Vilken toppenidé! 60+ coacher som inspirerar medelålders (i detta avsnitt) par som hamnat på soffan. Hörde talas om det i veckan och trodde det skulle vara något liknande 'Vem kan slå Filip och Fredrik'. Så, detta är en glad överraskning! När vi nu börjar komma upp i ålder så behöver vi förbilder som vi dessutom inte kan snacka bort. När någon är 60+ och i form så blir det lite annat läge än med, som paret sa, 'biffiga tjugoåringar'. Jag tycker även det blir en bra tankeväckare att se vilket liv vi kan ha som äldre om vi håller oss i form. Inte för att jag tror att vi alla är überhurtiga på det sättet som f.d. professionella dansare kanske har en möjlighet att vara. Men visst vill vi ha ett livfullt liv? Och gärna i vart fall leva?
Jag fick lite av en tankeställare idag när jag stod och föreläste och pratade om hur man kan sätta upp hinder för sig själv och minska ens egna livsmöjligheter. Temat för föreläsningen var avvikelse. Att vara överviktig är att vara avvikare. Och många av de processerna jag pratade om har jag själv gått igenom. Jag har varit i läget då jag säger att min viktuppgång bara är tillfällig. 'Ah, det är ju bara ett par kilo' (för ca sex år sedan). Jag har varit i läget då jag försöker träna bort det och har ångest över det för att det blivit tio kilo (för ca tre år sedan). Jag har varit i läget då jag får sådan dissonans över min viktuppgång att jag börjar rationalisera den (ca 2.5 år sedan). Jag hade ju så mycket och var så stressad etc. Jag har även kommit i läget då jag börjat definiera mig själv som fet och gav in för den definitionen och blev deppig av den (2 år sedan). Jag var i förnekelse länge innan jag började vakna till och lite 'dagen-efter'-aktigt undrade vad f**n som hänt (sju månader sedan). Men det krävdes att jag blev förbannad på hela livet. Att jag slogs med mitt huvud, mitt hjärta och min omgivning.
Sedan dess försöker jag att inte begränsa mig själv. Jag försöker att inte tänka att 'jag är så stor så jag kan inte', 'jag har skador så jag borde nog inte', och den värsta av alla: 'det har gått så långt att det är ingen idé'. Jag synade mina spärrar och kom på att jag mest satt upp dem själv. Dels för att upprätthålla fasaden av att jag gjorde allt jag kunde och därmed inte borde ha högre förväntningar på mig själv. Dels för att det skulle ha varit läskigt att utmana mig själv och inte veta vad det innebar eller rent av misslyckas. Efter det uppvaknandet så tänker jag att jag siktar mot stjärnorna och möjligen landar på månen. Men, när jag sitter där på månen så vet jag att jag försökte, att jag gav allt, allt jag inte kunde gjort mer. Acceptansläge. Jag är fortfarande realistisk i många hänseenden. Men, ibland behöver jag bara släppa taget och 'go for it'. Vad jag nog inte förstått innan är hur mycket jag drivs av mina drömmar och mål. På ett sätt har jag väl vetat det gällande mitt jobb (där jag alltid varit drivande framåt och utvecklat mig själv) men jag glömde det gällande mitt privatliv. Jag vet att jag kan nå många av mina mål och jag siktar stenhårt på dem alla. Jag inspireras av alla er och tror på er! Som vi säger här på byggden: bara gör't!
Än så länge har vi klarat oss utan snör och regn här i min härliga stad. (Ta i trä) Det blåser dock iskalla vindar och man kan känna i luften att det inte är långt kvar innan den förlösande snön kommer. För min del får den gärna vänta ett tag till så att jag hinner springa lite nu när mitt knä är bra igen.
Jag har fortfarande dagar då jag inte sköter min mat så bra. Idag gick jag till jobbet väldigt tidigt (vågar inte ens säga hur tidigt) och kom hem för någon timma sedan och åt soppa med smörgås. För mig är problemet att jag inte äter och därför blir långsam (om inte orörlig) i mina tarmar och min ämnesomsättning. Jag är inte typen som frossar när jag inte har ätit på hela dagen utan det blir mest ingenting. Så, skärpning på det! Därmed blir det ingen träning idag. Det känns jättetråkigt och jag hoppas jag kan ladda mat till att vara något som möjliggör träning så att jag blir bättre på att äta (ibland får vi jobba på att koppla ihop undermedvetna känslor med önskat beteende). Längtar verkligen efter att träna ordentlig och gläds åt att det nu är ok att göra det. Jag kan även glädja mig åt att jag gått ned i vikt trots fyra veckor (hur gick tiden så fort?!) med bara sjukträning. Snubblade förresten över en ny bloggare: Jennie. Hon börjar sin resa idag! Hejja henne!
Nu ska jag och grabbarna återgår till att mysa med te, tända ljus och de artiklar jag behöver läsa. Imorogn är det föreläsning 10-17 som gäller och mys behövs för att ladda inför så många timmar på ben och med tungan rätt i mun.
Jag har varit vegetarian i ungefär nio år. Eller, nu för tiden kallas det demi-vegetarian när man är lakto-ovo-vegetarian som äter fisk eller kyckling - i mitt fall fisk. Många i min omgivning tänker inte på att vi alla har våra olika dieter. När de hör att jag är vegetarian så svarar de oftast med något i stil med 'ja, det är ju synd om djuren - men vi behöver faktiskt proteinet". Känner ni igen det?
