två kilos skillnad. Är för trött för att bli glad på en stund men nu sitter jag här och är mycket nöjd! :)
Härliga söndag! Tvätten hänger och doftar gott, det har handlats, sambon har åkt till jobbet och jag laddar inför skrivardag och cykelpass. Dagen är ju på inget vis avslutad, och därmed är inte veckan det heller. Men, eftersom jag väger mig på söndag morgnar så ser jag resultatet av mitt slit. Denna femte vecka har jag lyckats få ett minus på vågen (-0.5)! SÅ glad! Resultatet av min livstilsändring ser ut som följande hittills:
Startvikt den 15/7 2012: 106 kg (BMI: 33.6)
Vikt vecka 5 (19/8): 103 kg (BMI: 32.9) = - 3 kg och 27 kg kvar.
Mål under kommande vecka är att gå ned ett kilo och passa på att köra två pass per dag denna sista vecka innan studenterna kommer. Jag håller även på med 'matvanekollen' på livsmedelsverkets hemsida och kommer rapportera resulatet av det nästa söndag. Jag tycker det är ett mycket bra instrument för att få koll på vad jag egentligen äter och hur mycket vitaminer och mineraler jag får i mig.
Idag passade jag och sambon på att ta sovmorgon. Det var så otroligt skönt! Mysa, slappa, täcken, inte bråttom, varmt och skönt i kontrast till utomhusets kyla och väta. Nu har han stuckit på skyttetävling och jag försöker peppa mig till cykling. Jag är inställd på att cykla en timma men hittar inget tv-program att göra det till. Löjligt av mig, jag vet, men jag blir så sjukt uttråkad om jag inte har någon underhållning att mentalt rymma till. Ska se om jag kan rota fram en film...
Pratade tidigare idag med en väninna som börjat gå hos dietist. Hon var på sitt första möte i veckan. Ärligt så verkar den dietisten vara lite körd i huvudet. Man kan ha hur mycket kunskaper som helst men kan man inte bemöta den person som kommer till en och snarare utgår från egna stereotypa föreställningar så blir det fel. Av det lilla jag fick beskrivet verkar dietisten dra alla över samma kam och ärligt så verkar hon vara fördomsfull. min väninnas upplevelse var att hon gick därifrån med ett konstaterande att 'du kommer vara hungrig resten av ditt liv' och papper som berättade en del saker. Hon fick dessutom en lista på kaloriinnehåll i saker hon inte ens äter. Bara för att vi är tjocka betyder det inte att vi sitter och mumsar kakor, chips och choklad dagarna i ända och sköljer ned det med rödvin, starksprit och cola... Jag har sagt innan att jag är överbeskyddande vad gäller dem jag älskar och känner för att leta upp den där dietisten och skälla på henne. Ett sådant möte ska vara motiverande, ge tips och råd och man måste ju känna att dietisten är ett stöd och inte en fördomsfull domare. Man kommer ju dit för att man vill ha stöd i att göra en förändring!
Vi pratade en längre stund. Jag berättade att jag ger henne stöd oavsett om hon går till dietisten igen eller inte. För, jag vet att hon kan en hel del om hur hon borde äta. Det hon behöver stöd med är, som för många av oss, hur man ska hantera suget efter det man inte borde äta. Vi pratade om mål och att om hon vill så sätter vi ett mål till sista december 2013 och jobbar mot det med flera delmål på vägen. Jag vet att hon fixar det! Hon är så fantastisk. Och, istället för att spara till resa nästa år så sparar vi till årskort på gymmet... Under hösten jobbar vi med att komma igång med träning och bra kost så att gymmet känns som en fröjd att gå till i januari. (Jag har ju tur som redan är igång med träningen... ). Jag gav henne även rådet att starta en blogg. Dels för att föra ned anteckningar över vad hon gör och hur det går (som en dagbok) men även för att hon kan få ett fantastiskt stöd. Det är lätt för en pinnsmal dietist med fördomar att säga att man ska göra så och så. Men en person som inte vet hur det känns när det enda ens hjärna kan fokusera på är chokladbiten som ligger i skåpet i köket och ge råd om hur man bryter det, alternativt hur man hanterar skammen/skulden efteråt, kan aldrig ge samma stöd som någon som är eller har varit i samma situation. Jag vet att min väninna har en lång väg att ta sig till en eventuell målvikt. Jag vet också att hon kan klara det med stöd. Och, bättre stöd än man får från er kära bloggare det finns inte. Så, vi får se vad hon bestämmer sig för...
