gentlegiantafskofvde.blogg.se

Min sambos mans lugna och djupa andning hörs genom rummet. Han sover redan och jag längtar efter att göra det samma. Vi gick och lade oss för att läsa redan runt åtta men jag kommer inte till ro. När jag ligger där och läser känner jag hur pulsen ökar något och jag blir varm om händer och fötter. Obehagligt och jag försöker svalka av mig lite genom att sätta mig här en stund.

 

Min 'stora dag' (som alla utom jag och sambon mannen kallar den) är över. Den passerade med mycket skratt, kärlek, vackert snöprytt Skövde och mer pirr än jag kunnat ana. Håret var ju dessutom fabulous! ;) Inblandad i denna mix av förälskelse och äktenskaplig lycka var lokalpressen. Det resulterade i en bild på första sidan (nyhetstorka någon?) och en helsida inne i tidningen. Jag gillar inte att fläka ut mitt privata jag men ställde upp på det hela för att jag sedan innan förstått att sambon skulle uppskatta det. Artikeln blev fin (även om den tycktes ställa upp i en tävling om hur många lösryckta kommentarer kan man få in i en artikel). Men,jätten trivs verkligen inte med att se sig själv på bild. På ett sätt gör det mig ingenting. Men det är så svart-på-vitt att jag gått upp väldigt mycket i vikt de senaste åren. Jag skäms över det. Jag skäms för att jag inte är mitt bästa jag även om jag på ett sätt vet att jag precis varit just det. Jag blir också lite ledsen över att jag låtit det gå så långt så att jag inte är helt och hållet bekväm i mig själv. Men, men... Förändring pågår och även om den tar sig fram långsamt så kommer jag nå mitt mål om en sund jätte i en sund kropp.

 

Året rusar mot sitt slut och runt mig börjar folk prata om nyårslöften. Kör ni med det? Jag tänker att i vissa fall så är det ju super. Men i andra fall så tycks det bli en ytlig grej som inte fastnar längre in. Jag tänker att 'Varför vänta till nyår?' Varför inte starta på måndag? Och varför ens vänta så länge? Varför inte börja imorgon? Eller, varför vänta ens så länge? Varför inte börja NU?! Alla små val vi gör kan leda oss fram emot ett mål, en önskan, ett hopp genom att vi vill och GÖR. För mig är alla ni bloggare ett bevis på det! Ni är fantastiskt inspirerande i era resor mot ett sundare liv! Och, alla har vi sunk-dagar. Alla har vi dagar då vi känner oss större än vi någonsin har varit (jag trodde ett tag att det var flodhästen från 'Fantasia' som var på bild i tidningen och inte jag). Alla har vi dagar då maten går åt ett varmare ställe och då vi väljer soffan framför löpbandet och kettlebells. Och, det är helt OK! Vi har bestämt oss. Vi har en riktning. Vi gör framsteg. Ibland ser vi det inte. Men, det finns där i det lilla. Vi tar trappan istället för hissen. Vi tar en frukt istället för en bulle. Vi går på en promenad istället för att öva våra tummar till SM i avancerad fjärrkontrollshantering. Vi tar lite mer grönsaker till maten än innan. Istället för att äta 200g choklad nöjer vi oss med en mindre bit. Vi gör även de större grejjerna: ny kosthållning, införande av nya rutiner, uppdateringar av garderober, ger oss ut på de okända vatten som gruppträning med alla sina fasor innebär (första gången man ska koordinera sin kropp i takt med musik till en superhurtig ledare i en grupp som ser ut att vara födda till att vara zumbadansare/core-tränare/ste-upare är ju kanske inte så lyckad men ofta trevlig). Jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg våra beslut men att vi även accepterar vårt utgångsläge och hejjar på oss själva när vi tar små steg. Jag tror inte på att bestraffa och fylla oss själva med skam. Det är bara att lära av erfarenheterna och fatta ett bättre beslut nästa gång.

 

Jag har jobbat ganska mycket med min acceptans av mig själv (går sådär) och jag har en klyscha som går ut på att 'jag siktar mot stjärnorna och tycker det är OK även om jag landar på månen'. Men, då har jag inte heller problem med driv framåt. Jag är envis och självpiskande på gränsen till destruktivt beteende. Jag försöker tänka att det viktigaste är att våga. Att ge sig ut på nya vägar som kan verka både svårframkomliga och rent utav skrämmande. I det ligger enorm utveckling om vi inte försöker ta för stora kliv så att vi redan har set our selves up to fail. Jag brukar säga till de av mina studenter som har läggning åt det neurotiska hållet att ',man måste börja i början, man kan inte börja i slutet'. Oftast vill vi börja i slutet men jag förstår ju själv att det är en omöjlighet. Så, ett steg i taget, en dag i taget, ett mål i taget och snart är vi vid upploppet!