I mitt fall så finns det ingen politisk bakgrund alls till mitt val. Jag förstår dock dem som har det. Jag har själv jobbat med både grisar, kor, får och kycklingar och vet vad det handlar om. Jag kan även erkänna att jag hamnat i en del dispyter och särskilt med en tjej som jag tyckte var otroligt blåst då hon ställde fram politiska argument om djurskötsel ("stackars djuren") och sedan konkluderade att hon vara lakto ovo. (För er som inte är insatta så betyder det att hon äter mejeriprodukter och ägg.) Jag vill återigen poängtera att jag förstår att man inte äter kött etc. pga den i många fall bristande djurskötseln och onaturligheten den innebär. Men att äta ägg och mjölk? För mig är det de värsta intagen ( om man ska driva politiska argument). Har ni någon gång besökt en äggproduktion där djuren sitter i små burar eller vistas väldigt många på liten yta? Har ni någon gång besökt en mjölkproduktion och sett de uppstallade korna få stålstångar i ljumsken för att de inte ska sparka djurskötaren eller komma åt mjölkningsmaskinen. Vet ni att mjölkkor oftast är slut efter bara fem år pga sjukdomar i ljuvren som kommer av att de överansträngs? Och då är ändå den svenska djurskötseln bra mycket bättre än den internationella. Jag har dessutom många vänner som satsar på ekologiskt jordbruk och som tar otroligt väl hand om sina djur - så ni får minnas att detta var lite av worst case scenarios. Min poäng är att jag förstår politiska argument och särskilt tycker människor är fantastiska när de är införstådda och pålästa som grund till sina argument. Jag tror själv på närproducerat och ekologiskt oavsett om jag väljer en paprika till mig själv eller en bit kött åt min sambo.
Varför äter jag vegetariskt? För att jag mår bra av det! Jag äter fisk någon gång ibland för att 1) få i mig proteiner, 2) för att få i mig de essentiella oljorna, och 3) för att Skövde är för litet för att jag ska kunna vara vegan fullt ut. Jag tror det viktigaste av allt är att finna en diet (inte att förväxla med bantningsregim utan i detta sammanhang likvärdigt med matlivsstil) som funkar för en. Min sambo är av helt annan kroppstyp och har en helt annan matsmältning än mig. Han har även ett annat arv ( kommer söderifrån kontra mina släktlinjer som ligger norrut). Jag tror att allt det spelar roll för vad som är bra för en. Jag tror inte på universallösningar och trender utan på känsla för sig själv (vilket faktiskt kan vara helt i linje med både universallösningar och trender). Min kropp mår bäst med vegetabiliska produkter. Jag håller mig mätt och kan omsätta dem till god energi. Min sambo får näringsbrist väldigt fort när han försöker leva enligt min kost.
Varför jag tar upp detta är nog mest för att väcka medvetenhet kring olika typer av kost. Har Du funderat på varför du äter som du gör? Tänker du att det finns olika typer av mat som är sämre eller bättre för dig? När man ser mat som en energikälla och börjar tänka på vad man själv tycker fungerar bra eller som är politiskt viktigt för en så får man en annan känsla för mat. Man vill att den ska stärka, bygga upp, fungera och ge bränsle för alla äventyr man ska delta i under dagen. Jag hoppas att ni alla som kämpar med vikt eller mat(miss)bruk hittar er väg till välmående! En kost som ger styrka och energi och som gör att ni inte känner att er berövade av något utan stärkta och balanserade i kropp och sinne. I slutändan spelar inget annat roll.
Morgonen gryr över ett infrostat Skövde. Vi kom faktiskt ihåg att ställa tillbaka klockan. Det var en av de där 'ja just ja' tankarna som for förbi precis i den stund jag skulle somna in. Typiskt att allt kommer då och inte någon timma innan. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med att ställa tillbaka tiden. Bryr jag mig över huvudtaget? På ett sätt behöver jag svara ja. För även om jag inte i stunden, då alla ska diskutera det hela, tänker på det så blir kvällarna oundvikligen mörkare. Det är svart redan när man går hem från jobbet. Så uppgiften för dagen blir att bunkra ljus som kan förgylla kvällarna.
Jag tänker även suga ut det positiva ur denna tidsändring: det är ljusare på morgonarna. Let's face it - det varar inte många dagar men ändå! Jag ska passa på att använda de här få höstdagarna då vi får mer morgonljus till att gå till gymmet. Att gå till gymmet är alltid übertråkigt på hösten då man får gå dit i mörker, gå därifrån i mörker och när man sedan pallrar sig till jobbet så kanske det finns lite ljus. Borde väl ha ett par veckor att ta vara på? Resten av hösten blir det helgmorgnarna som spenderas på gymmet. Lördagar och söndagar kan jag gå dit lite senare (runt åtta) och då känns det inte alls lika segt.
Ni tänker väl på att kolla så att ni får i er D-vitamin (och gärna magnesium och kalcium) för att undvika höstdippen i humör?
Satt och räknade på hur oktober gått rent kalorimässigt. På månadens hittills 24 dagar har jag haft ett medelintag av kalorier på 1543. Jag har gjort av med 7442 kalorier genom träning. Vilket ger ett medel på 572 för de 13 dagar jag kunnat träna (haft träningsfria dagar pga knät) och ett medel på 310 om man räknar samtliga dagar. Do as you please... Men om man höftar lite så är 1543 minus 310 lika med 1233. Det är medelintag av kalorier denna månad. Inte så illa alls. Men, känns lite för lite...
