Min morgon startade fantastiskt nog med löpträning! Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag gav mig ut för tidigt i förhållande till min förkylning men det gick inte längre att vara inaktiv. Att inte träna gör mig grinig, ledsen, nedstämd, sugen, lättirriterad, självkritisk och helt seg i kroppen. Detta gäller särskilt när det är min favoritträning - löpning - som jag inte kan delta i. Som ni vet har jag längtat och väntat på klartecken att komma igång och denna två veckor långa förkylning kunde inte komma mer olägligt (om man nu kan göra sådan bedömning). Varför träningen, och särskilt löpning, är viktig för mig är att den dels håller igång systemet och får lite fart på det. Ofta känner jag att jag har en kropp som är en blandning mellan marsvin (näringsbehov), boaorm (långsam matsmältning) och en snigel (det går sakta). Träningen sätter åtminstone lite fart på cirkulationen. Dels så har jag ett stillasittande jobb som mest går ut på att tänka. Jag är därmed ofta okroppslig om dagarna och att träna gör att det känns som att jag sugs tillbaka in i kroppen och landar i mig själv. Dels så är det den upplevelse som träningen ger i form av att känna min kropp och leva min kropp. Jag känner hur den får ett motstånd att jobba med ibland och hur den kan dra igång en extra växel och det går lätt ibland. Jag tror min kropp är gjord för kroppsarbete under långa dagar och den miljö jag lever i stödjer inte min kropp längre. Även om träningen blir något slags substitut för naturlig vardaglig rörelse så är den så viktig för mig för att jag inte ska slagga ihop fullständigt både fysiskt, psykiskt och socialt.
Men, tillbaka till morgonen. Jag stod i mina vinterfodrade vind- och vattenavvisande tights (bästa uppfinningen någonsin, men när ska de komma på att göra dem i material som andas?), mina skor som är reflekterande (Nike zoom?), mina reflexer, handskar och mössa, och med tidtagaruret i högsta hugg. En stund tvekade jag (latmasken gjorde sig påmind tror jag minsann) men sedan tog jag steget ut genom dörren. Snabbt ned för tre trappor och ut genom dörren. Ut i den vita tystnaden! Inga spår. Ingen varelse inom synhåll. Jag värmde upp genom att promenera upp till gång- och cykelbanan i rask takt. Jag kände förväntan växa och hur min kropp visste vad som var på gång (när jag springer regelbundet så räcker det med att ta på outfiten för att andrenalinet ska slå till ;) ). Sedan kom stunden. En lutning framåt i kroppen, ett högre steg och DÄR! DÅ! Världens mest långsamma jogg. Lite antiklimax men fullständig lycka. 60 sek spring. 90 sek gång. Gånger åtta! Första av tre pass på den nivån. En vilja som måste tyglas för att jag inte ska slänga mig iväg och skada mig. Otroligt nog har jag behållit en hel del styrka och kondis trots rehab-vila och stillasittande/-liggande veckor. Det här kommer bli super!
Väl inne igen: varm dusch, yoghurt med bär, och slösurfande. ♥
Jag har aldrig haft nyårslöften. Eller, så har jag haft dem men misslyckats med dem typ första dagen så att jag helt enkelt förträngt glömt bort dem. Kollar tillbaka i bloggen men nej - inget spår. Jag tror att jag inte har löften delvis för att jag och min man inte firar högtider på något särkskilt vis (även om han fått mig att lova att vi "gör något roligt" nästa år på nyårsafton) och delvis för att jag inte riktigt ser poängen. Ska jag lova mig själv saker? (inte riktigt någon annan som bryr sig här...) Det gör jag varje dag! Jag är dessutom ganska kass på att finna motivation när enda anledningen är att jag 'borde' eller att det bara hänger på och påverkar mig. Så nej! (Sedan kan vi diskutera mitt behov av självutveckling då jag själv och mitt eget välbefinnande borde vara skäl nog att springa runt jordklotet för. Men, vi tar det i babysteps!)
