gentlegiantafskofvde.blogg.se

Det kanske är alla kosttillskottpiller, det kanske är att jag älskar hösten, det kanske är all kärlek eller så har det hänt! Jag är supertaggad! Jag är taggad på träning, jag är taggad på bra kost och jag är taggad på att köra stenhårt! (Vi kan ju se om jag fortfarande känner så imorgon... Men, ändå!) Har så bra stöd omkring mig och en lust har börjat komma inifrån. Igår var jag så sugen på att springa en halv mil. Var fortfarande sugen imorse men vaknade sent (08) och ville inte att mitt första flabbiga springförsök skulle bevittnas. (Tror det kommer vara lite shake it and bake it över det hela och det är väl ok om jag kan springa mer än tio steg - men det vet jag ju inte om jag kan) Det är det enda kassa med att vara lite lokalkändis genom jobbet. Jag vet aldrig vart mina studenter och kollegor ska dyka upp. Och, för mig är träning något intimt och privat. Det har det alltid varit. Men, suget är kvar och i veckan ska jag passa på en morgon när jag kan ta bilen och sticka upp på berget. Räknar med att det innebär att jag orkar springa de 100 metrarna förbi stadion och sedan står jag där flåsandes som vargen i 'Svärdet i stenen' när han jagat Merlin och Pysen upp och ned för bergen. Men, helt klart värt ett försök. Behöver bara fixa schysst musik och ett par bra hörlurar. Har ni bra musiktips???

 

 

 

 

 

 

 

Efter mitt förra inlägg satt jag och läste en stund. När jag sitter där och läser så är det precis som om luften går ur mig. Det var inte den där smygande känslan av trötthet som man kämpar med en stund innan man ger efter. Det var en PANG BOM trötthet som svepte in. Blev förvånad och tänkte att det är bästa jag vilar. Lade mig på sängen och vaknade, vad jag tror var, ett par timmar senare. Fortfarande trött men jag tänkte att det nog är bra att gå upp även om jag tar det lugnt. Ärligt så blir jag lite rädd för den där insvepande tröttheten. Förhoppningsvis är det enbart pga att jag har någonting i kroppen (tyckte jag kände av förkylning i förrgår) eller att kroppen jobbar förfullt med återhämtning och omställning. Kommer att ta det lugnare ett tag och min utmaning får vänta till nästa gång jag tio dagar då jag är i stan. Jag tror på att lyssna till kroppen (till viss del - kanske inte när den är vrålsugen på choklad ex.) och känna efter vad den behöver. Just nu är det tydligen lugn. Efteersom jag har mycket jobb så får dne fysiska ansträngingen stå tillbaka. När jag säger att den får stå tillbaka så är det min ordinarieträning på 6 dagar i veckan som kommer upprätthållas. Men, inga tokiga superpass om det inte känns riktigt riktigt bra.

 

När det gäller lyssnande på kroppen så kopplar jag det till en ärlighet inför mig själv. Jag är en 177 cm lång kvinna på 103 kilo som sedan nästan två månader tillbaka har genomgått en livsstilsförändring. På den resan finns hittills både dalar och höjder, det har varit tufft och helt underbart. I denna förändring kommer mycket ske utöver det som skett och min känsla inför mig själv är en viktig del av att vara ärlig. Då tänker jag på känslan av och i kroppen likväl som mer existentiella känslor. Jag har inte riktigt tagit hand om min kropp innan och måste värna om den. Jag älskar min kropp på så många vis. Den är stark, den är uthållig, den har fört mig med på äventyr, den har genomgått chocker, den har fungerat, den har skador som alltid finns kvar i den, men den har även läkt fint. Min kropp fungerar! Under denna omställning har den anpassat sig och blivit mycket stark. Den släpper inte ifrån sig vikt riktigt än men det kommer om jag tar hand om den väl. Jag kan ärligt säga att jag vill arbeta med min kropp för att göra den frisk och stark. Jag kan ärligt säga att jag är arg på mig själv för att jag låtit den 'förfalla' de sista åren. Men, jag skulel aldrig ta ut det på min kropp genom svältdieter, überträning eller något som inte skulle kunna funka i vardagen. Den har försökt hantera min vanvård så gott som den kan. trots al stress, trots dålig kosthållning och trots för mycket alkohol i perioder så har den hanterat det väl så att jag har helt vanliga värden idag. Måste ha en superkropp!!!! Efter min morgondusch smörjer jag in mig med krämer/body butter  - you name it - och med en olja. Oljan ska hjälpa min hud att reparera sig. Med mina händer för jag över mjukmagen och känner de räfflor mina bristningar skapar. Då brukar jag säga 'Förlåt kroppen' - tyst eller högt om jag är själv. Så, det sista jag vill göra nu är att göra den mer illa. Det jag vill göra nu är att ta hand om den. Så, istället för hård träning ska den få bad, krämer, doftljus och stärkande träning. Den ska få meditation och senare i höst när blivit modigare ska den nog få ex. yoga också. Den stora skillnaden vad gäller relationen till min kropp är att jag, genom min livsstilsändring, är i min kropp och med min kropp. Förut kunde jag vara mot min kropp och tycka den var ett redskap. Så, när den inte funkade som jag ville så kunde jag nästintill straffa min kropp (pushade i alla fall, dieter, för hård träning). Jag var elak mot min krop och därmed även elak mot mig själv. För i allt det där fanns en skam, ilska och uppgivenhet gömd. Kontroll är väldigt viktigt för mig och min odisciplinerade, ofasta kropp symboliserade min okontroll över mig själv och mitt liv.