Ja, detta är vad jag gör när jag är uttråkad. Inte ens 'Masterchef' får mig på gott humör ikväll. Ska istället passa på att krypa ned med 'The kind diet' och bli inspirerad. Jag är inte så politisk med vad jag äter och jag har svårt att se mig leva utan keso. Men, i övrigt är steget till att bli vegan inte så stort för mig. Och jag skulle gärna äta lokalproducerat och ekologiskt. Eftersom det kan vara svårt i min lilla stad att upprätthålla sådan livsstil så tänker jag att jag i vart fall kan inspireras. För, i valet mellan keso och alfalalfagroddar så vinner faktiskt de senare. ;)
Pulsen slår och svetten kommer i handflatorna. Jag tittar mig oroligt omkring och frågar sambon hur jag lät. Han svarar med 'tjurig' och jag sjunker lite till genom jorden. Gör man så här? Säger man ifrån? Säger man verkligen till personer i ens närhet som man älskar och respekterar att jag inte tycker att jag borde vara den som... Det är tufft att ta kontroll och sätta sig själv först. Det är tufft att säga nej till något som egentligen skulle boosta ens självkänsla för att man skulle få känna sig viktig för en stund. Det är tufft att säga att jag kanske inte borde vara den som... Eftersom andra borde vara den som... Det är tufft att sätta sig själv först. Men, och det här är min poäng, det är värt det! Ingen annan kommer stå upp för oss. Ingen annan kommer kämpa för vår överlevnad lika mycket som vi själva. I slutändan så är det vi själva som måste göra förändringar, som måste hantera våra tankar och känslor. För hur mycket andra än ger oss stöd så är vi ensamma i det arbetet i slutändan. Vi måste kunna ställa oss upp och säga att vi är värda mer än så här (när vi själva eller andra inte behandlar oss bra), säga att här går min gräns. Vi måste göra rätt val i rätt stund och det är jättetufft! I slutändan vinner vi dock oss själva, vi vinner integritet och vi vinner stolthet (och troligen mental hälsa ;) ). Vi kan kämpa ihjäl oss om det vore så. Men ingen kommer tacka oss för det. Och, tänk att lägga den energin och kraften på något som är bra för oss, som för oss framåt mot våra mål eller som får oss att må bra. Jag är en person som får ångest av att säga ifrån och jag blir miserabel över att säga att jag inte hinner eller orkar. Är jag inte gränslös och outtömlig? Det tog ett tag för mig att säga nej på båda de frågorna och inse att det inte heller är min uppgift här på jorden att vara det. Jag har en gång sagt att om jag var en superhjälte så skulle jag heta 'självutplånar'n' och jag kämpar ofta med att arbeta med den sidan hos mig så att jag kommer i sund balans. Ert stöd är en del i detta arbete och jag är så tacksam för att ni läser mina inlägg och ger en kommentar som jag kan ta med mig på vägen.
Idag är en sådan där dag som inte riktigt startar som dröjer sig kvar i ett avdomnat tillstånd men samtidigt rusar mot kvällen och ny arbetsvecka. Tycker verkligen inte om sådana dagar!
Jag blir även arg över att jag behöver ha sådana här dagar pga att veckan innebar stress och dessvärre väldigt lite bekräftelse trots att jag kämpade rumpan av mig. Det är verkligen inte OK! Det är inte heller OK eftersom det innebär att min kropp lägger på sig bukfetma utan att jag kan göra något åt det. Mitt mål om ett liv med mycket mindre stress och press innebär att jag behöver prata med min chef om att det behöver bli en ändring. Jag kan jobba hårt. Men då vill jag inte att mina kollegors oinsatthet ska dra ned mig och att jag inte får bekräftelse och respekt för det arbete jag gör. Jag är värd mer än så. Vi är alla värda mer än så!
Inte ens en promenad med en av mina fina väninnor gav en push uppåt. Jo, i stunden. Det är alltid härligt att träffa henne och prata och skämta. Dessvärre är jag fortfarande trött, ja utmattad, och behöver ta en dag i vila. Behöver faktiskt mer än så känner jag. Jag behöver få skrika på folk och sedan skita i allt och få vara med mig själv och min älskade. Lite BANG! och BOM! och sedan semester. ;) Men, ett konstrutivt samtal med chefen kommer troligen ha samma effekt. Jag behöver bara få berätta vad jag känner och få bekräftelse på det. Ska även passa på att ringa min handledare imorgon för att bli påmind om vad som är viktigt och stämma av att jag är på banan.
Nu ska här mysas i mjuka och varma kläder till film eller TV medan kalla hösten virvlar utanför. Tror på värme, vila, vatten och vänner i detta läge! De fyra V:na.
Som jag skrev i tidigare inlägg så har jag som mål att gå ned mina kvarvarande kilo till i mars. Jag är inte hysterisk kring min vikt men behöver sätta ett mål för att ha en drivkraft till att jobba med mig själv. Jag fokuserar främst på träning och viktnedgången tänker jag mig kommer på köpet. Mitt problem har varit att äta tillräckligt och att äta jämnt över dagen. Testkörde mitt planerade matschema i matvanekollen och det verkar reko! Det gör mig glad. Jag vill ha en kosthållning som ger mig det jag behöver. Dock behöver jag just nu följa en lågkaloriplan och jag tänker även äta enligt en låg kolhydratplan för att bränna lite mer. :-) Hur ser min mat och träningsplan ut då?
Detta är enbart ett ramverk och frukt kan variera, jag kan spexa till med ex. afla.alfagroddar vid middagen och träningspassens klockslag kan variera beroende på om jag har sällskap eller inte. Mitt val av te är dessutom alltid grönt eller örtte. Ex. har Lipton en blandning som de kallar för cleanse. Jag skulle bara kalla den välgörande då den innehåller ex. mjölktistel, nässlor, och pepparmynta. På kvällen dricker jag gärna camomillete eller mitt yogite med smak av kanel.
Varför väljer jag då detta upplägg? För det första handlar det om att göra ett matschema som bygger på mina befintliga vanor och på vad jag tycker om. Jag tror på att det är två ingredienser som är väldigt viktiga för att skapa hållbarhet. För det andra är detta en kost som stödjer njurarnas och sköldkörtelns funktioner. Vilket är nog så viktigt för att få en fungerande viktnedgång och ett välbefinnande i livet.
Enligt matvanekollen så är denna plan dessutom right up my sleeve när det kommer till dagliga behov:
Den innehåller ca 1650 kalorier
Jag får i mig 93 g proteiner av de 70 gram som jag behöver
Jag får i mig 67 gram fett av de 70 gram som jag behöver
Jag får i mig 145 gram kolhydrater av de 250 gram som jag behöver
Jag får i mig 31 gram fibrer av de 30 gram som jag behöver
Jag får i mig 207 mg C-vitamin av de 75 mg som jag behöver
Jag får i mig 8 μg D-vitamin av de 7.5 μg som jag behöver
Jag får i mig 9 mg järn av de 15 mg som jag behöver
Jag får i mig 383 μg folat av de 400 μg som jag behöver
Järn äter jag redan som tillskott då jag är blodgivare så det kommer inte vara något problem. Utifrån hur jag tränar så kommer jag även komplettera kosten.