Att prata med henne om mål fick mgi dock att tänka på mina egna... Jag har hopp om att nå min målvikt i februari. Men sedan då? Det får jag klura på. Om jag och väninnan ska köra till december 2013 så behöver jag något som driver mig i ytterligare tio månader. Vad kan det vara? Sambon föreslog tjejklassikern eller en mara, men de går ju inte direkt i december. :-) Något ska jag väl komma på. Springa en mil under en särskild tid kanske kan vara något...
Har tidigare skrivit om att ett av mina problem är att jag äter för lite. Visst, det finns dagar då vi kör pizza och rödvin här hemma och då kanske det blir för mycket. Men, de här sista fem veckorna så har jag tänkt på vad jag äter i övrigt och försökt ordna med en matrutin. Jag var riktigt nöjd med den till jag gick in på livsmedelsverket.se och beräknade kalorierna jag får i mig. Det slutade på 700 kcal per dag. WTF!? Inte konstigt att kroppen är ledsen på mig. Så, nu behöver jag klura ut sätt att öka kaloriintaget. Tänker att det enklaste för mig, som ibland måste tvinga i mig mat, är att köra proteindrinkar som komplement. Kollade in hyllan på ICA... Det finns otroligt många! Vad tror ni? Finns det någon som funkar? Ex nutrilett eller naturdiet? De såg ut att ha bra näring i sig... Eller ska man göra egna på pulver och soyamjölk?
Kan man dessutom lita på kaloriberäkningar? Det låter så udda för mig att det stannar så lågt... Men, det är väl mitt salladsmumsande som sänker det rejält. Blir att ha mer bönor, ost, keso etc i dem. Hur kan jag dessutom vara så fet och inte ha någon viktnedgång om jag nu lever på näringsbehovet hos ett barn? Ett mycket litet barn... Men, jag gissar att det är svältmode på (med kompenserande bunkrande) och låg ämnesomsättning som är förklaringen. Dags att kicka igång det! Har känts som att det har kommit igång bättre och det är bara att glädjas åt det och fortsätta på denna väg med att hand om mig själv.
Jag är riktigt fundersam över allt det här och får nog sova på saken...
Idag är det sista träningsdagen på vecka 4 och min sista dag på min egen utmaning. Tycker att träningen har gått strålande fint! Jag har tränat/motionerat mellan en och en halv till tre timmar per dag. Vad gäller min egen utmaning till mig själv (att träna/motionera två gånger per dag i tio dagar) så var det enbart i torsdags som det sprack. Så, bra jobbat! Dagen till ära så körde jag 2 x 30 minuter crosstrainer (behöver skaka loss benen en stund emellan) och rodd på det. Jag avslutar med rodd eftersom jag har en tendens till att svanka även när jag kör XT och i rodden böjer jag och sträcker ut ryggen igen. Det och stretch är guld värt som avslutning. Så, efter en bra vecka så kan man ju tycka att det borde ge toppenresultat på vågen. Eller hur? Men nej. Jag har inte gått ned ett endaste ynka gram. Min sambo ger mig stöd och säger att det är för att jag bygger muskler och att det kommer dra igång som sjutton sedan eftersom muskler gör att man förbränner än mer. Jag tittar då på honom med förkrossad blick och nickar lite försiktigt. Egentligen bryr jag mig inte massa om hur snabbt jag går ned. Men, jag vill ju gärna se resultat av mitt slit. Jag behöver en morot. Jag behöver se att det jag gör fungerar. I nästa vecka ska jag lägga på mer kondotionsträning så får vi se hur det går. Hoppas jag kan leverera resultat om en vecka.
Idag tänker jag dock inte hänga upp mig på min stillastående vikt. Det är bara att köra stenhårt under nästa vecka. Istället ska jag och sambon åka till Kinnekullegården och äta god lunch och promenera upp till utkikstornet. Om ni är i trakterna någon gång så rekommenderar jag detta ställe starkt. Kika in på http://www.kinnekullegarden.com/ för mer information.
Idag var det åter dags för vägning. Här ser ni resultatet:
Startvikt den 15/7 2012: 106 kg (BMI: 33.6)
Vikt vecka 3 (5/8): 103.5 kg (BMI: 33) = - 2.5 kg och 27.5 kg kvar.