 

Idag har jag bra träningsrutiner. Jag har dock fortfarande sämre matrutiner eftersom jag fortfarande äter för lite vissa dagar. Mitt mål är att skapa en balans under dagarna och över längre tid. Jag tycker det är viktigt att jag är ärlig mot mig själv även i det. Att jag inte tror jag gör saker bättre än jag gör dem. Att jag fråga mig själv 'varför åt du ingen lunch idag' (frågar djupt eftersom första svaret är 'hann inte' medan det äkta svaret är 'min mage var stressad och i en knut så jag kände inte hunger och glömde bort'). Med denna ärlighet så kommer jag lösa flera knutar på vägen och hela tiden komma längre och längre med min förändring. Målet är en frisk jätte inifrån och ut. :-)

 

/GG

 

Underbar start på veckan! Solen skiner över min lilla stad, jag har gjort det jag behöver på kontoret, jag har hunnit träna (blev cykel 40 min), jag har gått ned ett halvt kilo, mina katter är helt fantastiskt trevliga & mysiga och jag har fått sova ut. Nu väntar en dag med skrivande och artikel-letande.

 

Kände mig dock seg imorse. Jag tror det är det kallare vädret som gör att jag sover tyngre, eller träningen som tar ut sin rätt. Anyhow, min kollega menade att jag 'kunde ha nått i kroppen'. Jag tänkte lite på det. Eftersom jag jobbar som lärare så hör det till att man blir kass vid terminsstart och vid mitterminsloven (vi kallar skämtsamt det senare för blanda-barn-på-dagis-effekten). Saken är den att sedan jag gjorde min livsstilsförändring (som till stor del handlade om att sluta stressa och pressa) och särskilt efter att jag lade till kosttillskott så mår jag toppen. Ingen snuva i sikte (ta i trä)! Jag, som brukar vara småsjuk och gnällig för jämnan mår verkligen toppen. Trött, ja.. Men inte sjuk och kass. Jag har haft perioder av illamående men det tror jag mer är pga förändring av balans i kroppen och stressmagen som gör sig påmind.

 

Tänk att kunna må så här bra och säkert ännu bättre med tiden!!! ♥

 

Vad tar jag då för kosttillskott? Jag kör en multivitamin för vegetarianer. Jag tar extra C-vitamin och magnesium för immunförsvar och återhämtning. Extra B-vitamin för kroppens välmående (ex. ämnesomsättning). Rosenrot för pigghet. Omega för skarphet. Algpiller för detox och energi. Varannan kväll tar jag järntablett (är blodgivare) och varannan tar jag kalktablett (för mitt skelett). Det är säkert så att mycket bara går ut ur kroppen igen men jag vill vara säker på att jag får det jag behöver. Ex. tar jag extra C-vitamin och magnesium nu för att jag ska påbörja hårdare träning. Jag tycker dock det är svårt att veta vad jag behöver. Är inte på något vis skolad i det här med näring för människor (för hästar och jordbrukets djur är en annan sak ;) ) och kör ofta på 'better safe than sorry'.

 

/GG

 

 

Efter helg med matfestival här i stan och skrivarkväll igår så är det otroligt lugnt och skönt i kontrast denna kväll. Jag kan faktiskt inte göra något, inte stressa över något, inte störa mig på oljud utifrån som sysselsättning och inte jobba ihjäl mig över något ikväll. Denna kvällen är bara min. Min att njuta för att jag lämnat mina texter till mina handledare. Min att njuta för att jag inte ligger efter med något på jobbet, jag ligger rent av före. Min att njuta av för att jag förtjänar det. Det är inte ofta det totala lugnet råder inom mig, det där lugnet som enbart kan uppstå när vi är tillfreds - inte för trötta, inte för uppvarvade, inte för utomkroppsliga. Lugnet som kommer när balanspunkten är mitt under en och man står stabilt med båda fötterna. det är som att man är i takt med världen, eller att världen rent av stannar för en stund.

 

Efter lite stillasittande eftermiddag började det krypa i kroppen. Så, upp på cykeln for jag och en timma senare klev jag av. Jag är tacksam för att jag har min cykel här hemma och för att sambon tycker det är OK att den används frekvent. Det är ofta jag ser på serier etc på tvn och tänker att jag lika gärna kan cykla som att slappa i soffan den stunden. Det är en härlig förändring som skett de senaste veckorna! :-) Från soffpotatis till hurtbulle (för att använda högkolhydratiga metaforer)! Det är underbart att ändra mönster som man velat ändra på och som man vet inte är bra för en!

 

Trots ändrade mönster så går jag dock inte ned så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Denna vecka stod jag helt stilla i vikt. Vilket i.o.f.s. är fantastiskt med tanke på att jag inte riktigt höll mig till god kosthållning förra veckan. Jag önskar dock att det skulle rassla igång! Men, det är ytterligare en utmaning! Nu gäller det att komma igång och få lite rörelse på vikten! Mitt första mål är att få till två bra veckor med kaloriintag och kaloriförbrukning. De har precis bytt graf på viktklubb och det är ett nästan blankt sheet i två veckor. So here I go!!! Tror det är lagom utmaning till mig själv.

