gentlegiantafskofvde.blogg.se

Sitter på kontoret och är helt själv i korridoren. Många har fortfarande semester och det är lugnt och tyst över hela högskolan. Det blev ingen morgonträning idag så jag har sug i benen efter att komma ut i skogen.

 

Sambon arbetar dygn och jag sov därför själv i natt. Jag sover alltid mer oroligt när han inte är hemma. Oftast så knör jag rätt bra på honom under nätterna och vi trasslar in oss i varandra. Så, när han är borta saknas han mycket. Min kropp kommer inte till ro och i sömnen knör jag fortfarande utan att hitta motstånd. Det är i.o.f.s. inte lika illa hemma som när jag själv är på resande fot och sover på hotell. Det är inte sällan jag då vaknar av att jag håller på att trilla ur enkelsängarna för att min kropp knör efter min älskade.

 

En långpromenad med mitt hjärta är nog därför bästa träningen idag. Både att få vara med honom och att min trötta kropp (och även huvud till viss del) får komma ut i friska luften och jobba lite. Jag hoppas bara att jag inte blivit alltför purk när det väl är dags. Har en tendens att inte riktigt fungera när jag inte får sova. Jag tar mig ibland ända bak till grottstadiet och går och gruffar och piper... Så, ska köra 'kärlek och gläje' som mantra under dagen för att höja humör och motarbeta mitt eget sinneslag.

 

/GG

Löpbandet på gymmet mäter även puls. Därmed så har jag givetvis fått lite av en hang up på detta. Har i dagarna undrat vad som är god träningspuls för mig (tycks ligga på 140 +- 5). Nu har jag funnit en sida (givetvis finns det sidor för sådant, bara att tant inte riktigt kommit på det innan) där du kan testa vad som är optimal tärningspuls för dig. Tydligen är 140 i den undre delen av vart jag bör ligga...

http://aktivtraning.se/tester/rakna-ut/test-hitta-din-traningspuls

Första jobbdagen efter semestern och morgonträning har blivit utförd tillsammans med tjejerna. Detta verkar ju lovande inför hösten. Känns bra att starta upp igen och börja terminen med träning. Kroppen känns fortfarande konstig. Jag är ofta illamående och undrar vad det beror på. Hur var det för er i början? Hur reagerade era kroppar? Tror ni att jag behöver vara orolig eller är det bara att köra på? Är det något ni tror jag missat att ta hand om?

 

/GG

Har mått konstigt i några dagar och tog därför en vilodag igår. Det blev utflykt till Café Kvarnen och sedan en massa mys hemma med sambon. Tror det var bra för kroppen att få ta igen sig för imorse kände jag ett sug efter att gå till gymmet och kroppen kändes pigg och smidig och 'lätt' vid träningen. Härligt med sådana pass, vilka avslutas för att det sunda förnuftet, tärningsprogrammet eller resten av dagsschemat säger att tiden är slut - inte för att kroppen inte orkar mer. Mycket bättre än att kämpa sig igenom programmet och riktigt känna varje minut. Tiden går aldrig så långsamt som då. Ni vet, de där sista två minutrarna...

 

Jag har sällskap av mina väninnor på måndagar, onsdagar och fredagar (när de kan och orkar) och då kör jag crosstrainer, sjukgymnastikövningar och smidighet. När jag är själv kör jag mer styrka och både rodden och löpbandet (utöver crosstrainern).   Jag sätter på hög musik och drar igång med kraft när jag är själv. Det blir helt enkelt lite mer 'go'. En och en halv timma då jag släpper loss! De är några av de bästa stunderna i veckan, både träningen med tjejerna och de pass jag gör på egen hand. Och de är olika slags träning och har olika kvaliteter.

 

Nåväl.. Idag var det dags för vägning. Jag hade inte rört mig någonstanns på vågen. Det tycker jag är ett bra resultat med tanke på att kroppen har acted weird hela veckan. Så, vi har följande resultat:

 

Morgonträningen är avklarad! Kroppen kändes konstig idag så det blev 'bara' 40 min crosstraining. Jag försöker ta kroppens dåliga dagar som ett gott tecken på att någonting faktiskt händer i den. Att musklerna blir lite chockade och trötta, att magen börjar ändras och håller på att ställa om sig... Smekmånadsfasen med träningen tycks vara över och jag tror det är nu som det ordentliga arbetet börjar.