Även om jag inte har löften så har jag en del mål. För första halvan av året har jag som mål att:
Springa en mil.
Ställa upp i minst ett lopp.
Gå ned ett kilo i veckan (=26 kilo)
Skriva min avhandling
Öka styrka i min core (det 'enklaste' målet då denna är obefintlig...)
Skriva min avhandling
För andra delen av året har jag som mål att:
Ställa upp i en halvmara (Bromölla i november)
Gå ned till 76 kilo
Vara disputerad
Skriva en egen artikel
Jag tänker att vikten kommer minska i relation till att jag jobbar på min löpträning. Men, som stöd så ska jag fortsätta äta bra, sova ordentligt, dricka vatten och te, samt försöka ha en aktiv fritid med hund och vänner. (Och så kanske jobba med den där självkänsla grejen då... )
Imorse var det dags för träning med väninnan. Kl. fem kändes det ovanligt segt att vakna och stiga upp. Som en sengångare fick jag dock bytt om och tagit hand om katterna. När jag står i köket får jag sms om att väninnan är sjuk och inte kommer. För en stund står jag med mobilen i handen och ser hur möjligheten att krypa ned i sängen igen öppnar sig. Kroppen skrek efter att gå tillbaska. Men, inte då! Jag gick faktiskt iväg. Efter 40 min crosstrainer, tio minuter tung styrketräning för armar och tio minuter stretch så kändes hela livet underbart. Tänk om jag kunde komma ihåg det och göra det till en motivation! Jag kan minnas det på kvällen och tänka att det ska bli underbart att träna. Men, när klockan ringer är de tankarna lååååångt borta.
Det finns, för mig, inget bättre sätt att starta dagen!
Förmiddagen tog en riktigt trevlig vändning när jag och min väninna bestämde oss, spontant, för att mötas upp och dra till berget för enmilavandring. Hur härligt som helst!!!! Efter ett mellanmål på keso med smak av ananas och passionsfrukt blir det nu bad och tidgningen 'I form'. Helt underbart!
Jag hoppas att ni också har trevliga starter på era lördag!
Tröttheten har slagit till här. Under hela veckan har jag varit väldigt trött och varken eftermiddagsvila, vattendrickande eller sovmorgon tisdag och idag har gjort någon förändring. Den har lurat i faggorna som när lejon sett ut skadade djur på savannen och har nu anfallit. Lite segt är det men helt OK. Jag tror på att man inte ska äta så mycket 'piller' utan att det mesta löser sig med bra kost, god vätskebalans, bra sömn, bra träning och frisk luft. Idag har jag dock fallit för alla goda tips jag får och köpt både omega 3, vitamintabletter och rosenrot. Så, vi får se om det gör någon skillnad.
Har tagit det lite lugnt med träningen idag och det blev 'bara' en halvtimma på cykeln nu på kvällen. Det gick bra även om musklerna kändes stumma. Och denna kväll, vad som förhoppningsvis är sambons sista bortakväll, spenderas med att se på 'Dark knight'. Funderade på att se 'PS. I love you' eller 'American history X'. Båda är fantastiskt bra filmer. Den sistnämnda gör mig dock så illa berörd att jag hoppar den så jag inte blir helt nere och ledsen över att det finns en viss typ av människor som behandlar andra illa. 'Ps I love you' är väldigt fin men jag gråter alltid floder av den, no puffy eyes for me thank you! Skämt å sido så vill jag inte bli ledsen. Det låter kanske lite udda att bli ledsen av den filmen eftersom den även är mycket charmig. Men, efter min fars död och efter hjärtkrossande efter det så är jag en otroligt blödig person... Så, 'Dark knight' it is. Får se hur länge jag sitter uppe. Blir nog sänggång här snart.