 

Mina två månader av hårt slit är nu igång och det känns redan mycket spännande! Tänk vilken resa jag ska ut på! Vad har jag för tankar och mål under dessa två månader? Ni kanske tycker att skriva avhandling är tillräckligt, men är man högpresterare så är man! :-) Ja, avhandlingen ska ju in, min andra artikel ska bli färdig för inskick, jag hoppas min första artikel blir accepterad, och jag ska hålla i en presentation på engelska om 'Experienced based teaching in quantitative methods' på en konferens med många av mina idoler (gaah!). Jag hoppas även på att må än bättre, förhoppningsvis ha gått ned 8-10 kilo och vara allmänt nöjd med vad jag lyckats med. Det kommer vara så häftigt att stå där om två månader och se tillbaka på denna tid. Men, first things first! Nu ska här tändas ljus och spelas gitarr och sjungas lite med 'vem tror du att du är' (Petra Medes avsnitt) i bakgrunden.

 

/GG

Nu gäller det!

 

Jag har två månader på mig att bli klar med min avhandling. Jag sitter här med min deadline för ikväll och upptäcker som vanligt att saker tar lite längre tid än väntat. Det går riktigt bra, men det tar tid att få allt på plats. Så, blir lång kväll ikväll och möjligen riktigt tidig morgon imorgon. Men, jag är beredd på detta! Jag är beredd på långa dagar, helger framför datorn och en hel del resande för att bli klar. Jag känner mig taggad och att jag har koll på läget. Jag tänker omvandla den energin både till att skriva och att träna. Att äta rätt ger mig den extra push som min energi behöver och träningen gör det samma. Jag vet att jag kan lyckas med detta och att mitt mål är inom räckhåll. Jag har lagt upp en plan över jobbet och vad som är rimliga förväntingar i vart skede. Och, jag har t.o.m. då beräknat att allt tar mer tid än jag tror! ;-)

 

Parallellt med mat-, tränings- och jobbplan har jag även en välbefinnandeplan. Mest för att jag inte ska glömma bort mig själv. Ex. kommer jag inte jobba arslet av mig på mina tågresor utan meditera istället. På mina hotellkvällar kommer det bokas in ex. massage och jag kommer ha med mig skönlitteratur. Jag har skaffat härliga badprodukter för hemmaavslappning och har plockat fram mina snygga höstskor för inspiration. För mig är det detta lilla som kommer göra att jag fixar en tuff period. Det är den där handkrämen som luktar gott och hur händerna känns mjuka efter den. Mina tofflor som sitter så skönt på fötterna och som värmer mig när jag sitter stilla för länge och får dålig cirkulation. Det är min duschcreme som gör var dusch till en doftsensation och som sedan gör att jag känner mig fräsch under dagen. Det är mitt bodybutter som är en perfekt massagekräm för trötta och stela muskler och som ger en mjuk doft av mandel. Det är ljusen jag inköpt som tänds om kvällarna och sprider värme och mys. Allt det är bara för mig och får mig att må bra. ♥

 

Vad gör ni för att öka ert välbefinnande?

 

/GG

Den här veckan har bara susat till denna onsdagskväll. (Härligt när allt är toppen och man ser allt så mycket mer positivt än det varit.) Massa nya studenter, artikeljobbande, möten hela dagen och ordnande av världsproblem har färgat dagarna och även om jag ätit dåligt, sett i kors av trötthet och inte tränat idag så är jag lycklig. Jag trivs så otroligt bra med mitt jobb även om det innebär en berg-och-dal-bana av glädje, frustration, misslyckande, ilska, kärlek, hat och en massa artigheter och fasader. ;-)

 

Det är ju även så att de kom idag... Frågan är hur jag ska slita mig ifrån dem och den glädje de innebär... Hur jag ska sluta säga preciousss och titta girigt på dem... Jag pratar givetvis om vigselringarna:

 

 

      

Inte alls långt kvar! Ska dessutom vara klar med min licentiatavhandling innan dess. Känns helt omöjligt just nu! Men, what the F... Bring it on!!! Ibland önskar jag att jag kunde köra kattens strategi:

 

     

Men jag vet ju att det dessvärre inte hjälper att sova bort det onda och gömma ansiktet för världen för att den är påträngande. Så, jag tar tjuren vid hornen och vet att jag kommer lyckas! (Ser dessutom inte lika söt ut som honom...)

 

Är nöjd efter en dag av möten, åstadkommanden och ringhämtande. Men, det är inte bara idag som vart härlig. köpte blommor till min älskade igår (visst är han superfin!):

 

  

Hoppas ni alla haft en bra dag så här mitt i arbetsveckan!!!

 

/GG

 

 

Dagen vände med att min migrän gjorde entré. Jag kan numer känna igen tecknen och tar mig då hem (om möjligt) och vilar bort den. Men oj vad det tar på humör och kräver sin tid. Känner mig nere och irriterad. Irriterad för att jag fortfarande hamnar i situationer som gör att jag blir dålig, för att jag inte lärt mig ta hand om mig och arbeta på ett konstruktivt vis med mig själv när det blir för mycket. Dessutom 'har jag inte tid med det här'! Nere för att kroppen känns bräcklig medan jag vill att den ska vara stark och frisk samt för att detta är en av de aspekter jag avser när jag säger att min livsstilsförändring inte kan läka allt som jag orsakat mig själv. Jag försöker se det från den ljusa sidan och tänka att jag har besvär av det här så mycket mer sällan nu (är det tre känningar  - men inget utbrott - på sex veckor?). Det här är första gången sedan jag startade min livsstilsförändring i mitten på juli som jag är nere. Jag tänker att det är så otroligt långt tills jag når mitt mål (trots att jag i förrgår tänkte att det kommer gå fort), det känns så avlägset och jag har ingen energi. Det känns som att jag ska åstadkomma så mycket under denna korta höst och att det är överväldigande. Jag har så fint stöd runt omkring mig men det är ju i slutändan vi, för oss själva, som måste ta oss igenom processerna.