 

Morgonens träning känns som en god start på denna mulna sista semesterdag. På måndag börjar jobbet igen och jag känner mig faktiskt riktigt taggad. Det kommer även bli en utmaning att upprätthålla denna träningsrutin som byggts upp när tio timmar per dag spenderas på kontorsarbete. Hösten innebär hårt arbete för att nå mina mål både hälsomässigt, relationellt och akademiskt. Vad spännande det kommer bli!

 

Men först sista semesterdagen. Den verkar otroligt lovande! Jag har precis badat och det har rakats, inpackats, maskats, skrubbats, masserats och smorts in - ett litet mini hemma spa. Jag känner mig mer uppåt än vanligt och redo att ta mig an dagen som startar med shopping och lunch med en god vännina och sedan fortsätter med resa till Skara till en av mitt livs kärlekar (vackraste väninnan) och middag och trevligt sällskap där. Dagen kan inte bli bättre! ♥

 

/GG

Hit upp ska jag...

 

 

För att komma upp dit gick jag via den s.k. strupen. Vägen går uppför i ca 1.6 km, vilket är bra träning för ben och för lungor & hjärta! Den beryktade strupen...

 

 

 

 

Utsikten från berget är värd mödan:

 

 

Den utsikten håller i sig hela vägen ned:

 

 

 

 

 

På vägen hem passeras även en av stadens parker:

 

 

Denna promenad är en fantastiskt god start på dagen!

 

/GG

 

 

Det har varit en varm natt. Varma nätte rinnebär att vi ligger och vrider oss och sover sämre här hemma. Det är som gjort för att vi ska grina ordentligt på varandra på morgonen om vi inte får sova lite längre och vakna i egen takt. Den förutsättningen fanns inte denna morgon eftersom sambon skulle vara på jobbet innan sju. Istället för att fastna, kvävas och irriteras i den negativa anda som började gry drog jag på mig träningskläder och gav mig ut på morgonpromenad. Vilken underbar morgon och vad härligt att vara ute i lite vind och andas frisk luft!Skövde är så vackert på morgonen! Bilder kommer om någon timma så ni får se.

 

Jag tycker om att få 'tränat' på morgonen, ofta innebär det att jag kör ytterligare något pass senare på dagen. Men, min undring nu är hur man sköter håret? Det fixar inte att tvättas två gånger per dag. Hur gör ni???

 

En annan del i min morgoninspiration var dag är att gå in och läsa de bloggar jag följer. Här är några som jag yligen börjat följa:

 

From supersize to superfit: http://fromsupersize.blogg.se/

 

Stopp vid 100 kg - Från fet till hälsosam: http://stoppvid100.wordpress.com/

 

Going smaller - Stor blir liten: http://goingsmaller.blogg.se/

 

Särskilt den sista är ett guldkorn!!!

 

/GG

 

 

Det märks att det är "den varmaste sommardagen i år" idag. T.o.m. här i lilla Skövde. Har spenderat dagen på utflykt i omgivningarna. När det blev dags för sambon att stick till skyttet så satte jag mig dock på motionscykeln och var verkligen då som värmen kändes av... Somliga pass känner man sig oövervinnerlig efter, man får en kick och det är roligt trots jobbigheten. Det går bra helt enkelt. Efter denna timma av cykling kändes det dock mer så här:

 

 

/GG

Dagens träningspass är avklarat. Eftersom jag tillhör högskolans personal har jag tillgång till gym genom jobbet. Kändes fantastiskt bra idag. Körde dock kortare konditionspass och blandade upp det med styrketräning av armar och ben. Jag märker även skillnad på min smidighet nu när jag håller igång mina sjukgymnastikövningar.