Jag såg på 'Du är vad du äter' medan jag cyklade. Vi har väl alla en åsikt om Skipper men jag blir alltid väldigt inspirerad av henne. Hennes tanke om organiskt baserad kost med mycket fräscht och färskt, blandat med nyttiga fetter och bra proteiner är right up my sleeve! Blev så pass inspirerad att jag återigen funderade över mina olika mål. I mars är jag troligen i mål med min vikt och det gäller att hitta fler morötter. Jag skrev innan om att jag och min väninna ska köra en 16månadersutmaning och jag hoppas jag kan övertala henne till att springa det här loppet med mig. Fårskalleloppet! :-) Kan det bli bättre timing och bättre namn? Då skulle jag även kunna passa på att sticka dit någon vecka innan tillsammans med min älskade sambo vars släkt kommer från Gotland. Vi har alltid tänkt besöka ön och de platser som är knutna till hans historia. Vi vill gärna strosa omkring, upptäcka fina platser och besöka mysiga ställen. Det skulle helt enkelt vara toppen!
Längtar även efter att börja på gymmet efter årsskiftet. Vi kommer skriva in oss på detta gym. Blir en ny förändring för mig att gå på gym och ta olika klasser. Är som sagt mycket av en ensamvarg när det gäller träning och det har aldrig lockat mig. Men, ser det som ett steg i att komma än bättre i form inför höstens ettårsfirande med lopp, vilket även sammanfaller med mitt delmål att hålla vikten i ett halvår. Min belöning för min viktnedgång är även den knuten till detta. Jag ska, när jag går i mål med min vikt, införskaffa de där snygga och dyra löparkläderna jag spanat på rätt länge nu. :-)
Det känns verkligen så, som att det vore en måndag idag. Vet inte varför. Kan säkert bero på väderomslagen och kass sömn därav, vilket inte blir bättre av att sambon är bortrest så att jag inte har någon att knö på. Han tycks bli borta till på fredag och jag borde ta vara på den tiden och skriva en massa. Blir att peppa mig till det runt lunch. Först ska jag till kontoret och göra en massa viktigheter ;-)
Började dagen med en timma på crosstrainern på gymmet. Känns väldigt bra även om jag nu märker att jag måste gå upp lite tidigare och få i mig en proteindrink innan så att jag orkar på gymmet. Känns ju så där nu när det börjar mörkna. Men, vi gillar ju utmaningar, annars hade vi ju inte gjort det här!
Dagens fundering handlar om vågar. Jag väger olika på vågen hemma och vågen på gymmet, som jag skrivit om innan. Jag väger mer på gymmet (+ 2 kilo) men där går jag även ned mer (tre kilo i jämförelse med ett)... Friend or foe? Det är frågan. Och, det är väl inte så smart att byta våg mitt i viktresan? Nåja, kanske planar de ut i slutändan...
Sambon är i Dalsland och jobbar med att lägga tak på en byggnad han har på sin tomt. Det är väldigt tomt utan honom. Men, oj vad jag har sovit som en liten gris! På diagonalen i sängen och som the Vertruvian man stundtals. Tog mig friheten att ge mig en paus från gymmet imorse och sov ända till åtta. Hur skönt som helst!
Det blir cykling nu på eftermiddagen. Kör min vana att cykla till masterchef. Det bästa är att viktklubb.se dessutom ger mig mer kalorier för ett pass än min egen cykel gör! Det tycker jag om!
Har vunnit över min egen lathet och trampat 20 km på cykeln. När klockan slår sex och masterchef professionals börjar så sitter jag allt som oftast på cykeln. Det är en perfekt kombination av underhållning, träning och inspiration.