1. Den bästa efter-träningsdrycken (inte att misstolka att jag menar som återhämtning utan mer som törstsläckare) är ett glas vatten som fått i sig en B-vitamin brustablett från apotekets sortiment. Det tar ett tag att vänja sig vid smaken (sambon: vadå, ska det här smaka apelsin?) men jag tror det är en av ingredienserna i min framgångsrika friskperiod.
2. Den här årstiden är som gjord för att vara ute i naturen och springa, gå, flanera, fiska:
Det har nu gått lite mer än tre månader sedan jag började ändra min livsstil. Det känns både långt borta och väldigt nära samtidigt. Även om vågens mätare inte rört sig lika mycket nedåt som jag trodde den skulle göra (ca 8 kg motför de 12 förväntade - för det har man ju sett på TV ;-) ) så har jag fått fina resultat. Jag är mindre kring min midja (mer än 2 dm), jag har mer ork, jag vill träna och blir knäpp om jag inte kan det (som nu när jag bara kör rehab för knät), jag är gladare, har mer energi och känner mig friskare. Jag till och med är friskare! Ingen riktig dipp förutom muskelinflammationen i knät. det enda jag önskar nu är att knät ska bli bra så att jag kan ut och springa igen. Vill gärna hinna med några rundor till innan snön kommer. Sedan blir det gymmet och cykeln hemma i vinter.Sambon jobbar många kvällar under resten av hösten. Även om det är trist att han jobbar till dess jag somnat för kvällen så betyder det att min vana att cykla till masterchef kan blomma ut till fullo! :-) Man får mjölka ur det positiva när det går.
Så, tre månader har gått och det är ca fem månader kvar på mitt viktprojekt. Med mina långsamma resultat så känns en vikt nedgång på 22 kilo långt borta.(Hey, jag har faktiskt fixat lite mer än en fjärdedel!!!! :-D) Med denna takt så är snarare ca 13 kilo görbart. Kan jag vara nöjd med det? NEJ! Jag kan tänka mig att de senaste två veckornas knärehab har dragit ned på takten. Frågan är ju dock hur mycket jag kan köra med det när det blivit bra igen? Jag ska springa maraton om två och ett halvt år och knät måste hålla för det. Men, jag borde kunna få till någon halvtimma till timma per dag med högintensiv träning (springa, crosstrainer, cykla) och dessutom lågintensiv träning utöver det (promenader, styrka, yoga). Jag borde se över min kost så att den funkar för träning och stillasittande jobb. Jag borde även se till att få mina mål mer jämnt fördelade över dagen så att ämnesomsättningen håller igång. Det är dock tufft att behöva maxa upp mer om jag vill nå mitt mål. Jag har redan en lågkalori-plan och tränar var dag. Men, det är väl bara att inse att det är underhållsträning som jag kan hålla mig till senare. Nu gäller det dock att köra!!!
Jag sätter härmed ett mål: att på 20 veckor gå ned de 22 kilona jag har kvar! Det betyder att jag måndagen den 4 mars ska väga 75 kilo. Det betyder att jag för var vecka behöver gå ned 1.1 kg per vecka. Det borde väl vara görbart? Dela gärna med er av era tips som ni tycker har varit dealbreakers för att få till viktnedgången. Behöver all inspiration och alla tips jag kan få för att gå i mål med detta!
Vissa dagar är som gjorda för att stanna inne, under täcket, i pyjamasen med film eller bok och bara vara. Smärtan i knät gör mig trött, mina smärtstillande tabletter gör mig ännu tröttare och seg i tankeverksamheten. Men, vi superkvinnor kommer iväg till jobbet ändå och uträttar bra saker. Dessvärre blev det ingen lunch idag så det var en kall och trött jätte som slutligen kom hem. Där låg katten:
Med andra ord inte bara jag som tycker att jag kan vara förutan världen utanför en stund.;)
Valet kan låta så enkelt men ändå är det så svårt att välja rätt. Men hur sa jag? Jag skulle sätta mig själv först, min hälsa och mitt välbefinnande först. Problemet är att knä och karriär innebär olika sorters välbefinnande, olika sorters hälsa.Men, i slutändan valde jag knät.
Efter besök hos läkaren idag så är det vila, sjukgymnastik och cykelträning som gäller. Eftersom knät blev sämre efter förra Lund-resan var jag kluven en stund till hur jag skullke göra med resan denna vecka. Efter stöttande samtal med chef och ämneföreträdare så har jag dock bestämt mig för att stanna hemma. Har även bestämt mig för att jag enbart får gräma mig idag. Sedan får det vara nog! Så ut med det! Känn så att jag känna klart! Skrik så att ingenting fastnar där inne och skär och tär. Sedan, acceptans och gå vidare. Göra nyttiga saker ändå och komma framåt.
Det är så mycket kring oss som kan ge oss skäl att känna oss nere, att känna oss otillräckliga, som gör oss besvikna. Låt oss inte stanna vid de känslorna för länge. Låt oss istället göra saker till något positivt och konstruktivt. Lått oss acceptera våra egna begränsningar men även pusha oss så att vi utmanar våra gränser. De gränsförflyttningarna kan ge oss bättre resultat, göra oss bättre men ibland bara också innebära att vi inte fastnar, att vi inte rör oss bakåt. Så, även när vi tycks stå på samma ställe kan vi faktiskt ha tagit fantastiska språng!
Sov fruktansvärt dåligt i natt pga smärt i knä, nervositet inför läkarbesök och nervositet inför veckan i allmänhet. Vill bara vara hemma och mysa långt ned under täcket utan smärta, utan krav och med mina mysiga kissar. Där under täcket skulle vi ligga och prata om att tiden har gått fort de här åtta åren som de bott hos mig. Vi skulle prata om hur vi utvecklats, att jag fortfarande irriterar mig på en del saker trots att jag sa att jag skulle bättra mig och sluta att irritera mig på dem. Vi skulle prata om hur vi fortfarande längtar till ladet, till Edinburgm, till vackra platser, till äkthet. Sedan skulle jag bekänna för dem att jag känner att jag inte har koll längre. De skulle då le sina smilkatts leenden och allt skulle kännas bättre. För, vi har inte alltid koll. Det är vår förmåga att hantera de stunderna som ibland överväldigar som säger mest om oss, inte hur vi hanterar de stunder som bara flyter på och där vi har mer än nog med kapacitet för att hantera dem.
