gentlegiantafskofvde.blogg.se

Jag kanske tar i med denna rubrik men menar det dessvärre. Min viktuppgång är det i vart fall ingen som någonsin vågat kommentera. Inte ens min sambo. Nu snackar vi 30 kg på tre år. Som tur är har jag en väninna som ger mig stöd och som kan förstå hur det känns. Hur det känns när man inte får stöd. Hur det känns när man har ett mål men det känns så lååångt borta. Men, det som känns mest sårande (?!) är att mina vänner kan granska mig uppifrån och ned och upp igen och säga "det märks inte". Hur kan det inte märkas? Hur kan de inte se? Vi snackar BMI på fetma-nivå (från normal-nivå) och fem klädstorlekar upp. Men, kanske det inte syns? Känslan blir ändå att de inte ser, att det inte är någon idé att kämpa nedåt och att mina känslor av misslyckande etc inte är riktigt giltiga. Jag säger inte att jag inte är vacker, snygg och sexig (när jag vill) men på något vis tystnar det (viktuppgången och mina känslor kring den) och finns inte.

 

Jag kan iofs själv titta i spegeln och undra hur det gick så här långt, varför jag inte märkte något innan det blev svårfixat och när allting runt omkring blev så överväldigande att jag själv hamnade så långt ned på prioriteringslistan. Jag märkte väl av det men orkade inte göra något åt det. Istället var det kläder som slutade användas, jeans som köptes i större storlek och jag själv som slutade visa mig i sammanhang där jag behövde klä upp mig.

 

Nu har jag dock bestämt mig! Jag ska komma först! Jag ska prioritera mig och mitt välbefinnande över allt annat. För i slutändan spelar det andra mindre roll. En doktorstitel gör mig inte lycklig, den öppnar dock dörrar för mig att göra saker jag vill göra. Och att jobba ihjäl mig hjälper ingen. Så, nya tag i syfte att vinna tillbaka mig själv och bli mig själv igen. Och, det må låta själviskt med att sätta mig själv först. Dock gör detta att jag blir mer social och kan ge mer till dem omkring mig.

 

Det sista är sorgligt nog sant. Jag har under åren blivit en främling för mig själv på sätt och vis, även om jag på många sätt samtidigt har vuxit och blivit ett bättre jag genom de insikter jag gjort. Men jag saknar att orka - orka ge mer i min relation till min sambo och i dem jag har med mina vänner och familj. Därmed handlar min resa inte bara om min vikt och min träning utan även om att bygga upp mig själv relationellt igen. Vad gäller existentiella frågor och frågor av relationell art så kommer mina inlägg ta upp dessa. Dessutom kommer jag var söndag att väga mig och rapportera resultaten här.

 

Mål: att innan året är slut väga 76 kg och därmed ha ett BMI på 24.1 (normalvikt).

       att innan året är slut springa 2.5 km under 15 minuter (jobbar på att komma åter efter ett fult benbrott)

 

Startvikt den 15/7 2012: 106 kg (BMI: 33.6)

Vikt vecka 1 (22/7): 104 kg (BMI: 33) = - 2kg och 28 kg kvar.

 

Är du nyfiken på ditt BMI? Testa via Anna Skippers hemsida: http://www.annaskipper.se/bmi-matare.html

 

/ Gentle Giant