Att cykla till matlagningsprogrammet börjar bli en vana som underlättar mina mind battles. Den förmodade saknaden om jag inte skulle träna är ett utmärkt driv och god övertalning när latheten smyger sig på. Jag ser redan fram emot att träna imorgon på morgonen. Blir konditionsträning imorgon när jag är själv. Härlig musik och jag och crosstrainern och rodden. ♥ Tänk om denna känsla kunde hålla i sig! Men, här är det lite som groundhog day: Varje morgon när klockan ringer är en dejavu upplevelse av trötthet, motstånd och önskan om att istället stanna i sängen. Borta är insikten, längtan och glädjen. Som tur är dyker de upp igen ca tio minuter in i träningen! :-)
Just nu deltar min sambo i klubbmästerskapen och jag håller tummen här hemifrån. Han förtjänar verkligen att det går bra ikväll så hårt som han tränat och kämpat i år.
Är hemma igen efter morgon på gymmet och avstämning på kontoret. Usch vad jobbigt det var med gymmet imorse! Vaknade och var supertrött. Hel min krop skrek efter sömn och det blev att snooza en kvart (tre larm).Min trötthet beror delvis på katten som väckt mig runt halv två och igen runt fyra. Jag tror den även delvis beror på 1) Jag kom inte till ro igår kväll och har sovit ca sex timmar (inkl avbrott) isf för de sju-åtta som jag behöver, och 2) det är kallar om nätterna nu. När det blir kallare så sover jag djupare och det tar längre tid för kroppen att vakna till. Så, kan bli fler trött-morgnar...När jag väl tränade så var det så där segt. Ni vet, när man känner varje steg man tar och tittar ned och tänker 'har det bara gått fem minuter'. Blä på det! Dessutom kom en av mina kollegor in när jag hade fem minuter kvar. Känns alltid udda att stå i träningskläder inför någon som man har en formell relation till (iofs inte värre än att hamna i Friskis&Svettis duschen bredvid en student - mitt skäl till att enbart ha gått dit på prova-på gången). Men, det bjuder jag på. Tror nog att det mest var den höga volymen på radion han fokuserade på. :-) Det är intressant att bevittna någon som verkligen vill ändra på något men som, av sociala skäl, inte gör det. Jaja, det var inte många minuter han behövde stå ut.
Nu är planen att jobba med min artikel. Har tagit ut några artiklar som kan vara till stöd i mitt arbete. De ser extremt tråkiga ut... :-) Det gäller att passa på att jobba med forskningen denna och nästa vecka. sedan kommer studenterna och det blir full rulle!
Sitter här och är nöjd efter cykelpass. Har börjat få upp farten och utmanade mig själv med att cykla två mil under 55 minuter. Lyckades! :-) Känns jättebra. Det är inte så jättesnabbt men det är ett bra mål för mig och terminatorbenet. Ska försöka hålla det i ett par veckor och sedan satsa på att komma under 50 minuter. Det är jätteskönt att jag har fått fart på benens leder. Det underlättar ju dessutom att delar av innanlåren och magen har försvunnit så att det inte är saker som flötar ivägen. ;-) Sitter nu här med mitt vatten och njuter av stunden. Det är en så härlig stund då kroppen gjort sitt och jag har lyckats köra ett bra pass. Kvällen blir ju dessutom så fint avslutad när kroppen är lugn och avslappnad.
Träningen gick superfint imorse. Jag kände mig energifylld (efter några minuter när jag kommit ur morgonpurket), smidig och att det gick 'lätt'. Önskar mig många sådana dagar. Tycker det är spännande att känna hur jag fått mer muskler, särskilt i magen, och hur jag kan använda dem för att ge intensitet åt träningen. Körde dessutom igenom sjukgymnatikövningarna ordentligt. Det hjälper mig att vara mjuk i kroppen under ett par dagar.