Inte för att tala vid konferensen nästa veckan utan för mitt läkarbesök imorgon. Tänk om jag inte får mitt förväntade 'du ser, det är bara lite överansträngt och med vila så kommer det blir bra' följt av 'här är numret till en bra sjukgymnast'. Tänk om de snarare säger att 'nej, det här går inte - vi får skära av det' och 'det förstår du väl att ett så tjockt fetto som du inte bara kan vara ute och springa så där'. ;)
Jag är väl inte så orolig för det men jag är rädd att det ska bli något i sitl med att löpning inte funkar med mitt trasiga knä. Att mina förhoppningar om att löpa dör innan de fått en chans att ens nyfiket treva sig ut någon längre sträcka. Skulle jag däremot få klartecken om att jag visst kan löpa men att jag måste ha superspecialskor och träna mer försiktigt. Då ni, då har jag en fantastisk plan! :)
Som ni nog märkte så var det ganska tyst i veckan som varit. Vid mina resor brukar jag passa på att lämna jobbet (aka min mail) i Skövde och bara fokusera på mig, mina studier och/eller min forskning. Det är så skönt! Ingen dator- eller mailstress. Dessvärre så kan jag inte dela med mig till er av alla mina tankar och vissa guldkorn går förlorade. Vet att jag hade tre saker jag skulle skriva om som jag inte längre minns. :)
När jag är på resande fot så rubbas många av mina vanor. Jag kan liksom inte ha med mig keso, päron och cashew nötter för tre dagar när det tar fem timmar bara att resa enkel väg. Det skulle vara så lätt för mig att tänka att 'nej, nu kommer det inte gå så...' eller 'jag får hoppa alla tankar på att äta bra och träna' vilket leder till tanken om att 'jag kanske ska passa på eftersom det ändå inte kommer funka'. Ni vet, 'unna mig lite'. Eftersom knät är paj så har jag för första gången sedan mitten av juli haft en vecka utan träning. Ja, jag skulle kunna köra bål och armar men 1) just nu har jag en averison mot gymmet och vill bara springa runt i skogen och 2) hantlarna är rätt tunga att ta med. Undanflykter och åter undanflykter. Men om jag nu tillåter mig att inte träna så kan jag fortfarande sköta mig i övrigt. Jag kan äta riktigt bra. Jag kan tacka nej till alla förbannade kakor, bullar och kolhydrat- och fettrika rätter som finns i alla hörnen och vrår. Det är t.o.m. ännu viktigare att jag äter bra när jag inte kan träna. I vanliga fall tränar jag bort mellan 500 och 1000 kalorier per dag och behöver inte hänga upp mig så mycket på mängder, vikter och innehåll i mat. Men när förbrukade kalorier, träningsmässigt, står på noll så har jag inte den bufferten och kan inte ta för mig obetänksamt av allt som världen bjuder. Under min resa antecknade jag allt jag åt (för att ha koll, inte för att styra mig) och landade ändå på ca 1500 kalorier per dag. Det gäller att göra smarta val! Val som är bra för mig, val som leder mig dit jag vill nå. Ena dagen blev det ca 2000 kalorier eftersom det var vinmingel and I do love my wine! Men, fortfarande så håller jag mig till dagsbehovet hos en vuxen kvinna. Förr kunde det nog ha blivit upp till 3000 kalorier. Bara för att en pusselbit saknas eller inte riktigt funkar för tillfället så behöver jag inte låta hela pusslet falla samman. Även om en bit saknas så kan vi ju fortfarande se mönstret och se vad det ska bli i slutändan.
Sitter här och är mysigt nöjd tillsammans med katterna. Högtiden igår blev fantastisk över förväntan. Min professor och hennes familj är alla vackra och enormt trevliga. Ceremonin för installationen var väldigt trevlig men fin musik och inspirerande tal. Minglet var trevlig och middagen slog det mesta. Vi fick förrätt på marulk och tagliatelle på palsternacka (detta sista måste ni testa om ni inte gjort det!). Till huvudrätt fick vi hjortfilé med västerbotten och potats cymbal samt betor. Efterrtten var en mjölkchokladsoppa med romtryfflar, champagnesorbet och rostade jordgubbar. Ett gott glas vitt vin till förrätten och ett gott glas rött vin till huvudrätten dessutom. Som bordsherre fick jag en 24 kille som läser till psykologisk coach. Lite otippat att jag skulle spendera middagen med att främst prata resos och film. Men, jag får erkänna att det är mycket trevligare än att krystat le och diskutera teknik, lim eller fysik eller biologi etc. (tenderar att hamna vid deras sida när det är dags för middag).
Så, lite som den versionen av Askungen som vi inte får se (Askungen dagen efter hon dansat med sin prins hela natten och ätit och druckit gott) sitter jag här med balklänningen upphängd sedan igår och den dubbla känslan av att vara nöjd samtidigt som något gick förbi alltför fort.
Igår kväll kom jag hem från att ha varit i Lund. Hann inte se lika mycket av staden som jag trott eftersom vi råkade ut för 'trafikstörningar' på vägen ned. Helt fantastiskt förresten hur människor skapar band till varandra genom att gemensamt vara utsatta för trafikstörningarnas kaos. Vi var fyra personer som fann varandra och det visade sig att tre av oss hade kopplingar till Alingsås och tre av oss hade kopplingar till Skövde. Vilka är oddsen?! :)
Jag hoppas ni haft fina dagar medan jag varit borta från internet. Jag har haft det mycket fint på trevligt hotell, med nya bekantskaper och med trevliga föreläsningar. Så nu är min stora uppgift att mysa med katten som blir klängig på ett sätt att jag hamnar vid bristningsgränsen för vad jag står ut med. Just nu har vi en väldigt lugn och mysig stund i soffan med täcke.