 

Jag tror det blir bra bara jag får krypa in i sambons famn när han kommer hem. Ibland behöver jag bara få känna mig liten och bli lyssnad på så går det mesta över. För jag vet egentligen att den här hösten kommer bli tuff men toppen! Den kommer bli ett äventyr och jag kommer komma ut på andra sidan stärkt. Men ikväll tillåter jag mig att känna mig nere (inom rimliga gränser) och satsar på god sömn, tidig träning, god matrutin och jobb hemifrån efter min föreläsning imorgon.

 

/GG

Av ren slump hamnade jag på sjuan när jag satte på tvn som lite bakgrundssorl. Där går just nu ett program som döpts till 'Extreme makeover weightloss'. Tror jag sett detta program innan om lördag morgnarna. Det handlar om personer som är mycket överviktiga och som under ett år kämpar tillsammans med en, vad jag anar är, hälsocoach. De får bl.a. en pt till hjälp och uppdaterar uppgifter elektroniskt var vecka till sin coach. Idag handlar det om Sandy. Sandy griper mig mer än någon annan karaktär gjort. Han är en gay kille som lever ensam. Han är så fruktansvärt ensam. Hela hans liv genomsyras av ensamhet: han är mycket för sig själv, han har inga vänner och lägenheten han bor i är inte för 'entertaining'. Ett hem som man ser att en person lever själv i utan besök.

 

Sandy isolerar sig och äter nästan ihjäl sig periodvis. Han äter för sysselsättning, för att döva känslor och för att det är gott. Ur mitt perspektiv ger maten mening, blir sällskap och blir något att ordna dagen kring för Sandy. Har sagt innan att jag är blödig och jag sitter här och gråter för Sandy och för att han inte tror sig förtjäna något annat. För att han vill ändra sig men det är så svårt ibland och då är hans enda coping mat. Han har inte fått lära sig något annat verktyg för att hantera alla känslor.

 

Alla förtjänar att känna sig älskade. Alla förtjänar att bli bekräftade. Alla förtjänar att vara någon i relation till andra. Jag kan känna igen mig i att det är tufft att umgås med folk när jag vet att jag gått upp i vikt och känner mig ful. Det finns stunder jag inte känner mig fin och inte känner att jag passar i sammanhang där man ska vara partyklädd och på partyhumör. Värst är det när jag ska träffa folk som jag inte sett på länge och skäms för att visa mig. För att de ska se att jag gått upp mycket i vikt, och att de ska förstå att jag inte tar hand om mig själv - att jag låtit mig förfalla. Men, det där finns bara i mitt huvud. Ingen av mina vänner skulle umgås med mig 'out of pity' eller tänka så om mig. De riktigt fina vännerna skulle förstå att något är fel och vilja stötta. Vårt band bygger på kärlek, respekt och en önskan om att dela våra liv med varandra. Jag vet att de finns där för mig och att det snarare är jag som måste jobba på min skruvade tanke om att jag inte 'vill störa' eller 'ligga till last' för att jag behöver dem när det är svårt. Det är jag själv som kan göra att de försvinner ut ur mitt liv för att jag isolerar mig. Bara för att jag är besviken på mig själv betyder det inte att mina vänner känner så. De skulle bara bli besvikna om jag stängde ute dem. Jag har främst förlorat god kontakt med några av mina vänner för att jag låtit jobbet gå före allt. Och, det är en resa nu att återuppbygga den fina kontakten. Det viktiga är att jag vet att de betyder mycket för mig, att jag inte vill vara utan dem och att jag är villig att arbeta på att ha dem i mitt liv. En del i min livsstilsförändring är att vara mer social och prioritera rätt.

 

Det är dessutom så lätt att skylla på jobb eller 'att jag är så trött' när det kommer inbjudningar. Jag är en av många som tror att jag återhämtar mig bäst i ensamhet och att det är för energikrävande att umgås med andra. Men, det där stämmer bara ibland. För att riktigt fylla på mig med energi behöver jag vara i sällskap av andra. Inte i det där ytliga sociala sammanhanget men i det riktiga och äkta sammanhanget. Om vi inte deltar i sådant umgänge tror jag vi lakar ur oss och blir tomma inuti. Vi människor existerar inte i vakuum och utan den typen av umgänge tror jag att vi mår dåligt.

 

Jag hoppas att alla av er har åtminstone en person som ni vågar släppa nära, som ni är äkta med och som är värd att ta sig ut ur isoleringen. Vi förtjänar alla mer än att vara ensamma! Om vi lyfter vår blick kommer vi dessutom upptäcka att det finns personer som vill vara oss nära, som är omtänksamma om oss och som vill att vi ska öppna oss för dem. Vänd er till den personen när det kommer stunder som ni inte mår bra eller om ni som Sandy bara vill låsa dörren, dra för gardinerna och äta. Ni är värda mer än så! Ni är vackra människor som är älskade!