Efter träningen blev det en sväng till ICA kvantum. I tidningshyllan spanade jag in deras utbud av hälso- och träningstidningar. De har ju några stycken. Men, vissa tycks vara mer till för dem som redan är i form. Jag var lite lockad av att skaffa en som hade en artikel om att bli redo för en halvmara på sex veckor. Eftersom jag är en f.d. springare och älskar att springa så ryckte det lite i musklerna när jag tittade på notisen. Sedan tog jag mina sinnen till fånga. Det är inte dags än. Jag måste ha tålamod med mig själv och min kropp. Det är dock frustrerande att vara en springare och behöva hålla mig till cyklar, crosstrainers, roddmaskiner och gåband. Även promenader kan vara uttråkande. Tror att mitt ben och min kropp kan vara redo om sex veckor för att börja springa kortare intervaller. Jag är rädd för att jag ska börja för tidigt, bara för att jag vill tankemässigt, och att jag därför börjar skada mig igen. Jag slutade springa eftersom det gjorde att jag ofta stukade mig. Så, denna gång ska jag vara redo. Jag ska vara så rehabiliterad som det går. Oj vad jag längtar!!!! Vad härligt det kommer bli!
Härligt att starta morgonen på gymmet med gott sällskap! Gymmandet går fint. Tror dock att det är dags att öka på tyngden i styrketräningen. Eller, så är det dags att, med god grundmuskulatur, köra cardio mer intensivt så jag får fart på viktnedgången... Hmmm.. Får fundera på det inför kommande veckas träning och planeringen av den.
När jag tränar är jag inte den som helt stänger av mig och som 'bara är' som mina träningsbuddies säger. Jag gör väl det ibland men det går ofta ut på att jag ylar med till musiken och känner dess beat eller att jag ser på ett tv-program medan jag cyklar och försvinner in i det rätt oreflekterat. Men, oftast så är mina träningsstunder högst självterapeutiska sådana.Ofta finner jag lösningar på mycket, finner mina vägar genom tankar jag haft, bearbetar saker och lägger upp planer. Tidigare var det även en stund på dagen då jag bearbetade mina känslor och släppte loss dem. Som om jag når mitt innersta genom att träna.
Idag handlade mina tankar mycket om intrycken från mitt besök hos mamma. För var gång vi ses växer min förståelse för henne, för att vara kvinna och för vart jag kommer ifrån. Jag blir mer och mer rotad i min familjehistoria. Det gör att jag förstår mig själv mer och mer och varför jag gör vissa saker, varför vissa saker är viktiga för mig och att det finns vanor jag byggt upp sedan lååååångt tillbaka. Det är spännande att möta min familj och mig själv utifrån ett annat perspektiv och att lägga ihop ett mer fullständigt pussel som nog både blir tre- och fyrdimensionellt.
Det är nog denna terapikvalitet - av både känslomässig och tankemässig art - som gör att jag trivs med att träna själv i stor utasträckning. Bästa självterapin bedrivs dock när jag promenrerar med hög musik i lurarna. Jag, luften, kroppen och mina tankar.