Han kommer nog dock bli besviken snart eftersom jag ska göra mig iordning för den akademiska högtid som går av stapeln ikväll. Min fantastiska kollega har under dagen hållit i en installationsföreläsning om skam och skuld som sociala känslor och ikväll ska hon installeras genom ceremoni i kyrkan. Min balklänning är hämtad och jag försöker få håret att torka i den frisyr jag tänker ha. Så, han kommer nog bli ganska så besviken... ;)
På fredag är det akademisk högtid och jag har fått äran att vara inbjuden av min fina kollega som installeras som professor. Eftersom jag fick inbjudan sent är det först idag som jag hunnit pallra mig upp till stan och till affären som hyr ut balklänningar. Hade ingen bra känsla (prova kläder i vanliga fall är inte direkt kul) men tänkte att det bara är att bita i det sura äpplet. Så, med ett leende äntrade jag affären och förklarade att jag behöver hyra en klänning till fredag och att jag undrade om de har klänningar i stora sorlekar. Expediten hade nog lite att göra och tyckte jag kunde kolla på räcket med hyrklänningar. I mitt nästa andetag lade jag till att jag nog hade storlek 52 (hur blev det så?!) och att det nog var storleken mer än färg som styrde (bittra erfarenheter av att försöka finna ngt över internet). Hon synade mig upifrån och ned och sa 'är du verkligen så stor?'. Jag svarade med ett ja. Hon konstaterade att 'du ser nte så stor ut, men det är klart - du är ju lång'. (Jätten slår till igen!!! Som Godzilla trroriserar jag butiker med finkläder!!!) Hon kom efter ett tag och hade en fin klänning i mörkt blå med sig. Jag tyckte den såg liten ut och hon sa att det var en storlek 48 som hon ville att jag provade för att hon skulle kunna se vilken storlek jag behövde. Hon menade väl och man kan säkert gå den vägen. Men för mig var det bara förnedrande att knappt få klännigen över höfterna och känna henne stå och dra i klänningen över min feta, veckade rygg. Hade gärna sluppit det. Det var mitt skräckscenario som kom till liv. Efter en stund kom hon tillbaka och hade med sig en för stor klänning som nu ska sys in och fälla ut i längd. Min storlek? 52! (efter den sys in) När jag fått av mig klänningen så hade den kund hon troligen var lite sysselsatt med när jag kom in i butiken hunnit parkera och kommit tillbaka. Hon testade en brudklänning i storlek 34 och var vacker som en dag. Sorgen och äcklet inför mig själv brände inuti mig och det komme rnog ta ett tag innan den försvinner.
Men, jag gjorde det! Jag gick till affären och provade en klänning. Jag kommer göra min chef stolt genom att ha finklänning (tror ingen annan bryr sig) och jag kommer passa in i sammanhanget. Just nu vill jag dock bara sitta hemma och äta glass (vilket skulle vara en kontraproduktiv aktivitet i sammanhanget). Och, jag låter min kärlek till min vän och min vilja att uppvakta henne gå före min mycket instintiva lust att tacka nej för att jag inte känner mig bekväm i min kropp just nu och inte vill visa mig offentligt (allra minst i balklänning!). Jag är modig! Jag trotsar mig själv och min trygghetszon! Det krävs mod av mig för att visa mig just nu. För att stå inför alla i en vinröd balklänning och le trots att jag under ytan vantrivs. För mig krävs det att jag är modig så jag kan ta ett steg utanför dörren på fredag trots att jag känner mig som den fulaste, fetaste och äckligaste personen på denna planet. För mig blir det så mycket mer påtagligt hur stor jag blivit och jag måste jobba på de känslor som väcks och som blir aktuella i samband med provrumsförnedring och insikten om att jag var en 42a förra gången jag gick på bal.
Jag brukar vara en person som kan vända mina tankar och känslor till något positivt, men just nu känns det tungt och jobbigt. Som tur är ska jag ut på en långpromenad med min träningskompis i eftermiddag. Ska bli skönt att gå av mig lite känslor och andas frisk luft. få fokusera på det positiva istället: att jag orkar mer, är starkare, är mer 'fast i kroppen' som min sambo säger och har ett mål som jag hela tiden jobbar emot och faktiskt har kommit en bit på vägen mot det. Jag har ju faktiskt gått ned tio kilo i vikt sedan i våras och jag har minskat nästan 2 dm i midjan på tio veckor. DET är vad jag borde fokusera på, det är den stolthet och glädje jag borde känna. J**la klänning till att rain on my effing parade! Jag ska vara modig, jag ska vara stark - jag ska briljera på fredag! (och sedan gå hem och äta glass....)
Det är en kall och vacker dag utanför fönstret. Jag och katterna har gått in i mysläge inomhus och njuter av solen som långfingrat sträcker sig in i lägenheten. Tanken är att jag ska ha en vilodag idag. Har laddat med nya numren av 'Runners' och 'Empire'. Mitt knä behöver återhämta sig och jag försöker stå emot längtan att slänga på mig träningskläderna och sticka ut i naturen. Efter benbrottet så är det som att jag vridit om knät (sjukt roligt ord!) och att det nu behöver 'vrida sig tillbaka'. Jag känner inte av det annat än efter mina slutspurter i vart löpträningspass. Så, det gäller att låta mina muskler och senor bygga sig starka och att tänka på hur jag jobbar med benet i vardagen. Det vore verkligen dumt att ge mig ut och jag ska försöka stå emot springet i benen.
Jag försöker fokusera på planering av kommande veckor. Tis-tors är det dags för första Lund-turen och jag vet att det kan innebära att jag äter för lite och rör på mig för lite om jag inte planerar bra. Det gäller att ha med mellanmål och att titta ut promenadslingor i sta'n. Dessvärre tycker min sambo att jag ska låta bli att röra mig ute tidiga morgnar och på kvällarna - för vem vet vad som kan hända! Suck! Fick lova honom att inte köra löpturer i mörker och helst inte alls. Det skulle dock vara jättesvårt för mig att inte träna. Dagar utan träning är som somrar utan sol (eller jordgubbar utan grädde, eller vad som nu är en bra metafor för er) - trevliga men väldigt mycket trevligare med än vad de är utan. Kontenta: träningskläderna och musiken åker med! :)
Äntligen är det fredag! Om några timmar stänger jag jobbläget och går in i skönt helgläge. Det är en spännande känsla att ha. Förut gjorde jag aldrig så. Jag jobbade på även genom helgerna, växlade t.o.m. upp rent utav eftersom jag kunde sitta ostört. En del i min förändring är att vila, att njuta, att umgås och att ha helg. Jag kan väl inte låta bli jobb på helgerna men numer är det bara några timmar jag sitter (om jag inte hamnat efter) och med mina egna texter.
