gentlegiantafskofvde.blogg.se

Fick precis ett sms från en av mitt livs stora kärlekar. Min fantastiska väninna skriver att hon hört ett samtal på IKEA som påmint henne om  hur viktigt det är att tala om för människor runt omkring henne vad de faktiskt betyder för henne. Hennes meddelande till mig var: "Jag tycker verkligen om dig! Det var ditt goda hjärta jag föll för!!" Jag är fruktansvärt blödig och sitter här med tårar i ögonen. Jag älskar verkligen denna vän. Även om vi inte ses så ofta nu så bär jag med henne var dag. Ett tag jobbade vi tillsammans och jag kände mig, för första gången, som att jag inte var ensam på jobbet. Nu har hon fått ett annat grymt jobb och saknaden på jobbet är stor.

 

Varför hennes meddelande griper tag om mig så mycket är för att jag är så lycklig över att hon finns i mitt liv. Att hon ser mig. Att hon tycker om mig och är mån om mig. Jag har mycket svårt att släppa människor nära mig. Delvis för att jag har tillitsproblem grundade i barndomen (kanske skriver om det någon annan gång) men även för att jag gått på nitar vad gäller vänner. Det finns de som träffar mig och aldrig någonsin kommer bort från att jag är 'den där smarta läraren' som de blev så imponerade av. De sätter upp mig på piedestal och jag kommer inte ner därifrån och blir verklig. Kanske är det ett lyxproblem men det värsta man kan göra mot någon är att inte se personen ifråga. Att inte låta personen leva i all sin komplexitet och bli allt den kan vara för att man har fullt upp med att hålla personen i ett definierat fack. Så, jag har lärt mig att stänga ute personer vid minsta tecken på att de behandlar mig som läraren och inte som personen. Sådana tecken kan vara att de känner sig tvungna att vara 'smarta' runt mig, att de (när det blir tyst) frågar om kurser, utbildningsprogrammet, kollegor eller klämmer ur sig något om en teori, en bok eller något om en författare. Jag dissar givetvis inte folk direkt men när de fortfarande gör så efter ett år... Jag finns liksom inte i någon mer dimension. Och ärligt så är mitt jobb, teorier och utbildningar det minsta jag vill prata om mysiga kvällar med ost och vin. I vart fall på det ytliga sättet.

 

Men, så kommer det personer som min väninna. Personer som slår an något i en. Det klickar på (om vi ska dra till med en klyscha) ett själsligt plan. Personer som får en att blir mer än vad man är på egen hand. Som får en att växa genom att de ser en och kan ge stöd eller bara diskutera saker på ett äkta vis. Som väcker alla sidor hos en och accepterar både svagheter och styrkor. Personer som man kan diskutera det allra mörkaste med men som även är de som man skrattar mest hjärligt med. Personer som ens själ finner frid hos. Förutom min sambo så finns det tre sådana personer i mitt liv. Jag är så otroligt tacksam över att ha dem i mitt liv. De är, tillsammans med sambon, mitt livs stora kärlekar. De ser alla bortom 'att jag är smart' och ser mig för den jag är. Vilket är tur eftersom jag ibland behöver bli påmind om det :-)

 

Därför värmer hennes kommentar bortom de enkla orden. För det fångar en kvalitet som man sällan får uppleva i relationer: det genuina mötet som får en att växa.

 

/GG