 

/GG

Startade morgonen med gymmet. Blev en timma på crosstrainern och en lång stretchstund efter det. Så skönt! Vilket härligt sätt att börja dagen på! Sambon kom hem igårkväll och som jag förutspådde sov jag som en liten gris. Somnade nära och vaknade nära. Helt underbart! Idag bjuder på många trevligheter. Förutom jobb och sambons sällskap (när han kommer hem från skyttetävlingen) så ska vi idag äta middag på ett av Skövdes mysigaste ställen. Efter middagen blir det inflyttningsfirande hos fina vänner. Längtar till ikväll och det trevliga umgänge som bjuds. ♥

 

Har förresten gjort klart veckans matvanekoll. Tycker det är intressant att se vad jag får i mig och vad jag behöver förbättra. Så här blev resultatet:

 

Behov: 3469

Medelintag: 1523

Differens: - 1946

 

 

Både har och inte har en bra start på dagen. Vaknar superseg och med tydliga tecken på migrän. Värsta uppvaknandet jag kan ha! Under morgonträningen blev jag illamående, kände av migränen än mer och sitter nu här lite lagom spyfärdig med spänningar upp genom nacken och en ansiktshalva som hänger lite halvt om halvt bulldogaktigt. En riktig fräsching med andra ord ;-). Det är den mindre bra delen. Den bra delen är att min väninna är hemma efter tripp till familj i Småland och att det var så härligt att se henne och ha henne med i gymmet.

 

När det gäller migrän kan träning hjälpa ibland men inte ibland. Därför är det lite en av en chansning att gå till gymmet när jag känner av det. Givetvis kan jag aldrig köra hårt utan får ta det lugnt. Efter en rejäl omgång för tre år sedan så kommer den långsamt och ofta kan jag avhjälpa den genom att slappna av och ta det lugnt. Idag krävs det nog mer än så. Det får bli att vila och inte göra något ansträngande för perceptionen (ex. sitta och blogga...). Behöver bli klar med min artikel i helgen och det funkar verkligen inte att bli kass nu. Tror på bad och sömn! :-)

 

ÅHHH!!! Idag kommer min man hem! Det ska bli helt underbart! Kommer sova som en gris i natt, nära nära. Efter tio år så är jag inte riktigt hel utan honom. För att inte låta lika osjälvständig så kan jag i vart fall konstatera att allt är mycket bättre med honom hos mig. Han är min bästa vän, min partner och min älskade. Han gör mig bättre, lugnare, gladare och mer omvärldsförankrad. Han gör att fåniga kärlekssånger make sense och att världen blir en vackrare plats att leva på. Han gör att jag vill vara mitt bästa och bli allt jag kan bli. Han gör mig helt enkelt till en bättre person och jag är så glad över att få spendera mitt liv tillsammans med honom och att han vill spendera sitt med mig. Tror att vårt liv tillsammans alltid kommer vara fantatiskt, spännande och tryggt.♥

 

(Påmin mig gärna om detta hyllande när jag i nästa vecka tycker att han kväver mig, skitar ned och är alldeles för oordningsam för att jag ska kunna bevara mitt psyke intakt.. ;-) )

 

Önskar er alla en god start på denna fredag och en fin början på helgen!

 

/GG

Tröttheten har slagit till här. Under hela veckan har jag varit väldigt trött och varken eftermiddagsvila, vattendrickande eller sovmorgon tisdag och idag har gjort någon förändring. Den har lurat i faggorna som när lejon sett ut skadade djur på savannen och har nu anfallit. Lite segt är det men helt OK. Jag tror på att man inte ska äta så mycket 'piller' utan att det mesta löser sig med bra kost, god vätskebalans, bra sömn, bra träning och frisk luft. Idag har jag dock fallit för alla goda tips jag får och köpt både omega 3, vitamintabletter och rosenrot. Så, vi får se om det gör någon skillnad.

 

Har tagit det lite lugnt med träningen idag och det blev 'bara' en halvtimma på cykeln nu på kvällen. Det gick bra även om musklerna kändes stumma. Och denna kväll, vad som förhoppningsvis är sambons sista bortakväll, spenderas med att se på 'Dark knight'. Funderade på att se 'PS. I love you' eller 'American history X'. Båda är fantastiskt bra filmer. Den sistnämnda gör mig dock så illa berörd att jag hoppar den så jag inte blir helt nere och ledsen över att det finns en viss typ av människor som behandlar andra illa. 'Ps I love you' är väldigt fin men jag gråter alltid floder av den, no puffy eyes for me thank you! Skämt å sido så vill jag inte bli ledsen. Det låter kanske lite udda att bli ledsen av den filmen eftersom den även är mycket charmig. Men, efter min fars död och efter hjärtkrossande efter det så är jag en otroligt blödig person... Så, 'Dark knight' it is. Får se hur länge jag sitter uppe. Blir nog sänggång här snart.

 

Jag såg på 'Du är vad du äter' medan jag cyklade. Vi har väl alla en åsikt om Skipper men jag blir alltid väldigt inspirerad av henne. Hennes tanke om organiskt baserad kost med mycket fräscht och färskt, blandat med nyttiga fetter och bra proteiner är right up my sleeve! Blev så pass inspirerad att jag återigen funderade över mina olika mål. I mars är jag troligen i mål med min vikt och det gäller att hitta fler morötter. Jag skrev innan om att jag och min väninna ska köra en 16månadersutmaning och jag hoppas jag kan övertala henne till att springa det här loppet med mig. Fårskalleloppet! :-) Kan det bli bättre timing och bättre namn? Då skulle jag även kunna passa på att sticka dit någon vecka innan tillsammans med min älskade sambo vars släkt kommer från Gotland. Vi har alltid tänkt besöka ön och de platser som är knutna till hans historia. Vi vill gärna strosa omkring, upptäcka fina platser och besöka mysiga ställen. Det skulle helt enkelt vara toppen!

