gentlegiantafskofvde.blogg.se

Artikelarbetet går fint här hemma trots längtan ut. I bakgrunden går 'Döda poeters sällskap'. Det är en fin film som gör starkt intryck på mig var gång. Att leva innerligt så att vi inte senare upptäcker att vi inte levat alls. Att göra våra livsval så att vi blir lyckliga. Att stå upp för oss själva och för andra. Att ibland låta passionen bli så stark att vi spränger gränser för vad som är normen. De är viktiga värden för mig även om det är nog så svårt ibland att veta vad som gör oss lyckliga.

 

Jag märker att denna livsstilsförändring ökar min egen självkänsla och påminner mig om mitt eget värde - det bidrar till att jag blir lyckligare. Det för mig till nästa fundering som kommit och gått i några dagar: är det sunt eller osunt att inte acceptera sin egen övervikt? Jag såg ett program om extrem viktnedgång där tjejen kände sig som en smal person som fångats i en fat-suit. Hon väntade på att komma ut och visa vem hon var. Så känner inte jag. Jag känner mig inte fångad av min kropp och upplever inte heller att den begränsar mig från att vara mitt 'riktiga' jag. Å andra sidan känner jag mitt smal-jag. Jag vet att mitt smal-jag inte är så olika mitt tjockis-jag (om jag får bygga på metaforer från ett annat program). Men, mitt smal jag mår bättre och tycker att kläder sitter snyggare.

 

Ändå har jag en icke-accpetans inför min övervikt. Jag tror det är för att den symboliserar att jag inte tagit hand om mig själv och det är jag besviken på mig själv över. Innan jag påbörjade min viktresa så var denna oaccpetans större än den är nu. Men, den var en stark dirvkraft till att jag gör denna förändring. Efter att ha fattat mitt beslut, grundat på acceptans av läget, så är jag mycket mer i balans med min kropp. Jag är en förkroppsligad person och har alltid varit. Jag tycker om att ta hand om min kropp och jag tycker om att finna min väg tillbaka till rutiner jag hade förut. Under min livsstilsförändring kommer jag att träna mer och vara mer vaksam på vad jag äter än jag kommer vara i framtiden. Men, det kommer vara värt allt slit. För i slutändan når jag mitt mål och kan vara stolt över att jag åstadkom något som idag känns som omöjligt. I slutändan prioriterade jag om och gav mig själv en chans att må bättre. I slutändan har jag vunnit tillbaka mig själv i den mening att jag reparerar den skada jag åstadkommit på mig själv i ca tre år. Det tråkiga är att det finns delar av denna skada som aldrig kan repareras. Men, jag kan i vart fall ge mig själv en större chans att leva ett friskt liv.

 

/GG