Säg JA! - Inom rimliga gränser
Kategori: Träning
Träningskänslan var inte riktigt på topp i morse. Dock var jag härligt nöjd nu på eftermiddagen och satt och högmodsmös (spann nästan lika högt som katten).
Något jag har försökt på sistone är att vara mer positiv och faktiskt ge efter för mina infall (det är här rimligheten kommer in). Ex. tänker jag ofta 'nej men om jag skulle.. a) gå på en promenad, b) sätta mig på cykeln en stund, c) höra av mig till..., eller ex d) sticka till gymmet'. Som den soffsittare och överarbetade kvinna jag är så rationaliserar jag ofta bort dessa faktiskt positiva infall. Numer försöker jag dock alltså leva ut dem. Så när andan för alternativ b föll på mitt i all övernöjdhet så reste jag mig upp, bytte om och satte mig på cykeln (har motionscykel hemma). Tio kilometer blev till tjugo som blev till trettio. Det tar ju sin tid nu för tiden (ca 1 h 30 min motför tidigare 1 h 10 min) men jag tycker inte det var illa för en otränad tjockis med terminatorben (syftar på att jag har metall inopererat kring fotleden efter benbrott). Ett härligt tillägg i träningsdagboken! (Nackdelen är bara att det känns som att jag fått blöjeksem och att mina ladyparts har domnat bort - vilket jag tror kan bidra till någon slags negativ upplevelse när de återvänder till livet.)
Att faktiskt säga JA!, istället för att ha en massa anlendingar till ett njae, tycks ha knäckt något mentalt motstånd och gör mina dagar bättre. Det tycks som att desto mer energi jag ger, desto mer får jag!
Dessutom får jag väl passa på till lite tokigheter medan någon slags euforisk uppstartsfas infinner sig. Kan tänka mig att det blir tufft framöver när förändringen blivit vana och när vardagens jobbrutiner gör sig påminda.
/GG