Jag är nöjd med resultatet även om jag inte nådde målet med att gå ned ett kilo denna vecka. Jag uppnådde dock mina andra veckomål i.o.m. att jag nu integrerat löpbandet i träningen och min kropp har kommit i balans. Inget illamående denna vecka och även om kroppen är trött stundtals så hänger den med och gör framsteg var dag. De största förändringarna under dessa tre veckor är att jag förlorat mer än 1 dm i midjan, har fått mer muskler, bättre hållning och är mjukare/smidigare i kroppen. Dessutom har jag mer energi och lust. Det är helt super!
Den mest intressanta kroppsförändringen är nog ändå att kroppen tightat till sig på sina ställen vilket gör att det ser rätt konstigt ut med nya gropar och veck som inte funnits innan. Men, det tar jag! Det kommer jämnas ut allteftersom.
Har mått konstigt i några dagar och tog därför en vilodag igår. Det blev utflykt till Café Kvarnen och sedan en massa mys hemma med sambon. Tror det var bra för kroppen att få ta igen sig för imorse kände jag ett sug efter att gå till gymmet och kroppen kändes pigg och smidig och 'lätt' vid träningen. Härligt med sådana pass, vilka avslutas för att det sunda förnuftet, tärningsprogrammet eller resten av dagsschemat säger att tiden är slut - inte för att kroppen inte orkar mer. Mycket bättre än att kämpa sig igenom programmet och riktigt känna varje minut. Tiden går aldrig så långsamt som då. Ni vet, de där sista två minutrarna...
Jag har sällskap av mina väninnor på måndagar, onsdagar och fredagar (när de kan och orkar) och då kör jag crosstrainer, sjukgymnastikövningar och smidighet. När jag är själv kör jag mer styrka och både rodden och löpbandet (utöver crosstrainern). Jag sätter på hög musik och drar igång med kraft när jag är själv. Det blir helt enkelt lite mer 'go'. En och en halv timma då jag släpper loss! De är några av de bästa stunderna i veckan, både träningen med tjejerna och de pass jag gör på egen hand. Och de är olika slags träning och har olika kvaliteter.
Nåväl.. Idag var det dags för vägning. Jag hade inte rört mig någonstanns på vågen. Det tycker jag är ett bra resultat med tanke på att kroppen har acted weird hela veckan. Så, vi har följande resultat:
Startvikt den 15/7 2012: 106 kg (BMI: 33.6)
Vikt vecka 2 (29/7): 104 kg (BMI: 33) = - 2kg och 28 kg kvar.
Mål för kommande vecka är att gå ned minst ett kilo, att ha en kropp som är i balans och att göra löpbandet till en del av den träning jag gör själv.
Nu är det dags för färd till sambons föräldrar. De bor på andra sidan Vänern så det är ett dagsprojekt att hälsa på dem. Är mycket glad över att ha tränat på morgonen när det nu blir långfärd. Det gör att jag kan slappna av mer och inte vara så rastlös.
Det har varit en varm natt. Varma nätte rinnebär att vi ligger och vrider oss och sover sämre här hemma. Det är som gjort för att vi ska grina ordentligt på varandra på morgonen om vi inte får sova lite längre och vakna i egen takt. Den förutsättningen fanns inte denna morgon eftersom sambon skulle vara på jobbet innan sju. Istället för att fastna, kvävas och irriteras i den negativa anda som började gry drog jag på mig träningskläder och gav mig ut på morgonpromenad. Vilken underbar morgon och vad härligt att vara ute i lite vind och andas frisk luft!Skövde är så vackert på morgonen! Bilder kommer om någon timma så ni får se.
Jag tycker om att få 'tränat' på morgonen, ofta innebär det att jag kör ytterligare något pass senare på dagen. Men, min undring nu är hur man sköter håret? Det fixar inte att tvättas två gånger per dag. Hur gör ni???
En annan del i min morgoninspiration var dag är att gå in och läsa de bloggar jag följer. Här är några som jag yligen börjat följa:
Jag har en läggning mot att tycka att man inte ska objektifiera varandra som människor. Man ska inte göra det på något vis. Men, när min sambo taffsar på rumpan och klämmer lite och säger att 'det märks att du tränar' så blir jag alldeles varm i kroppen!