85 minuter, 30 km (låter mycket mer än tre mil ;-) ) och 1092 kalorier (om man nu kan lita på den beräkningen)senare så står jag och är nöjd med ett hånflin. Sedan kommer tanken... Det är ju mig själv jag hånflinar åt. Som jag precis straffat. Som jag precis gjort en 'du kan ju om du vill fetto'-min åt (kanske snarare 'du kan ju om någon tvingar dig'). Hur man än vänder sig har man arslet bak brukar min mamma säga. Jag tycker det är bra att jag cyklade för jag behövde verkligen röra på mig och jag vill inte tappa greppet om min tärningsrutin. Men, det där var nog inte riktigt snällt mot mig själv. Eller?! (Det var ju 'för mitt eget bästa') Läste tidigare idag på Minendies blogg om 'att vara sin egen vän' (http://minendie.wordpress.com/). Var jag just min egen vän eller min egen fiende? Skulle jag behandla andra på detta sätt? Skulle jag tillåta dem att behandla mig så? Det är ju ganska sorgligt om jag faktiskt psykiskt misshandlar mig själv... Den tankenöten skulle jag kunna grubbla på länge. Istället väljer jag att tänka att jag ska vara mer förlåtande mot mig själv och att jag ska hålla mig till mina nya vanor som gör mig stark, frisk och energifylld. För, jag är mama bear gällande alla mina älskade vänner och skulle kämpa till döden för dem och för att de ska vara älskade och respekterade samt älska och respektera sig själva. Vore bra om jag leva som jag lär i viss mån gällande det. ;-)
Ett dygn, knappt ens det, var jag borta hemifrån. Det blev promenad på tisdagkvällen, smörgåstårta hos systern, lite vin, låååååång promenad (ute fyra timmar) på onsdag morgonen och vi delade på en pizza (Hawaii) till lunch innan det bar av hemmåt. Jag åt bara lite smörgåstårta och valde frukt och grönt istället. Pizzan kändes onödig men vi var hungriga och det var snabbt & enkelt. Cyklade på kvällen och tog hand om mig. Tänkte att jag låg efter med lite jobb och att jag skulle behöva vara på jobbet tidigt. SMACK! Där vara jag tillbaka i gamla hjulspår. Säkert påverkat av att jag åkte ifrån mitt rutincentra men triggat av ett stort borde.
Sitter här och är übertrött efter att ha jobbat sedan sex i morse. Har ätit kasst eftersom det har gått i ett (för lite som vanligt). Det finns inte en enda ens liten pyttecell i min kropp som just nu vill sätta sig på cykeln. Men upp på den ska jag! Är riktigt arg på mig själv för att jag lät mig göra en dum prioritering! Jag har så mycket lättare för att prioritera allting annat än mig själv. Det är nästan patetiskt! Det är ju inte så att världen går under för att jag är på jobbet halv åtta istället eller för att jag säger att jag inte kan vara med på det där mötet med så kort varsel. Men nej då... Om jag skulle vara en superhjälte så skulle det vara Självutplånar'n. Jag skulle stå där med ett S på magen (som blivit så stor) och dräkten skulle vara fylld med 'ja', 'självklart', 'allt för dig', 'givetvis ställer jag upp', 'nej men kan ingen annan så...' och mitt slagord skulle vara 'borde'. Blä på mig! Så, omfokusering, lite självplågeri på cykeln och bättre plan inför imorgon och helgen!
Mannen stack till skjutbanan och jag satte mig på cykeln. Orkade cykla en timma (blir ett par mil) och känner mig nu mycket mer vaken och har tankemössan på. Har hållit igång bra idag både med träning och jobb. Jag trivs när jag rör mycket på mig. Jag brukar skämta om att jag har kropp som en norrländsk skoggshuggare och ämnesomsättning som en hedponny (räcker med att de ser mossa på stenar så blir de feta). Och visst kan jag se det komiska i det men egentligen är det inte roligt alls. Jag har ett stort rörelsebehov och har inte haft möjlighet att leva så aktivt som min kropp behöver och som jag faktiskt gillar. Förut jobbade jag på ridläger, jag gick på naturbruksgymnasium, jag skötte om en och till och med två hästar i perioder och cyklade nästan en mil dit och tillbaka. Samtidigt sprang jag mycket och hade bra matrutiner i.o.m. skolans mattider, ridlägrenas mattider och senare samboskap. Min kropp är inte gjord för kontorsarbete (vems är det i.o.f.s.) utan kroppsarbete. Detta är något jag kommer behöva tänka på och hantera genom resten av mitt liv. Utan motion så blir min kropp såååååå långsam. Jag blir inte ens hungrig.
Så, jag är glad för att jag denna vecka kan träna ett par pass per dag. Jag tänker att jag får passa på att njuta medan jag kan. Snart drar kurser igång både som jag håller i och de som jag själv ska gå. Det blir även mycket resande i höst. Ja, ni hör... Så, jag njuter just nu!
