gentlegiantafskofvde.blogg.se

Idag passade jag och sambon på att ta sovmorgon. Det var så otroligt skönt! Mysa, slappa, täcken, inte bråttom, varmt och skönt i kontrast till utomhusets kyla och väta. Nu har han stuckit på skyttetävling och jag försöker peppa mig till cykling. Jag är inställd på att cykla en timma men hittar inget tv-program att göra det till. Löjligt av mig, jag vet, men jag blir så sjukt uttråkad om jag inte har någon underhållning att mentalt rymma till. Ska se om jag kan rota fram en film...

 

Pratade tidigare idag med en väninna som börjat gå hos dietist. Hon var på sitt första möte i veckan. Ärligt så verkar den dietisten vara lite körd i huvudet. Man kan ha hur mycket kunskaper som helst men kan man inte bemöta den person som kommer till en och snarare utgår från egna stereotypa föreställningar så blir det fel. Av det lilla jag fick beskrivet verkar dietisten dra alla över samma kam och ärligt så verkar hon vara fördomsfull. min väninnas upplevelse var att hon gick därifrån med ett konstaterande att 'du kommer vara hungrig resten av ditt liv' och papper som berättade en del saker. Hon fick dessutom en lista på kaloriinnehåll i saker hon inte ens äter. Bara för att vi är tjocka betyder det inte att vi sitter och mumsar kakor, chips och choklad dagarna i ända och sköljer ned det med rödvin, starksprit och cola... Jag har sagt innan att jag är överbeskyddande vad gäller dem jag älskar och känner för att leta upp den där dietisten och skälla på henne. Ett sådant möte ska vara motiverande, ge tips och råd och man måste ju känna att dietisten är ett stöd och inte en fördomsfull domare. Man kommer ju dit för att man vill ha stöd i att göra en förändring!

 

Vi pratade en längre stund. Jag berättade att jag ger henne stöd oavsett om hon går till dietisten igen eller inte. För, jag vet att hon kan en hel del om hur hon borde äta. Det hon behöver stöd med är, som för många av oss, hur man ska hantera suget efter det man inte borde äta. Vi pratade om mål och att om hon vill så sätter vi ett mål till sista december 2013 och jobbar mot det med flera delmål på vägen. Jag vet att hon fixar det! Hon är så fantastisk. Och, istället för att spara till resa nästa år så sparar vi till årskort på gymmet... Under hösten jobbar vi med att komma igång med träning och bra kost så att gymmet känns som en fröjd att gå till i januari. (Jag har ju tur som redan är igång med träningen... ). Jag gav henne även rådet att starta en blogg. Dels för att föra ned anteckningar över vad hon gör och hur det går (som en dagbok) men även för att hon kan få ett fantastiskt stöd. Det är lätt för en pinnsmal dietist med fördomar att säga att man ska göra så och så. Men en person som inte vet hur det känns när det enda ens hjärna kan fokusera på är chokladbiten som ligger i skåpet i köket och ge råd om hur man bryter det, alternativt hur man hanterar skammen/skulden efteråt, kan aldrig ge samma stöd som någon som är eller har varit i samma situation. Jag vet att min väninna har en lång väg att ta sig till en eventuell målvikt. Jag vet också att hon kan klara det med stöd. Och, bättre stöd än man får från er kära bloggare det finns inte. Så, vi får se vad hon bestämmer sig för...

 

Att prata med henne om mål fick mgi dock att tänka på mina egna... Jag har hopp om att nå min målvikt i februari. Men sedan då? Det får jag klura på. Om jag och väninnan ska köra till december 2013 så behöver jag något som driver mig i ytterligare tio månader. Vad kan det vara? Sambon föreslog tjejklassikern eller en mara, men de går ju inte direkt i december. :-) Något ska jag väl komma på. Springa en mil under en särskild tid kanske kan vara något...

 

/GG