 

Längtar även efter att börja på gymmet efter årsskiftet. Vi kommer skriva in oss på detta gym. Blir en ny förändring för mig att gå på gym och ta olika klasser. Är som sagt mycket av en ensamvarg när det gäller träning och det har aldrig lockat mig. Men, ser det som ett steg i att komma än bättre i form inför höstens ettårsfirande med lopp, vilket även sammanfaller med mitt delmål att hålla vikten i ett halvår. Min belöning för min viktnedgång är även den knuten till detta. Jag ska, när jag går i mål med min vikt, införskaffa de där snygga och dyra löparkläderna jag spanat på rätt länge nu. :-)

 

/GG

"One thing I learned from Jillian [Michaels] is that when you're tired, you crave sugar because your brain needs sugar to sustain itself. So when you're tired, one of the first symptoms is that you'll look for something sugary to eat because you're trying to stay awake. So think of it that way, instead of, 'Oh, I'm so weak-willed.' It's not that. Close your eyes! You need rest." För mer tips kolla här.

 

/GG

Morgonen har varit härligt fartfylld! Sitter här nu och andas ut lite. Eller, kanske snarare andas in. Om tio dagar drar det igång igen och idag har flera förberedelser genomförts. Det känns så skönt att ha koll på läget och veta att allt är i ordning. Jag är en person som alltid är fem minuter tidig. Som hellre väntar än stressar för att hinna med tåg eller liknande. I mitt jobb är det lite samma sak. Varför skjuta upp saker? Istället så kan jag hellre vara klar längre i förväg och låta saker ligga. Det är inte så att jag är ofantligt långt före i mitt jobb men jag är lite lagom före. :-) Jag märker att kollegor och studenter uppskattar ordning och information och gläds åt att det får det hela att flyta på så mycket bättre. Finns inte strukturen så blir det mycket missnöje. Och det kan vara ett missnöje som ex. studenter inte vet vad det handlar om egentligen och så börjar de projicera det till allt möjligt. Jag förstår det. För, i grund och botten handlar det om trygghet och tillit. Jag är själv en person som inte mår bra när saker helt plötsligt faller samman eller nyckelpersoner inte planerar så att jag kan göra mitt bästa. Att vi dessutom har ca 450 studenter som är beroende av att det fungerar gör inte att jag mår bättre när det uppstår stressiga situationer för att ex. en lärare blir sjukskriven. Som tur är blir jag inte låst när sådant händer utan jag går in i mitt fixar-mode som den superkvinna jag är. ;-)

 

Jag har någon gång fått frågan om varför det är viktigt för mig att 'lösa saker' som kanske inte ligger direkt på mitt ansvar eller varför jag hoppar in etc. En KBT-terapeut jag träffade någut halvår drog det till ett duktighetssyndrom eller berömtörstande. Men, jag tror inte att det är det. Jag är oftast nöjd om saker och ting fungerar och har inte något större behov av att få en medalj på bröstet. Givetvis blir jag jätteglad om saker och ting dessutom fungerar jättebra. Jag tänker att det handlar om ansvar. Om en kollega blir sjukskriven när en kurs startat upp så sätter jag mig inte och tänker 'det där får min chef lösa och gör denne inte det så är det inte mitt problem'. Jag kan inte tänka så när jag har ansvar för en kurs som 140 fantastiska studenter (som förtjänar det bästa) påverkas. Om jag då har kompetensen så hoppar jag in. Om jag har kontakterna eller tiden så löser jag det. Och ja, det bidrar till att det blir för mycket i perioder. Men, hur kan jag låta bli? Dessutom ber jag alltid min chef planera i förväg. Jag skrev om ilska i ett tidigare inlägg och en del av den ilskan består i att jag väldigt ofta kan säga 'I told you so'. Jag jobbar proaktivt, för att vara lite lagom före, och förutser därför behov vi kommer ha. Jag hoppas att jag en dag får mer gehör för det så att vissa situationer kan undvikas.

 

Nu är det dock långt till vårterminen och en underbar hösttermin ska dra igång! Gjorde en gruppindelning för kursen jag har hand om i höst och känner verkligen hur mycket jag ser fram emot att ha studenterna tillbaka igen. Tänk att de redan går tredje året! (Tänker jag var höst) Det går så fort och det är så häftigt att se hur de utvecklas och utvecklats. De ser de nog inte riktigt själva och jag gläds de stunder de själva förstår att de kan, att de förstår och att de är såå duktiga! Jag önskar att var och en av mina studenter ska förstå hur duktiga de är, hitta utmaningar för sig själva och växa med allt de tar sig an. Om det är något jag är beroende av så är det väl det: att få människor att tro på sig själva. Jag har ett favoritcitat av Doris Lessing som jag inspireras mycket av. Det lyder så här:

 

Har spenderat hela dagen på kontoret, bortsett från härlig lunch på stan med ett par väninnor. Det har varit en del uppgifter att göra av ganska seg karaktär. Men, nu är det gjort och jag känner mig glad över att ha det ur världen. :-) Bestämde mig igår kväll, när jag insåg att det inte skulle gå så bra att varva ned och somna, att jag skulle få ha vilodag idag. Det var frestande imorse att ge sig iväg ändå. Kroppen kändes redo! Men jag vet att på för lite sömn (kom inte till ro, väcktes runt fyra av katten) och dessutom vad jag tror är uttorkning så blir det inte bra i slutändan. Så, idag är det vila och vattendrickande, kärlek och glädje som står på schemat! Det är ju dessutom härligt att faktiskt känna att man kan gå och träna men att det är av andra skäl än ex. lathet och trötthet som man avstår.

