gentlegiantafskofvde.blogg.se

På fredag är det akademisk högtid och jag har fått äran att vara inbjuden av min fina kollega som installeras som professor. Eftersom jag fick inbjudan sent är det först idag som jag hunnit pallra mig upp till stan och till affären som hyr ut balklänningar. Hade ingen bra känsla (prova kläder i vanliga fall är inte direkt kul) men tänkte att det bara är att bita i det sura äpplet. Så, med ett leende äntrade jag affären och förklarade att jag behöver hyra en klänning till fredag och att jag undrade om de har klänningar i stora sorlekar. Expediten hade nog lite att göra och tyckte jag kunde kolla på räcket med hyrklänningar. I mitt nästa andetag lade jag till att jag nog hade storlek 52 (hur blev det så?!) och att det nog var storleken mer än färg som styrde (bittra erfarenheter av att försöka finna ngt över internet). Hon synade mig upifrån och ned och sa 'är du verkligen så stor?'. Jag svarade med ett ja. Hon konstaterade att 'du ser nte så stor ut, men det är klart - du är ju lång'. (Jätten slår till igen!!! Som Godzilla trroriserar jag butiker med finkläder!!!) Hon kom efter ett tag och hade en fin klänning i mörkt blå med sig. Jag tyckte den såg liten ut och hon sa att det var en storlek 48 som hon ville att jag provade för att hon skulle kunna se vilken storlek jag behövde. Hon menade väl och man kan säkert gå den vägen. Men för mig var det bara förnedrande att knappt få klännigen över höfterna och känna henne stå och dra i klänningen över min feta, veckade rygg. Hade gärna sluppit det. Det var mitt skräckscenario som kom till liv. Efter en stund kom hon tillbaka och hade med sig en för stor klänning som nu ska sys in och fälla ut i längd. Min storlek? 52! (efter den sys in) När jag fått av mig klänningen så hade den kund hon troligen var lite sysselsatt med när jag kom in i butiken hunnit parkera och kommit tillbaka. Hon testade en brudklänning i storlek 34 och var vacker som en dag. Sorgen och äcklet inför mig själv brände inuti mig och det komme rnog ta ett tag innan den försvinner.

 

Men, jag gjorde det! Jag gick till affären och provade en klänning. Jag kommer göra min chef stolt genom att ha finklänning (tror ingen annan bryr sig) och jag kommer passa in i sammanhanget. Just nu vill jag dock bara sitta hemma och äta glass (vilket skulle vara en kontraproduktiv aktivitet i sammanhanget). Och, jag låter min kärlek till min vän och min vilja att uppvakta henne gå före min mycket instintiva lust att tacka nej för att jag inte känner mig bekväm i min kropp just nu och inte vill visa mig offentligt (allra minst i balklänning!). Jag är modig! Jag trotsar mig själv och min trygghetszon! Det krävs mod av mig för att visa mig just nu. För att stå inför alla i en vinröd balklänning och le trots att jag under ytan vantrivs. För mig krävs det att jag är modig så jag kan ta ett steg utanför dörren på fredag trots att jag känner mig som den fulaste, fetaste och äckligaste personen på denna planet. För mig blir det så mycket mer påtagligt hur stor jag blivit och jag måste jobba på de känslor som väcks och som blir aktuella i samband med provrumsförnedring och insikten om att jag var en 42a förra gången jag gick på bal.

 

Jag brukar vara en person som kan vända mina tankar och känslor till något positivt, men just nu känns det tungt och jobbigt. Som tur är ska jag ut på en långpromenad med min träningskompis i eftermiddag. Ska bli skönt att gå av mig lite känslor och andas frisk luft. få fokusera på det positiva istället: att jag orkar mer, är starkare, är mer 'fast i kroppen' som min sambo säger och har ett mål som jag hela tiden jobbar emot och faktiskt har kommit en bit på vägen mot det. Jag har ju faktiskt gått ned tio kilo i vikt sedan i våras och jag har minskat nästan 2 dm i midjan på tio veckor. DET är vad jag borde fokusera på, det är den stolthet och glädje jag borde känna. J**la klänning till att rain on my effing parade! Jag ska vara modig, jag ska vara stark - jag ska briljera på fredag! (och sedan gå hem och äta glass....)