Solen lyser över vackra höst-Skövde och dagen startades med löpträning. Det är tredje träningen jag och min väninna gör tillsammans och efter en vecka så känns det jättebra för mig. Jag och min väninna är mycket stolta över oss själva! Och, det ska vi vara! :-) Hon har aldrig löptärnat (om jag förstått rätt) och för mig är det många år sedan. Löpträningen gör att jag får bra fokus för min förändring och viktnedgång. Nu hamnar träningen och maten i fokus för att de hänger ihop. Jag vill äta bra för att orka och för att bygga muskler (så jag kan springa längre ;) ). Jag vill gå ned i vikt för att orka än mer, men själva viktnedgången blir sekundär och 'kommer av sig själv'. Behövde omfokusering torr jag eftersom jag hängt upp mig själv på vikten så mycket och började tappa träningsmotivationen när det enda skälet var att träna var för att gå ned i vikt. När latmasken har snort sig om mig lagom till att klockan ringer 05:00 så tänker jag att jag hellre är tjock än går upp i mörka timmen och trotsar kylan på väg till gymmet. Kommer dock fortsätta med min gymrutin nu när jag får mer hektiskt schema och det bara är på morgnarna det finns tid att ta av till träningen. Men även tärningen där får mer mening när jag har löpträningen att förhålla mig till. Det känns så skönt att ha hittat rätt.
Här är den runda som ska springas i vår:
Loppet går i Jönköping och det känns helt surrealistiskt och samtidigt helt naturligt att det ska springas.
Med inspirationen som kommer från tanken på detta lopp ska jag nu fortsätta jobba en stund till. Jag hoppas att ni alla har en fin fredag och att en härlig helg väntar er!
Dagen är till enda. Som alla dagar bar den på överraskningar, ups och downs.Nu sitter jag i soffan och tänker att det borde vara 'Masterchef' på sång på åttan. Tänk att vara så kreativ! Tänk att ägna sitt liv åt mat! Tänk att kunna laga mat på den nivån! Jag inser att jag nog aldrig blir mer än en Morberg men att det är ok. Lite tillschysstad husmanskost av hög kvalitet. Mannen blir glad, jag får små utmaningar så att matlagningen fortsätter vara kul och tydligen smakar den gott också.
Idag skiljer sig dock från andra dagar. Det är första dagen på länge som jag inte tränar. Jag har tagit en vilodag av två anledningar. Den första är att jag varit trött och seg redan imorse och på ganska deppigt humör. Har mest behövt att bli omkramad, klappad på och berättad för att jag duger. Den andra är mer viktig och den primära: jag laddar inför morgondagens löprunda. Jag vill ha utvilade och pigga muskler som är på gång vid rundan imorgon! :-)
Vid min sida i soffan ligger ena katten. han verkar nöjd av tonfisk-middag och mysande. Tänk att få känna sig så där tillfredsställd! Jag vet att jag gör det när jag tar hand om mig själv. Äter bra, sover bra, jobbar lagom och tränar. Har blivit lite obalans mellan de delarna och jag ska försöka återfinna balansen inför nästa vecka.
Det är en härlig höst morgon och jag har tagit mig till kontoret. Det börjar närma sig mina busy weeks och jag förbereder så gott jag kan. Nästa vecka ska jag genomföra min första resa till Lund och det känns mycket spännande. Jag ska riktigt njuta av staden, ensamheten på hotellet och att fokusera på att vara doktorand. Det är så lätt för mig att bli splittrad när jag ska vara doktorand, lärare och programansvarig. Som om inget riktigt blir av. Att sätta mailen på automatisk reply och fokusera i tre dagar är precis vad jag behöver!
Ovan ser ni en bild av Lunds Universitet. Jag ska hålla till i en, troligen, mindre estetisk byggnad lite vid sidan av campus. Kommer dock njuta av universitetet i sin höstprakt.
Men nu är det administratören som ska fokusera och göra det hon ska... Fast, det är ju åtminstone torsdag och om jag jobbar på bra så kan jag jobba hemifrån efter lunch. :)
En del dagar gäller det bara att ta sig igenom. Detta är lite av en sådan dag.
Började med löpträning tillsammans med väninnan. Min magkatarr har gett sig lite till känna och det var med kramper som vi begav oss iväg. Benen kändes lite tyngre idag men de jobbade fint. Även viktigt att känna att man kan ta sig runt även när allt inte bara är tipptopp och sprall. Så, nöjd med träningen och kom till jobbet runt halv nio. Idag har jag haft ett mindre roligt ärende att ta itu med. Med bra stöd klarar jag dock det mesta, för att inte säga allt, och efter att dagen hankat sig fram och avslutats kan jag säga att det gick bra. Det gick bättre än jag trott. Men, summa kardemumma så var detta en dag som bara behövde gås igenom.
För att komma ur seghet och lite kvarvarande spänningar från dagen så satte jag mig på cykeln. Alltid skönt att få upp cirkulationen och köra runt 'slagg' pga stress. Nu ska här tänka spå roligare saker. Min kollega installeras som professor nästa fredag och har bjudit med mig på den fancy schmancy middagen :) Det innebär att jag behöver shoppa klänning till senast tisdag lunch. Vad trevligt det är att bli medbjuden och dessutom få snoffsa upp mig! Mer sådant i vardagen tack!