 

Dessa övningar är så 'enkla' att jag ibland inte känner att det är träning och kan tänka mig att jag ser ganska fjantig ut när jag gör dem. Men, de gör så stor skillnad i balans och säkerhet på foten. Vilka är då dessa små övningar?Jag kör tre repetitioner av tjugo tålyft (stå rakt i ryggen, gärna med något att blanasera upp dig mot - jag står exempelvis framför en vägg - och lyft dig från tårna). Mellan dessa repetitioner så gör jag 'gående' utfall (stå med fötterna ihop, ta ett steg med ena benet och svikta ned så att du böjer höft och knä, res dig upp och ta nästa ben). Till dessa utfall tar jag stöd av en stång för att hålla mig rak i ryggen. Har man ingen stång så är det viktigaste att tänka på hållningen. Jag går även hälgång (jobbigare än man kan tro). I gymmet finns ett pingisbord som jag går hälgång runt = framåt, sidgång höger, backa, sidgång vänster. Har man inte utrymme kan man gå framåt och sedan backa ett par tre gånger under 30 sek. Även rodd ingår i mina övningar eftersom rodd både får mig att böja mina leder och räta ut dem samtidigt som min hållning stärks eftersom axlar och rygg tränas. Jag har ett par övningar till men de gör sig nog bäst med bildbeskrivning... Så, dem återkommer jag med. Jag rekommenderar dessa övningar oavsett om man har skada eller inte eftersom de stärker kopplingen mellan benen och hjärnan. Alltså får man både bättre balans och blir säkrare på foten i betydelsen att man reagerar snabbare om underlag ändras eller liknande.

 

Som sagt tillhör jag högskolans personal och här kommer ett par bilder från morgonen. Det är en grön och vacker plats att jobba på. Just nu är det lite tomt men om några veckor smäller det när studenterna kommer tillbaka och insparken får hela campus att leva. Den första bilden är från halv sex, innan jag försvinner ned i gymmet, och de andra bilden är från halv sju, då jag kommit upp från gymmet.

 

/GG

 

 

 

Träningskänslan var inte riktigt på topp i morse. Dock var jag härligt nöjd nu på eftermiddagen och satt och högmodsmös (spann nästan lika högt som katten).

 

Något jag har försökt på sistone är att vara mer positiv och faktiskt ge efter för mina infall (det är här rimligheten kommer in). Ex. tänker jag ofta 'nej men om jag skulle.. a) gå på en promenad, b) sätta mig på cykeln en stund, c) höra av mig till..., eller ex d) sticka till gymmet'. Som den soffsittare och överarbetade kvinna jag är så rationaliserar jag ofta bort dessa faktiskt positiva infall. Numer försöker jag dock alltså leva ut dem. Så när andan för alternativ b föll på mitt i all övernöjdhet så reste jag mig upp, bytte om och satte mig på cykeln (har motionscykel hemma). Tio kilometer blev till tjugo som blev till trettio. Det tar ju sin tid nu för tiden (ca 1 h 30 min motför tidigare 1 h 10 min) men jag tycker inte det var illa för en otränad tjockis med terminatorben (syftar på att jag har metall inopererat kring fotleden efter benbrott). Ett härligt tillägg i träningsdagboken! (Nackdelen är bara att det känns som att jag fått blöjeksem och att mina ladyparts har domnat bort - vilket jag tror kan bidra till någon slags negativ upplevelse när de återvänder till livet.)

 

Att faktiskt säga JA!, istället för att ha en massa anlendingar till ett njae, tycks ha knäckt något mentalt motstånd och gör mina dagar bättre. Det tycks som att desto mer energi jag ger, desto mer får jag!

 

Dessutom får jag väl passa på till lite tokigheter medan någon slags euforisk uppstartsfas infinner sig. Kan tänka mig att det blir tufft framöver när förändringen blivit vana och när vardagens jobbrutiner gör sig påminda.

 

/GG

Jag har en läggning mot att tycka att man inte ska objektifiera varandra som människor. Man ska inte göra det på något vis. Men, när min sambo taffsar på rumpan och klämmer lite och säger att 'det märks att du tränar' så blir jag alldeles varm i kroppen!