 

Nu är det dags att bege sig hem till grabbarna. Jag är tacksam för att jag har ett jobb som jag trivs så bra med, att jag har ett härligt hem att komma till efteråt och att solen skiner idag oavsett vart jag är! Idag har jag dessutom spontant beställt ett par t-shirts som jag kan ha när de nya studenterna kommer. Där står mitt ämne och namnet på framsidan och programmet på bakdsidan. Så, jag borde synas i mängden! :-) Längtar efter att ha dem här och efter att återse studenterna i de övriga kullarna. ni får gärna påminna mig om den här känslan när hösten gått lite längre och jag tycker de mest gnäller och är ivägen. ;-)

 

/GG

Har arbetat tills nu. Tufft men riktigt givande. Jag älskar verkligen när arbetet flyter på här hemma. Det bästa med att jobba hemma är dessutom att jag kan ha på mig bekväma kläder och skita i att sminka mig. För mig är det frihet. Längtar efter dagar då jag vaknar av mig själv och stannar i pyjamasen läänge. Det lär dröja till dess att viktminskningen kommit igång och jag inte ska till gymmet varje morgon. Längtar även efter krispiga höstdagar då filten åker fram, ljus tänds och te kokas. Mitt jobb är inte likt något annat men jag stortrivs. Idag, som exempel, har jag spenderat tio timmar på att förbättra en text. Och, jag tror verkligen jag har lyckats! Läsningen har flutit på, jag har valt bra utgångspunkter och jag har lyckats få ned mina formuleringar på ett snyggt sätt. Ska nog bli bra i slutändan.

 

Sådana här skrivardagar har jag fint sällskap av katten som gärna ligger nära och sover. Han brukar vara den som är gladast när matte inte går till kontoret utan stannar hemma och sitter still. :-) Ibland har jag sällskap av sambon och är tacksam över att han tycker det är OK att det går diverse serier i bakgrunden medan jag jobbar. Förra året körde jag maraton på Greys Anatomy under en av mina intensiva skrivperioder. Trodde han skulle bli galen. Men inte... Det är en av många egenskaper som gör honom till den fantastiska man han är! Hans acceptans, utrymmegivande och stöd. ♥ Hans stöd är det allra viktigaste och jag är glad för att mitt jobb funkar i vårt liv tillsammans.

 

Katten en av våra arbetsdagar hemifrån...

 

Nu är det dags att göra kväll och varva ned. Imorgon är det gym tillsammans med tjejerna som gäller. Ska bli härligt att se dem igen. Båda uteblev igår pga krasslighet resp. hörde inte väckarklockan. Så, det finns mycket att catch up! Tycker fantastiskt mycket om våra tjejsnackstimmar! Våra tre morgnar lättar dessutom upp gymrutinen som nog skulle bli lite trist annars. Eftersom tre morgnar redan är strukturerade så blir de utgångspunkt för de fyra övriga.Så, tandborstning och ansiktstvätt. Därefter ska jag läsa de bloggar jag följer som pepp inför imorgon. Ska bli kul att se vad ni hittat på idag!

 

/GG

Mannen stack till skjutbanan och jag satte mig på cykeln. Orkade cykla en timma (blir ett par mil) och känner mig nu mycket mer vaken och har tankemössan på. Har hållit igång bra idag både med träning och jobb. Jag trivs när jag rör mycket på mig. Jag brukar skämta om att jag har kropp som en norrländsk skoggshuggare och ämnesomsättning som en hedponny (räcker med att de ser mossa på stenar så blir de feta). Och visst kan jag se det komiska i det men egentligen är det inte roligt alls. Jag har ett stort rörelsebehov och har inte haft möjlighet att leva så aktivt som min kropp behöver och som jag faktiskt gillar. Förut jobbade jag på ridläger, jag gick på naturbruksgymnasium, jag skötte om en och till och med två hästar i perioder och cyklade nästan en mil dit och tillbaka. Samtidigt sprang jag mycket och hade bra matrutiner i.o.m. skolans mattider, ridlägrenas mattider och senare samboskap. Min kropp är inte gjord för kontorsarbete (vems är det i.o.f.s.) utan kroppsarbete. Detta är något jag kommer behöva tänka på och hantera genom resten av mitt liv. Utan motion så blir min kropp såååååå långsam. Jag blir inte ens hungrig.

 

Så, jag är glad för att jag denna vecka kan  träna ett par pass per dag. Jag tänker att jag får passa på att njuta medan jag kan. Snart drar kurser igång både som jag håller i och de som jag själv ska gå. Det blir även mycket resande i höst. Ja, ni hör... Så, jag njuter just nu!

 

Enbart ett orosmoln finns på himlen. Jag har en gång tidigare, när jag och min sambo hade en dålig period, tränat för mycket och ätit för lite. Det var som att det var enda sättet för mig att hantera mina känslor och som att han kanske skulle välja mig och bekräfta mig om jag bara var smalare. Jag visste om absurditeten redan då men jag var så desperat att jag lät mig bli galen ett tag. Till slut valde jag mig själv och min hälsa och vi flyttade isär.  Det jag märker nu, när jag gör två träningspass, är att jag får en liknande känsla i kroppen ibland. En slags manisk känsla. Den är inte tydlig och den varar inte länge. Den är som en viskning. Men, det måste jag hålla koll på. Detta är inte samma situation och jag vill inte skapa något destruktivt mönster. En stor skillnad denna gång är även att jag äter ordentligt och tränar för att det är roligt och jag mår bra av det. Inte för känslorhantering och självplågeri. Det är som att kroppen minns och har något tidigare program som ligger och gnistrar eftersom vissa handlingar triggar det...  Så, ytterligare en sak att sätta upp på listan över saker jag behöver tänka på.

