gentlegiantafskofvde.blogg.se

Ibland tycker jag veckorna går alltför snabbt. Känns som om det bara är fredagar och söndagar. Jag tänker att det blir så för mig när jag kör för mycket på autopilot pga stress och för mycket att göra. Jag har fåt oväntat mycket att göra och försvann ned i ett jobbhål i några dagar  - därav tystnaden.

 

Jag är väldigt kluven till hur jag ska hantera situationer som denna. Kort sagt fick jag oväntat mycket att göra med kort varsel. Jag blev ålagd sake rutan att hänsyn togs till min situation och arbetsmängd eftersom en text behöver bli klar på kort tid (kortare tid än vi trott). Jag upplever då ett måste och jag vet även att det inte bara handlar om mig och mina resultat. Det handlar även om någon annans resultat och professionella relationer, vilket gör att jag prioriterar om, ställer in sociala och existentiella planer samt burar in mig med jobbhögarna. På ett sätt känns det rätt eftersom det är en sak som måste bli gjord och det är inte enbart mitt eget anseende (folk har en vriden bild av att jag gör saker för att vara 'duktig', vilket inte stämmer) som hänger på snabba ryck. Samtidigt blir jag så ledsen. Jag kämpar verkligen livet ur mig och har knappt utrymme för må-bra-grejer. Att känna att jag behöver prioritera bort vad som troligen hade varit stärkande och livgivande gör ont. När det gör så ont och jag blir så ledsen blir jag väldigt liten och ynklig. För att inte fastna i en fosterposition - vaggandes i min säng - så försöker jag stänga av och bara ta itu med saker och ting. Något som leder till att det känns som att jag våldför mig på mig själv. M.a.o. blir det fel och rätt hur jag än gör.

 

Just nu så tror jag att jag känner att jag mest av allt bara vill bli färdig. Jag vill att mitt avhandlingsarbete ska vara ett avslutat kapitel. hur underbart det än har varit stundtals så har det slitit och tärt på mig. Jag är existentiellt trött. Jag finner inte längre motivation. jag kommer samla ihop mig och använda mina sista krafter för att bli klar.  Med tur och bra jobb kommer den stunden (att vara klar) snart vara här och jag kan gå vidare utan denna tunga börda på mit varande. Jag drömmer om andra vägar, om andra platser och ett annat sätt att vara i världen som inte innefattar maxläge, ständig stress, en ruvande ångest som ibland gör sig påmind, och ett försakande av mig själv på grund av ideal jag själv bygger upp. Jag vill leva i harmoni med mig själv, mitt jobb, min sociala omgivning och med naturen. Jag drömmer om vidsträckta fält och vattendrag och om höga höjder. Jag drömmer om att springa och gå mig fram genom sådan natur och utforska mig själv och min omvärld - gärna i gott sällskap. När jag är klar så är det precis vad jag ska göra. Jag ska, förutom mina löpar-lopp, vandra mycket i sommar och till hösten. Dels på nya platser men även i min egen bygd (som är så vacker och inspirerande):