gentlegiantafskofvde.blogg.se

Jag hamnade framför programmet med samma titel som detta inlägg. I vart avsnitt byter två personer (en supersize och en superskinny) dieter med varandra medan de bor på ett internat. Det som slår mig är att oavsett om personen under- eller överäter så finns det en orsak i deras livshistoria. Ibland är denna orsak existentiellt enorm och ibland handlar det om en utveckling som skett gradvis och som inte tycks ha någon särskild utlösare. Jag tror det är väldigt viktigt att ta reda på varför man hamnat i ett matmönster för att riktigt komma åt vad man ska jobba med för att komma vidare och byta livsstil vad gäller sin kost. Jag tror att vi annars kan kämpa helt otroligt mycket men kommer man inte åt den där nyckeln så kommer det mesta vara förgäves - för vi har inte kommit åt själva orsaken. Det blir ändringar på ytan som står väldigt skört.

 

Jag har själv letat efter min nyckel eftersom jag inte lyckas göra hållbara förändringar. Jag kan se att mitt tidigare mönster är färgat av min barndoms 'mysätande' (varför jag alltid kommer ha en aversion mot fredagsmys), av att onyttiga produkter var billigare än nyttiga och därför fanns mycket sådant hemma när jag var ung, jag kan se att jag har ätit onyttigt i perioder av stress. Så, varför får jag det inte att hålla idag? Jag vet att en faktor är att jag tröttnat på att laga en viss sorts mat åt mig och en annan sort åt min sambo kombinerat med att han inte kan laga mat åt sig själv. Är det anledningen? Nej, det är troligen en dålig ursäkt för att ge upp. Men, för att komma igång med matschema här hemma så kommer vi äta samma mat i två veckor. Förut kunde vi äta 'något extra gott' när vi sågs på helgerna när vi bara sågs varannan helg. Dessa måltider kunde vara mer eller mindre nyttiga. Idag har vi kommit förbi att vi måste äta för att ha det mysigt. Vi har båda ett socker och fettberoende. Han äter gärna hamburgare och pizza och jag äter gärna ostsmörgåsar. Därmed försöker jag att inte ha sådan mat hemma så att det inte frestar.

 

Så, vad är roten till mitt problem? Varför kommer jag inte åt mina matrutiner? Jag tror att det är mina höga stressnivåer. Kan ni hålla med om det? Eller ser ni något annat? Jag tänker att dessa stressnivåer är uppkomna både av yttre och inre faktorer. Min stress gör att jag tappar aptit, att jag kan gå en hel dag utan att äta och på kvällen är jag för trött för att orka och ger efter när min sambo föreslår hämtmat. Eftersom jag vet att min stress ger upphov till onyttigt ätande om jag är hemma så har jag ingenting hemma. Därmed så har jag tagit bort en tröstare ur mitt liv men jag har inte ersatt den med något annat. Träningen hjälper lite. Jag vet att jag måste ändra om mitt liv totalt för att kunna må bättre och leva bättre. Att veta det kan stundtals vara överväldigande. Samtidigt känns det så 'lätt'. Jag måste fokusera om och det är så svårt när omgivingen gärna håller kvar en i de mönster som skapats. Att jag inte springer runt och är 'Fröken Duktig' längre innebär att mina kollegor måste ta på sig mer ansvar och faktiskt börja göra mer. Det handlar om att inse att jag är värd att få utvecklas i mitt jobb och göra det jag är bra på och gillar så att jag kommer vidare i min karriär. Det innebär att jag måste släppa taget om det stora ansvar jag känner för att saker måste bli bra. Jag måste sluta göra det jag inte är lika bra på för att vi inte har någon annan som gör det.

 

Att få balans i min egen existens är det största jobb jag någonsin kommer göra och vill göra det nu så att jag kan ha en bättre framtid med min man. Jag har haft dagar denna månad då jag inte ens får i mig 1000 kalorier och det måste vara slut på det. Särskilt när de enda 1000 kalorierna jag får i mig på en dag består i en pizza. Jag vet att jag aldrig kommer bli en av de där käcka, matlådetjejerna på jobbet. De som orkar jobba med bra kvalitet, umgås med vänner efteråt och dessutom har trebarnsfamilj som de tar hand om hur fint som helst. (Jupp, de har jag satt uppe på en snyggt polerad piedestal.) Jag blir lycklig av att vara med min man, med mina vänner och ha en kropp i balans samtidigt som jag får göra något jag tycker om. Jag ser möjligheten att åstadkomma detta genom att påbörja förändringar de sista veckorna detta år och göra större förändringar i början på nästa år. Mitt spring-projekt är en del av denna omfokusering. Jag hoppas ni hänger på mig och hejjar på mig. För i den verkliga världen är jag mycket ensam. Jag har få som stödjer mig eller som förstår. Och, det är inte bara att jag har svårt att släppa in. Jag tror de bara har vant sig vid att allt vi pratar om handlar om dem och deras bekymmer. Jag vet att jag har varit med och skapat det och vi kan väl bara sätta upp 'förändrade relationsmönster' på min attgöralista? Det är helt klart dags att denna superkvinna räddar sig själv istället för alla andra för en gångs skull! /GG