 

Jag har den stora glädjen av att ha en man som tycker att jag är snygg och sexig oavsett vikt (i.o.f.s. har vi inte prövat mer än så här och jag känner inte riktigt att jag behöver testa hans attraktion till mig ytterligare ;) ). Det kan dock innebära att det är svårt för honom att förstå att jag kan känna både äckel och besvikelse på mig själv när jag ser mig själv i spegeln. Det är ju trots allt så att jag behöver tycka om eller i vart fall accpetera det jag ser. Det jobbar jag på hela tiden! Och, jag kan säga att jag faktiskt nu accepterar (och rent utav förlåter mig själv för) min viktuppgång. Jag tror det är ett bra steg i att ändra min livsstil. Och visst ger det en kick att jag nu gått ned en storlek i byxor (kroppen förändras snabbare än siffrorna på vågen), att kroppen känns mer vaken och smidig samt att jag kan känna förändringar när jag stryker med händer över min kropp. Jag ser fram emot denna resa, jag längtar efter att komma i mina fina kläder igen och jag ser fram emot att må bra och minska risken för ohälsa! Sedan får jag väl även erkänna att jag faktiskt är en riktig pingla när jag väger ca 75, och den sidan ser jag också fram emot att uppleva igen.

 

/GG

Överlevde träningen i morse. Som jag trodde vaknade kroppen till när jag väl stod där på cross trainern. Ska försöka att inte ge efter kommande morgnar utan bara kasta mig upp ur sängen med ett leende (fake it 'til you make it...) och få på mig kläder och ge mig ut.

 

Humöret boostades ytterligare av att vi har en strålande vacker dag här i Skövde. Lite stormigt men annars underbart. Denna boost tillsammans med någon slags 'jag-kan-om-jag-vill'-jävlaranamma gav mig en ordentlig skjuts i mitt eget skrivande. Blev klar med dagens arbete för någon timma sedan och kan nu njuta av dagen.

 

Tips på vad man kan göra om man har en halvdag i Skövdeområdet (som kanske inte är de mest uppenbara förslagen):

 

Besöka Arvidstorps ekologiska hästjordbruk (är förälskad i deras gårdsbutik och hembakade havtornskaka): http://www.vastsverige.com/sv/skovde/products/99259/Arvidstorp-Skyttlabacken-Hastdrivet-ekologiskt-smabruk/

 

Eller varför inte kolla in runsten och 1800-talsgård i vallby? (Här finns en skön promenadslinga) http://www.vastsverige.com/sv/skovde/products/49792/Kulturreservatet-Vallby-Sorgarden/

 

Om man är fikasugen kan man besöka Kungslensas café och våffelstuga (http://www.kungslenafaltlager.se/text1_13.html) eller Kvarnens café (http://www.cafekvarnen.se/). Båda ställena bjuder på trevligheter. Kungslena ger en otroligt fin utsikt medan kvarnområdet är väldigt mysigt på annat vis.

 

Om du är historiskt intresserad finns även Karlebys gångrifter i närheten av de båda caféerna (http://sv.wikipedia.org/wiki/Karlebys_g%C3%A5nggrifter)

 

Själv tänker jag passa på att ta med mig sambon till Åsle tå: http://www.asleta.se/se/.

 

/GG

Det är en riktigt seg morgon idag! Jag, som inte snoozar i vanliga fall, kunde inte förmå mig att ta mig upp direkt när klockan ringde utan snoozade nog i en halvtimma (det är väl 6 snoozningar?)... Men, nu är jag uppe och peppar igång mig själv för en runda på gymmet innan det är dags för jobb. Det är tufft när man med tanken får försöka jobba emot sina emotioner och förmå sig till handling. Men, jag vet att det är värt det. Det viktiga är att skapa rutinen och om min kropp är trött idag får den ta det lugnare så den hänger med. Vem vet? Kanske piggnar den till ordentligt av att få gå på cross trainern till riktigt bra musik? Jag kanske rent utav ska ta med min 'trivselskiva'... Denna är Mikas 'Life in cartoon motion'. Den får mig alltid på löljigt gott humör! Varför inte få lite hjälp på traven med den här grinkroppen... (Känns som att ha att göra med en trött trotsig treåring.) So, off I go!