 

Men nu ska jag inte tänka på det alls. Nu ska jag kolla igenom min artikel ytterligare en vända och komma på något vis att locka min sambo att massera mig. :-)

 

/GG

Jag tror att jag äntligen har fått igång min ämnesomsättning. Har en mycket bra dag då träningen gått fint och matrutinen känns som att den hamnat på plats. Äntligen! Tre veckor av kämpande! Jag har haft problem med att äta för lite och för sällan i kombination med mycket stress och långa arbetsdagar. Det har pågått för länge! Jag kan faktiskt inte minnas när jag hade en god matrutin senast. Jag vet att jag hade det för sex år sedan och det höll säkert ett par år efter det... Jag vet att jag deifnitivt hade det för tio år sedan när jag och min sambo flyttade ihop första gången och vi studerade tillsammans. Oh happy days! Mellan de åren har jag misskött mig. Jag och min sambo hade en tuff period då jag i stort sett inte åt något på ett halvår, vi har även haft en period då vi var särbo (pga jobb) och vi hade 'myshelger' i något år. Lika illa det... Nu tycks jag dock vara på ett bra spår och kommer göra mitt bästa för att hålla mig här. En god matrutin tillsammans med motionerande tror jag leder till hållbarhet. Så, dags att ta på sig skyddsrustningen inför ytterligare en arbetsvecka. Ska vinna även denna rond mot mina vanor och känslor.

 

/GG

Artikelarbetet går fint här hemma trots längtan ut. I bakgrunden går 'Döda poeters sällskap'. Det är en fin film som gör starkt intryck på mig var gång. Att leva innerligt så att vi inte senare upptäcker att vi inte levat alls. Att göra våra livsval så att vi blir lyckliga. Att stå upp för oss själva och för andra. Att ibland låta passionen bli så stark att vi spränger gränser för vad som är normen. De är viktiga värden för mig även om det är nog så svårt ibland att veta vad som gör oss lyckliga.

 

Jag märker att denna livsstilsförändring ökar min egen självkänsla och påminner mig om mitt eget värde - det bidrar till att jag blir lyckligare. Det för mig till nästa fundering som kommit och gått i några dagar: är det sunt eller osunt att inte acceptera sin egen övervikt? Jag såg ett program om extrem viktnedgång där tjejen kände sig som en smal person som fångats i en fat-suit. Hon väntade på att komma ut och visa vem hon var. Så känner inte jag. Jag känner mig inte fångad av min kropp och upplever inte heller att den begränsar mig från att vara mitt 'riktiga' jag. Å andra sidan känner jag mitt smal-jag. Jag vet att mitt smal-jag inte är så olika mitt tjockis-jag (om jag får bygga på metaforer från ett annat program). Men, mitt smal jag mår bättre och tycker att kläder sitter snyggare.

 

Ändå har jag en icke-accpetans inför min övervikt. Jag tror det är för att den symboliserar att jag inte tagit hand om mig själv och det är jag besviken på mig själv över. Innan jag påbörjade min viktresa så var denna oaccpetans större än den är nu. Men, den var en stark dirvkraft till att jag gör denna förändring. Efter att ha fattat mitt beslut, grundat på acceptans av läget, så är jag mycket mer i balans med min kropp. Jag är en förkroppsligad person och har alltid varit. Jag tycker om att ta hand om min kropp och jag tycker om att finna min väg tillbaka till rutiner jag hade förut. Under min livsstilsförändring kommer jag att träna mer och vara mer vaksam på vad jag äter än jag kommer vara i framtiden. Men, det kommer vara värt allt slit. För i slutändan når jag mitt mål och kan vara stolt över att jag åstadkom något som idag känns som omöjligt. I slutändan prioriterade jag om och gav mig själv en chans att må bättre. I slutändan har jag vunnit tillbaka mig själv i den mening att jag reparerar den skada jag åstadkommit på mig själv i ca tre år. Det tråkiga är att det finns delar av denna skada som aldrig kan repareras. Men, jag kan i vart fall ge mig själv en större chans att leva ett friskt liv.

 

/GG

Mina vanor gör sig påminda genom mina känslor. Jag pendlar mellan stress, uppgivenhet och glädje/stolthet.Så, jag har gett mig själv en utmaning som går ut på att jag i tio dagar ska genomföra två tränings-/motionspass per dag. Jag behöver få en annan inställning till träningen och bryta mina vanor genom att skaka om dem! Eller, det är vad jag tror jag behöver. Så, efter de tio dagarna (som börjar idag) har gått så ska jag utvärdera hur känsloläget är.

 

Jag satsar nu eftersom det är nu som jag sitter mycket med min avhandling, det är nu som allt drar igång igen och jag inte får falla tillbaka och det är nu som jag behöver knäcka de gamla rutinerna som är så emotionellt och beteendemässigt laddade. Jag vill att motion och träning ska vara del av min vardag, att hälsa och välbefinnande ska prioriteras över utarbetning och bortprioritering av mig själv samt att jag inte ska få skuldkänslor över att jag tränar. Jag får för mig att 'krispunkten' är nu och att det bara är att attackera. I slutändan vinner jag mig själv och mår bättre. Det tror jag kommer göra mig till en bättre lärare, författare och forskare i slutändan (om man nu ska begränsa sig till jobbet).

 

Tanken är att jag på morgonen går till gymmet och bland annat umgås med min nya favorit:

 

 

På kvällen är det promenad eller cykel som gäller...

 

/GG