Jag har den stora glädjen av att ha en man som tycker att jag är snygg och sexig oavsett vikt (i.o.f.s. har vi inte prövat mer än så här och jag känner inte riktigt att jag behöver testa hans attraktion till mig ytterligare ;) ). Det kan dock innebära att det är svårt för honom att förstå att jag kan känna både äckel och besvikelse på mig själv när jag ser mig själv i spegeln. Det är ju trots allt så att jag behöver tycka om eller i vart fall accpetera det jag ser. Det jobbar jag på hela tiden! Och, jag kan säga att jag faktiskt nu accepterar (och rent utav förlåter mig själv för) min viktuppgång. Jag tror det är ett bra steg i att ändra min livsstil. Och visst ger det en kick att jag nu gått ned en storlek i byxor (kroppen förändras snabbare än siffrorna på vågen), att kroppen känns mer vaken och smidig samt att jag kan känna förändringar när jag stryker med händer över min kropp. Jag ser fram emot denna resa, jag längtar efter att komma i mina fina kläder igen och jag ser fram emot att må bra och minska risken för ohälsa! Sedan får jag väl även erkänna att jag faktiskt är en riktig pingla när jag väger ca 75, och den sidan ser jag också fram emot att uppleva igen.
Jag kanske tar i med denna rubrik men menar det dessvärre. Min viktuppgång är det i vart fall ingen som någonsin vågat kommentera. Inte ens min sambo. Nu snackar vi 30 kg på tre år. Som tur är har jag en väninna som ger mig stöd och som kan förstå hur det känns. Hur det känns när man inte får stöd. Hur det känns när man har ett mål men det känns så lååångt borta. Men, det som känns mest sårande (?!) är att mina vänner kan granska mig uppifrån och ned och upp igen och säga "det märks inte". Hur kan det inte märkas? Hur kan de inte se? Vi snackar BMI på fetma-nivå (från normal-nivå) och fem klädstorlekar upp. Men, kanske det inte syns? Känslan blir ändå att de inte ser, att det inte är någon idé att kämpa nedåt och att mina känslor av misslyckande etc inte är riktigt giltiga. Jag säger inte att jag inte är vacker, snygg och sexig (när jag vill) men på något vis tystnar det (viktuppgången och mina känslor kring den) och finns inte.
Jag kan iofs själv titta i spegeln och undra hur det gick så här långt, varför jag inte märkte något innan det blev svårfixat och när allting runt omkring blev så överväldigande att jag själv hamnade så långt ned på prioriteringslistan. Jag märkte väl av det men orkade inte göra något åt det. Istället var det kläder som slutade användas, jeans som köptes i större storlek och jag själv som slutade visa mig i sammanhang där jag behövde klä upp mig.
Nu har jag dock bestämt mig! Jag ska komma först! Jag ska prioritera mig och mitt välbefinnande över allt annat. För i slutändan spelar det andra mindre roll. En doktorstitel gör mig inte lycklig, den öppnar dock dörrar för mig att göra saker jag vill göra. Och att jobba ihjäl mig hjälper ingen. Så, nya tag i syfte att vinna tillbaka mig själv och bli mig själv igen. Och, det må låta själviskt med att sätta mig själv först. Dock gör detta att jag blir mer social och kan ge mer till dem omkring mig.
Det sista är sorgligt nog sant. Jag har under åren blivit en främling för mig själv på sätt och vis, även om jag på många sätt samtidigt har vuxit och blivit ett bättre jag genom de insikter jag gjort. Men jag saknar att orka - orka ge mer i min relation till min sambo och i dem jag har med mina vänner och familj. Därmed handlar min resa inte bara om min vikt och min träning utan även om att bygga upp mig själv relationellt igen. Vad gäller existentiella frågor och frågor av relationell art så kommer mina inlägg ta upp dessa. Dessutom kommer jag var söndag att väga mig och rapportera resultaten här.
Mål: att innan året är slut väga 76 kg och därmed ha ett BMI på 24.1 (normalvikt).
att innan året är slut springa 2.5 km under 15 minuter (jobbar på att komma åter efter ett fult benbrott)
Startvikt den 15/7 2012: 106 kg (BMI: 33.6)
Vikt vecka 1 (22/7): 104 kg (BMI: 33) = - 2kg och 28 kg kvar.