 

/GG

 

Om 20-punktslistan nedan inte är direkt inspirerande och säger något om hur man har det välbefinnandemässigt så kan man även ge sig själv poäng från 1-10 (där 1 är mest negativt och 10 är mest positivt) på följande sex frågor:

 

1. Hur gott är ditt humör?

2. Hur mycket energi har du?

3. Hur väl sover du?

4. Hur känner du dig när du vaknar?

5. Hur stressad är du?

6. Hur mycket tycker du om dig själv?

 

(McKeith, 2009:11)

 

Här hade jag inte heller så bra poäng innan jag startade med min livsstilsförändring. Men, redan nu har jag mer energi (även om den inte håller sig genom hela dagen) och jag tycker bättre om mig själv. Övriga punkter kan vi väl milt säga att jag behöver jobba på.

 

Den punkt som jag dock alltid ställer mig frågande inför är det här med sömnen... Även om jag är superstressad och därmed sover lite så sover jag ändå som en gris - troligen av ren utmattning. Jag är inte den som har orolig sömn på så vis och vet inte om mitt sömnmönster säger alltför mycket om mitt välbefinnande. Tror man mer ska vara orolig för mig om jag sover 'för mycket'. Hur ser du på det här med sömn?

 

/GG

 

Vi har väl alla våra inspirationskällor oavsett om de är Anna Skipper eller Paulun, om de står för lchf, GI eller mindfullness. Själv har jag ofta inspirerats av Gilligan McKeith. Hon är både känd och ökänd av olika anledningar. Vi känner nog mest igen henne från diverse program som handlar om hur vi ska äta oss sexiga och hon är den som startade 'du är vad du äter'. Jag köper aldrig koncept helt men inspireras av olika tankar. Med McKeith så är det hennes tankar om att äta mycket färskt, ekologiskt och att känna av vad som är rätt för ens egen kropp. Men, å andra sidan så har jag de senaste tio åren varit demi-vegetarian (äter veg, mejeri, ägg och fisk&skaldjur ibland) så det ligger mycket nära. En period åt jag levande föda och vågar nog påstå att min kropp mådde som bäst då. Idag så följer jag ingen diet utan tror på att man kan äta allt i rätt mängd och att man kan styra sin kost beroende på vad man vill att kroppen ska prestera eller om man vill åstadkomma något särskilt med sin kropp. Mitt problem har nog snarare varit att jag äter för lite, stressar för mycket och umgås för lite. En kropp och ett sinne i obalans i sig själva och med varandra helt enkelt. Detta blev uppenbart när jag stämde av mig själv mot McKeiths general health profile (McKeith, 2009:15-17). Denna går ut på att man ska svara ja eller nej på följande 20 frågor:

 

1. Är du generellt fri från smärta och inflammation?

2. Vaknar du utan väckarklocka och klänner dig full av energi och redo att starta dagen?

3. Är din energi och ditt humör konsistent på god nivå under hela dagen?

4. Har du förmågan att tänka klart och fokusera på det du gör?

5. Är du generellt positiv och lycklig med livet?

 

6. Utför du träning som markant höjer din hjärtfrekvens minst fyra gånger /vecka?

7. Kommer du dig ut i frisk luft och dagsljus åtminstone en halvtimma var dag?

8. Cyklar du och går, när du ska ta dig någonstans lokalt, snarare än automatiskt tar bilen?

9. Undviker du alkohol, cigaretter och droger?

10. Tar du dig tid att slappna av varje dag?

 

11. Är du nöjd med din vikt?

12. Är du nöjd med din muskulatur?

13. Är din mage mer eller mindre platt? (Utan bilring...)

14. Undviker du jojo-bantning och crash-dieter?

15. Känner du dig fri från celluliter och flabb?

 

16. Äter du åtminstone 5 portioner frukt och grönt var dag?

17. Undviker du mat som innehåller socker, snabba kolhydrater, beroendeframkallande ämnen och konserveringsmedel?

18. Äter du nötter och/eller frön dagligen?

19. Dricker du 8 stora glas med vatten var dag?

20. Äter du sex gånger om dagen? (frukost, mellis, lunch, mellis, middag, mellis)

 

Första gången jag besvarade dessa frågor så blev poängen (en poäng för vart 'ja') inte så hög alls - tror den landade på ca 5 poäng. Jag har inte heller som mål att svara ja på samtliga frågor. Dock väckte denna lista tankar om att små förändringar kan göras som ger hållbara förändringar som leder till välbefinnande. Den väckte även tanken om att jag inte prioriterat min egen hälsa och att jag numera ska göra det. Redan nu så kan jag se att jag får högre poäng än första gången. Hur ser du på denna typ av listor och hur ligger du till poänmässigt i din hälsoprofil?

 

/GG

Det är tidig måndag morgon och jag morgnar mig innan jag ska till gymmet. Att träna tidig morgon är inget nytt för mig. Det har alltid fungerat bäst. Däremot är det nytt för mig att träna med andra. Kl 06:00 ska jag möta upp två av mina finaste väninnor. Tillsammans ska vi få svetten att flöda. Jag inser nu att träning är något privat för mig och att det fungerar tillsammans med dem för att vi har tillit till varandra och jag känner mig trygg med dem. Annars hade det inte varit lätt att ställa mig på crosstrainern och låta allt flöta omkring.

 

Att träna tillsammans med dem ger mig inspiration, glädje och kärlek. Det gör träningen till något jag ser fram emot. Det är också så otroligt skönt att inte vara ensam utan att ha någon som peppar mig och som ser hur jag kämpar. Det är nog den största förändringen som jag tror kan göra att jag når mina mål: att någon finns med i processen och ger stöd. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det ingen som gett mig stöd innan eller som har frågat jag hur mår med tanke på all den vikt som jag lagt på mig. Det har väl inte heller de gjort innan men när jag öppnat mig för dem har de lyssnat in mig och funnits där för mig. De här tjejerna vågar finnas nära mig, som i nära min själ - eller vad man nu ska kalla det - , och ge mig stöd när jag har det svårt. Jag hoppas att jag kan ge tillbaka det som de ger mig!

 

Nu gäller det bara att hitta rätt musik för dagens kärleksfulla pass!

 

/GG

Den träning som blir av är den bästa...

 

Lite så kan det vara för mig. Jag är en f.d. springare som skadade mig för elva år sedan och som efter år av skador gav upp min favoritträning för ca fem år sedan till förmån för gym och motionscykel uppblandat med promenader. Mitt mål är dock att komma igång med löpning igen och jag har som mål att springa 2.5 km under en kvart innan vintern tar Skövde i sin famn. Detta kommer vara en del av det jag bloggar om och ger tips om.

 

Idagsläget blir det gymet tre gånger/vecka: måndag, onsdag och fredag med en till två väninnor. Jag har även en motionscykel hemma som används tre gånger i veckan. Till detta tar jag gärna ett motionspass till per dag i form av promenader. Skövde är en fantastisk stad för promenader och utevistelse med sina naturskyddsområden, vandringsslingor i och utanför stan och dessutom två motionsområden: Billingen och militärområdet. Jag tar alltid minst ett motionspass per dag. Dock är de av olika form och har olika kravnivå på min kropp. Jag kan även blanda hejvilt beroende på humör och tycker allt att huvudsaken är att jag gör något.

 

När jag går till gymmet har jag ett standard program som går ut på 15 minuter crosstrainer utan motstånd, 15 minuter sjukgymnastikövningar (innefattar rodd, utfall och hälgång tillsammansmed tålyft), 15 minuter crosstrainer med motstånd och 15 minuter styrka. Känner att jag får börja på denna nivå. Ibland är dock humöret på topp och då tar jag gärna ett extra långt pass på crosstrainern i andra omgången. Jag cyklar ju även hemma och då cyklar jag varierande mellan 10, 20 och 30 km. Mina promenader blir mellan 2.5, 5, 7.5 och 10 km beorende på dagsform & -schema och övrig träning. Då och då ger jag och min sambo oss även ut på dagsvandringar om ca 3 mil.  Vi har ex. tillgång till pilgrimsleder (http://www.pilgrimskaraborg.se/empty_62.html) och vandringsleder nära stan (http://www.skaraborgsleder.se/vandring/se_vandring__start.html) och även Billingeleden (http://www.skovde.se/Fritid--natur/Natur/Billingeleden/). Detta är en av anledningarna till att Skövde är en stor del av denna blogg.

 

/GG

Fantastiska Linn som ska gå från 112 kg till 60 kg: http://minusfemtiotvakg.blogg.se/

 

Fina Kimzan som ska gå fårn 121.5 kg till 77 kg och som lägger upp en massa smarriga recept: http://urformtilliform.blogg.se/

 

Alex som gjort en total livsstilsförändring: http://www.nattstad.se/alexandrahollesen

 

/GG

Jag kanske tar i med denna rubrik men menar det dessvärre. Min viktuppgång är det i vart fall ingen som någonsin vågat kommentera. Inte ens min sambo. Nu snackar vi 30 kg på tre år. Som tur är har jag en väninna som ger mig stöd och som kan förstå hur det känns. Hur det känns när man inte får stöd. Hur det känns när man har ett mål men det känns så lååångt borta. Men, det som känns mest sårande (?!) är att mina vänner kan granska mig uppifrån och ned och upp igen och säga "det märks inte". Hur kan det inte märkas? Hur kan de inte se? Vi snackar BMI på fetma-nivå (från normal-nivå) och fem klädstorlekar upp. Men, kanske det inte syns? Känslan blir ändå att de inte ser, att det inte är någon idé att kämpa nedåt och att mina känslor av misslyckande etc inte är riktigt giltiga. Jag säger inte att jag inte är vacker, snygg och sexig (när jag vill) men på något vis tystnar det (viktuppgången och mina känslor kring den) och finns inte.

 

Jag kan iofs själv titta i spegeln och undra hur det gick så här långt, varför jag inte märkte något innan det blev svårfixat och när allting runt omkring blev så överväldigande att jag själv hamnade så långt ned på prioriteringslistan. Jag märkte väl av det men orkade inte göra något åt det. Istället var det kläder som slutade användas, jeans som köptes i större storlek och jag själv som slutade visa mig i sammanhang där jag behövde klä upp mig.

 

Nu har jag dock bestämt mig! Jag ska komma först! Jag ska prioritera mig och mitt välbefinnande över allt annat. För i slutändan spelar det andra mindre roll. En doktorstitel gör mig inte lycklig, den öppnar dock dörrar för mig att göra saker jag vill göra. Och att jobba ihjäl mig hjälper ingen. Så, nya tag i syfte att vinna tillbaka mig själv och bli mig själv igen. Och, det må låta själviskt med att sätta mig själv först. Dock gör detta att jag blir mer social och kan ge mer till dem omkring mig.

 

Det sista är sorgligt nog sant. Jag har under åren blivit en främling för mig själv på sätt och vis, även om jag på många sätt samtidigt har vuxit och blivit ett bättre jag genom de insikter jag gjort. Men jag saknar att orka - orka ge mer i min relation till min sambo och i dem jag har med mina vänner och familj. Därmed handlar min resa inte bara om min vikt och min träning utan även om att bygga upp mig själv relationellt igen. Vad gäller existentiella frågor och frågor av relationell art så kommer mina inlägg ta upp dessa. Dessutom kommer jag var söndag att väga mig och rapportera resultaten här.

 

Mål: att innan året är slut väga 76 kg och därmed ha ett BMI på 24.1 (normalvikt).

       att innan året är slut springa 2.5 km under 15 minuter (jobbar på att komma åter efter ett fult benbrott)

 

Startvikt den 15/7 2012: 106 kg (BMI: 33.6)

Vikt vecka 1 (22/7): 104 kg (BMI: 33) = - 2kg och 28 kg kvar.

 

Är du nyfiken på ditt BMI? Testa via Anna Skippers hemsida: http://www.annaskipper.se/bmi-matare.html

 

/ Gentle Giant

Jag tänker ge det här med bloggande en chans. Jag hoppas att min blogg ska inspirera och väcka tankar hos er som läser mina rader. Här kommer ni få följa min resa genom livet som kantas av viktnedgång, träning, relationer, giftermål, doktorandstudier och min kärlek till min stad: Skövde