Enbart ett orosmoln finns på himlen. Jag har en gång tidigare, när jag och min sambo hade en dålig period, tränat för mycket och ätit för lite. Det var som att det var enda sättet för mig att hantera mina känslor och som att han kanske skulle välja mig och bekräfta mig om jag bara var smalare. Jag visste om absurditeten redan då men jag var så desperat att jag lät mig bli galen ett tag. Till slut valde jag mig själv och min hälsa och vi flyttade isär. Det jag märker nu, när jag gör två träningspass, är att jag får en liknande känsla i kroppen ibland. En slags manisk känsla. Den är inte tydlig och den varar inte länge. Den är som en viskning. Men, det måste jag hålla koll på. Detta är inte samma situation och jag vill inte skapa något destruktivt mönster. En stor skillnad denna gång är även att jag äter ordentligt och tränar för att det är roligt och jag mår bra av det. Inte för känslorhantering och självplågeri. Det är som att kroppen minns och har något tidigare program som ligger och gnistrar eftersom vissa handlingar triggar det... Så, ytterligare en sak att sätta upp på listan över saker jag behöver tänka på.
Men nu ska jag inte tänka på det alls. Nu ska jag kolla igenom min artikel ytterligare en vända och komma på något vis att locka min sambo att massera mig. :-)
Tänk att det redan har gått tre veckor! Och vad mycket som har hänt med mig hälso-, kropps- och välbefinnandemässigt. Helt fantastiskt. Det sägs att man skapar vanor på tre veckor och att de tre första veckorna är de mest jobbiga just eftersom man inte har vanan. Kan nog hålla med om det till viss del. Jag anar i.s.f. att träningen kommer att sitta sjätte veckan efter att jag integrerat tränings- och jobbrutin. tycker dock att jag varit riktigt awesome som kämpat och tagit mig igenom dessa veckor. Var avskyvärt segt stundtals.
Imorse var det dock inte den 'vana' jätten som vaknade och gick till gymmet. Fy vad det var jobbigt! Tur att min väninna tränade med mig annars hade jag nog aldrig tagit mig dit. Var fruktansvärt trött, dock mer smidig än någonsin! Jag har tidigare kunnat vara väldigt stel på morgonarna. Inte i hela kroppen men i vart fall i ryggen. Det har blivit så mycket bättre.Har kommit på att den sjukgymnastikövning jag gör i benpressen gör underverk för den nedre delen av min rygg och det där svaga stället som jag haft ryggskott på tidigare. Love it! Under de tidigare tre veckorna har jag även haft problem med mitt vänsterben. Det har inte riktigt velat/kunnat sträcka ut sig när jag gått på crosstrainern eller gjort vissa övningar. Nu tycks även det hänga med och träningen gick väldigt bra idag. Bra start på veckan alltså trots att jag var mer som troll än människa runt halv sex.
"Nu ska jag göra mig fin"
Sitter nu på kontoret och har 45 minuter till dess kollegorna börjar droppa in. En härlig lugn stund att jobba undan lite på.
När jag jobbar så tycker jag att veckan går fort. Även om jag jobbat mycket hemifrån så har denna vecka bara svischat förbi i hast. Men, det innebär att tredje träningsveckan är avklarad och tredje dagen på min egen utmaning är likaså. Tiden går fort när man har roligt, eller hur är det ?! :-)
Nu är dagens andra träningspass avklarat. Det blev två mil på cykeln. Gick hur bra som helst! Kändes inte tungt eller jobbigt och knäet funkade fint. Så, nu ska jag dyka ned i matlagningsprogramhimlen och sedan njuta skotsk kriminalserie och drömma mig bort till älskade Edinburgh.