Dagen vände. Som regnmoln som passerar och sol som spricker upp och värmer blöta droppande blad. Har umgåtts med väninna, badat, jobbat lite, sovit, ätit och cyklat. Det är väl bara att inse att sådana dagar kommer ibland och att jag får göra mitt bästa. Cyklingen gick riktigt bra. Jag har fått smidiga och starka ben som påminner mig om vilken form de var i under deras glansdagar. Nu ska de byggas starka och uthålliga inför vad som väntar. Är tacksam för att båda träningspassen gick så bra. Är även tacksam för att jag kan säga att jag fått till två träningspass denna dag. Nu laddar jag med mycket sömn inför morgondagens träningspass. Jag älskar att springa! Det känns som att jag gör vad min kropp är ämnad för. Jag vet att jag har saknat att springa under alla dessa år som jag undvikit det av rädsla för skador, jag vet att jag tyckt att gym och promenader varit ganska kassa substitut. Men, jag visste inte hur mycket jag faktiskt sörjt att jag inte kunnat springa. Det är så olika för oss. Vi har träningsformer som vi tycker särskilt mycket om. För en del är det att dansa zumba, för andra är det cykling, för vissa är det styrketräning och för somliga är det cardiotärning på ex. crosstrainer och stairmaster. Eller varför inte härliga gruppass?! För mig lockar inte de så särskilt mycket men jag kan använda de träningsformerna just för att jag vet att jag behöver move my ass. Men, när jag får springa, när jag värmt upp och kan ta ut steget, andas djupt och springa fort. Det finns inget som slår det för mig! Jag känner mig så levande då! Jag springer högt upp för en backe och känner mig som drottningen på täppan! Jag springer så fort jag kan med långa ben och finns i och med naturen. Ja, jag låter kanske knäpp. Men, det här är min träningsform. Den träning jag ser fram emot och som gör att jag kan bli så tokigt uppvarvad att det bara är klubbning som får stopp på mig. ;)
Jag vet inte om det här med att jaga distanser är något för mig egentligen. Men, det känns bra att sätta upp mål som är träningrelaterade. Jag kan inte finna ett uns motivation i att ha viktnedgång som enda träningsmål. Det är inte hållbart för mig i längden. Det var en bra spark i rumpan för att komma igång men nu behöver jag något att hålla ögonen på. För närvarande är det att pringa 2.5 km innan jul (dessutom börja nosa på femkilometar'n), springa 5 km på vårruset i maj, och springa en mil på fårskalleloppet i september. Dock har en hel värld av löpning öppnats för mig och jag tänker att det skulle vara häftigt att springa mellan Gudhem och Varnhem (ca 25 km) året efter och kanske ett maraton året efter det. Vi får väl se vad jag känner för! :)
Det är härligt att se, höra och känna att så många i omgivningen blir motiverade och inspirerade av att höra om ens livstilsbyte och målen för detta och nästa år. Att leva bra och finna träningsglädje sprider sig som ringar på vatten. De ser att det är möjligt, att man kan göra en förändring trots att världen omkring knatar på som vanligt. Att man måste prioritera sig själv och att man kan göra det på ett osjälviskt vis och för att kunna ha än mer att ge i sina relaitoner, på jobbet och till sig själv. Att förbruka energi under träning ger energi i alla andra delar av ens liv! Att prioritera sig själv gör att man landar på båda fötterna och blir en del av sin omgiving på ett annat vis. Borta är nu gnällkärringen, borta är bitterfittan, borta är stressvraket, borta är självutplånar'n. Här för att stanna är en mer social, samlad, lugn och trevlig jätte som kommer till konstruktiva lösningar och som kan se saker mer klart.
Idag fick mina spralliga ben ge sig ut i löparspåret igen. Nu har jag och väninna kört igång med löpträningen. Vi körde intervaller och det kändes lätt och kul att springa. Att ha henne med ger extra energi och extra sprall dessutom. Tänk om det alltid kan få kännas så här! ♥
Efter liten handling på kvantum och avlämning av väninna så var det bara att fixa mig iordning för kontorsdag. Och här sitte rjga nu och undrar över vad jag gör här. Har inte någon riktig motivation och ingen direkt lust. Mitt arbete går i snigelfart, men jag åstadkommer åtminsone något. Ska träffa en väninna på lunchen och hoppas det ger med sig då. har även kommit överrens med sambon om att vi sticker ut på promenad i eftermiddag.
Min bristande fart tror jag beror på att deadlinen flyttades fram förra veckan. mina känslor är fortfarand einte helt ikapp och jag behöver finna ett sätt att få inspiration igen. En dag i skogen och sedan arbete på min tredje artikel tror jag kan få mig på rätt köl igen.
Jag försöker jobba. Men, det går inte så bra. Det enda jag tänker på är löpning, träning och kost. Jag är så laddad och vill satsa fullt ut. Medan jag läser och skriver så drar sig tanken iväg till 'men, jag kanske ska ha ett mer långsiktigt mål som att springa mellan Guhem och Varnhem 2014', 'orkar jag springa ett maratonlopp','hur jobbigt kan det vara att springa Lidingöloppet', och 'varför tänker jag bara på löpning hela tiden'. Detta är ett axplock av allt jag filurar på. ;)
Samtidigt som det stör mitt skrivande så är jag glad för att jag tänker och känner så här mycket positivt och en sådan nyfikenhet inför min löpning. Inser att jag inte kommer få mycket gjort nu på förmiddagen och passar på att laga lunch åt sambon innan jag hoppar på cykeln en timma. Ger mig den timman till fritt tänkande kring träning och mat och allt annat. Men, bara den timman! (Vi får se hur bra det går.)
På eftermiddagen bär det av till Jönköping för att träffa en av mina fantastiska väninnor. Det var ett tag sedan vi sågs och det ska bli helt underbart att fika med henne och prata bort ett par timmar. Ska dessutom passa på att köpa ny numret av 'Runners world' på pressbyrån och ha den som färdlektyr. Jippi! Double-dating får ny innebörd! Undrar vad jag egentligen ser mest fram emot... ;)
Måndag igen... Ibland tycks veckorna bara bestå av måndagar och fredagar. Jag har börjat dagen med att titta igenom min planering för veckan och uppdatera den något. Njuter av denna 'sista vecka' som jag kan arbeta hemifrån i lugn och ro. Sedan drar det igång med resor och undervisning. Ska försöka hålla mig hemma med katterna och skriva. Så här mysigt (men opraktiskt ur arbetssynvinkel) kan vi ha det:
