Fredag förmiddag filurande
Kategori: Välbefinnande
Morgonen har varit härligt fartfylld! Sitter här nu och andas ut lite. Eller, kanske snarare andas in. Om tio dagar drar det igång igen och idag har flera förberedelser genomförts. Det känns så skönt att ha koll på läget och veta att allt är i ordning. Jag är en person som alltid är fem minuter tidig. Som hellre väntar än stressar för att hinna med tåg eller liknande. I mitt jobb är det lite samma sak. Varför skjuta upp saker? Istället så kan jag hellre vara klar längre i förväg och låta saker ligga. Det är inte så att jag är ofantligt långt före i mitt jobb men jag är lite lagom före. :-) Jag märker att kollegor och studenter uppskattar ordning och information och gläds åt att det får det hela att flyta på så mycket bättre. Finns inte strukturen så blir det mycket missnöje. Och det kan vara ett missnöje som ex. studenter inte vet vad det handlar om egentligen och så börjar de projicera det till allt möjligt. Jag förstår det. För, i grund och botten handlar det om trygghet och tillit. Jag är själv en person som inte mår bra när saker helt plötsligt faller samman eller nyckelpersoner inte planerar så att jag kan göra mitt bästa. Att vi dessutom har ca 450 studenter som är beroende av att det fungerar gör inte att jag mår bättre när det uppstår stressiga situationer för att ex. en lärare blir sjukskriven. Som tur är blir jag inte låst när sådant händer utan jag går in i mitt fixar-mode som den superkvinna jag är. ;-)
Jag har någon gång fått frågan om varför det är viktigt för mig att 'lösa saker' som kanske inte ligger direkt på mitt ansvar eller varför jag hoppar in etc. En KBT-terapeut jag träffade någut halvår drog det till ett duktighetssyndrom eller berömtörstande. Men, jag tror inte att det är det. Jag är oftast nöjd om saker och ting fungerar och har inte något större behov av att få en medalj på bröstet. Givetvis blir jag jätteglad om saker och ting dessutom fungerar jättebra. Jag tänker att det handlar om ansvar. Om en kollega blir sjukskriven när en kurs startat upp så sätter jag mig inte och tänker 'det där får min chef lösa och gör denne inte det så är det inte mitt problem'. Jag kan inte tänka så när jag har ansvar för en kurs som 140 fantastiska studenter (som förtjänar det bästa) påverkas. Om jag då har kompetensen så hoppar jag in. Om jag har kontakterna eller tiden så löser jag det. Och ja, det bidrar till att det blir för mycket i perioder. Men, hur kan jag låta bli? Dessutom ber jag alltid min chef planera i förväg. Jag skrev om ilska i ett tidigare inlägg och en del av den ilskan består i att jag väldigt ofta kan säga 'I told you so'. Jag jobbar proaktivt, för att vara lite lagom före, och förutser därför behov vi kommer ha. Jag hoppas att jag en dag får mer gehör för det så att vissa situationer kan undvikas.
Nu är det dock långt till vårterminen och en underbar hösttermin ska dra igång! Gjorde en gruppindelning för kursen jag har hand om i höst och känner verkligen hur mycket jag ser fram emot att ha studenterna tillbaka igen. Tänk att de redan går tredje året! (Tänker jag var höst) Det går så fort och det är så häftigt att se hur de utvecklas och utvecklats. De ser de nog inte riktigt själva och jag gläds de stunder de själva förstår att de kan, att de förstår och att de är såå duktiga! Jag önskar att var och en av mina studenter ska förstå hur duktiga de är, hitta utmaningar för sig själva och växa med allt de tar sig an. Om det är något jag är beroende av så är det väl det: att få människor att tro på sig själva. Jag har ett favoritcitat av Doris Lessing som jag inspireras mycket av. Det lyder så här:
"Any human anywhere will blossom in a hundred unexpected talents and capacities simply by being given the opportunity to do so"
Det tror jag på! Ge människor möjlighet att växa så kommer de att överraska dig. Jag förstår om flera av er tänker att jag är naiv. Att människor inte tar emot och inte gör sitt bästa eller ens försöker. Att de snarare tar energi än ger energi... Det är alltid upp till den andra att också ta ansvar för relationen man bygger upp och för mig i vårt möte. Det jag kan göra är att ta ansvar för den andre och ge den möjligheten finnas och bli.
/GG