Idag var det riktigt segt att gå upp och gå till gymmet. Jag fullkomligen älskar att ha sovmorgon med sambon och det var svårt att slita sig från myspotentialen som var rådande på morgonkvisten. Men, iväg bar det och träningen genomleds (inte ett av de energifyllda passen där tiden går fort). Jag har nu lagt märke till att det finns ett efter-tränings-mönster. Jag har en stund precis efter jag ätit då jag blir introvert och lite snäs & fräs... Inte bra! För min samborelation tänker jag då. Denna tidpunkt brukar sammanfalla med att sambon har morgnat sig och kommit över sin egen morgongrinighet och försöker interagera med mig i positiv anda. När jag ser honom komma emot mig i all gullighet går ett larm av inuti mig och hela jag blir ett purket russin. När han kommit fram och lägger handen på mig, ger mig en puss trots min motvillighet och säger något fint så är det enda jag tänker på hur jag drar fram ett par samurajsvärd från bakpå ryggen och i ett snabbt svep hugger huvudet av honom. Som tur är varar detta humör enbart fem minuter men jag är fundersam över varför det ens uppstår? Jag brukar vara lika övertrevlig som Snövit på morgonarna. Kanske är det en stund då min tränade kropp får näring och all min energi riktas inåt mig själv? Who knows... Ytterligare en sak att lägga på listan över saker att arbeta på och gärna avstyra. Min man ska inte behöva leva med en Maleficent (den onda i Askungen).
Eftersom jag nu haft min purkstund så är jag på väldigt gott humör och förbereder för en dag av skrivande. Efter gårdagens handlending så finns det mycket att göra me dmin artikel. Dock lockar det soliga vädret utanför och vi får se hur bra det går med att stanna inne med böcker och dokument.
Dagens andra pass är avklarat med bravur. En timma på cykeln framför matlagningsprogram. Funderade på att lägga av efter en halvtimma men tänkte att jag i.s.f. skulle spendera den efterkommande halvtimman i soffan och lika gärna kunde trampa på en halvtimma till.
Sitter just nu och surfar runt bland de bloggar jag följer. Jag kikar in på dem ett par gånger per dag för inspiration, glädje och för att hänga med i skribenternas fram- och motgångar. Eftersom ingen annan i min omedelbara omgivning kämpar med livsstilsförändring så som jag, så ger bloggarna ett fantastiskt stöd. Här finns mängder med tips på mat och träning. De väcker tankar om hur jag kan tänka kring min förändring och bidrar till en känsla att jag inte är ensam. Många är dessutom modiga och lägger upp bilder på sig själva. Jag kommer själv att göra det om ett par veckor när ni kan se förändringen. Är inte helt redo för att visa min kropp ännu och behöver nog en positiv laddning kring den för att exponera den.
Mina vanor gör sig påminda genom mina känslor. Jag pendlar mellan stress, uppgivenhet och glädje/stolthet.Så, jag har gett mig själv en utmaning som går ut på att jag i tio dagar ska genomföra två tränings-/motionspass per dag. Jag behöver få en annan inställning till träningen och bryta mina vanor genom att skaka om dem! Eller, det är vad jag tror jag behöver. Så, efter de tio dagarna (som börjar idag) har gått så ska jag utvärdera hur känsloläget är.
Jag satsar nu eftersom det är nu som jag sitter mycket med min avhandling, det är nu som allt drar igång igen och jag inte får falla tillbaka och det är nu som jag behöver knäcka de gamla rutinerna som är så emotionellt och beteendemässigt laddade. Jag vill att motion och träning ska vara del av min vardag, att hälsa och välbefinnande ska prioriteras över utarbetning och bortprioritering av mig själv samt att jag inte ska få skuldkänslor över att jag tränar. Jag får för mig att 'krispunkten' är nu och att det bara är att attackera. I slutändan vinner jag mig själv och mår bättre. Det tror jag kommer göra mig till en bättre lärare, författare och forskare i slutändan (om man nu ska begränsa sig till jobbet).
Tanken är att jag på morgonen går till gymmet och bland annat umgås med min nya favorit:
På kvällen är det promenad eller cykel som gäller...
