gentlegiantafskofvde.blogg.se

Vilken toppenidé! 60+ coacher som inspirerar medelålders (i detta avsnitt) par som hamnat på soffan. Hörde talas om det i veckan och trodde det skulle vara något liknande 'Vem kan slå Filip och Fredrik'. Så, detta är en glad överraskning! När vi nu börjar komma upp i ålder så behöver vi förbilder som vi dessutom inte kan snacka bort. När någon är 60+ och i form så blir det lite annat läge än med, som paret sa, 'biffiga tjugoåringar'. Jag tycker även det blir en bra tankeväckare att se vilket liv vi kan ha som äldre om vi håller oss i form. Inte för att jag tror att vi alla är überhurtiga på det sättet som f.d. professionella dansare kanske har en möjlighet att vara. Men visst vill vi ha ett livfullt liv? Och gärna i vart fall leva?

 

Jag fick lite av en tankeställare idag när jag stod och föreläste och pratade om hur man kan sätta upp hinder för sig själv och minska ens egna livsmöjligheter. Temat för föreläsningen var avvikelse. Att vara överviktig är att vara avvikare. Och många av de processerna jag pratade om har jag själv gått igenom. Jag har varit i läget då jag säger att min viktuppgång bara är tillfällig. 'Ah, det är ju bara ett par kilo' (för ca sex år sedan). Jag har varit i läget då jag försöker träna bort det och har ångest över det för att det blivit tio kilo (för ca tre år sedan). Jag har varit i läget då jag får sådan dissonans över min viktuppgång att jag börjar rationalisera den (ca 2.5 år sedan). Jag hade ju så mycket och var så stressad etc. Jag har även kommit i läget då jag börjat definiera mig själv som fet och gav in för den definitionen och blev deppig av den (2 år sedan). Jag var i förnekelse länge innan jag började vakna till och lite 'dagen-efter'-aktigt undrade vad f**n som hänt (sju månader sedan). Men det krävdes att jag blev förbannad på hela livet. Att jag slogs med mitt huvud, mitt hjärta och min omgivning.

 

Sedan dess försöker jag att inte begränsa mig själv. Jag försöker att inte tänka att 'jag är så stor så jag kan inte', 'jag har skador så jag borde nog inte', och den värsta av alla: 'det har gått så långt att det är ingen idé'. Jag synade mina spärrar och kom på att jag mest satt upp dem själv. Dels för att upprätthålla fasaden av att jag gjorde allt jag kunde och därmed inte borde ha högre förväntningar på mig själv. Dels för att det skulle ha varit läskigt att utmana mig själv och inte veta vad det innebar eller rent av misslyckas. Efter det uppvaknandet så tänker jag att jag siktar mot stjärnorna och möjligen landar på månen. Men, när jag sitter där på månen så vet jag att jag försökte, att jag gav allt, allt jag inte kunde gjort mer. Acceptansläge. Jag är fortfarande realistisk i många hänseenden. Men, ibland behöver jag bara släppa taget och 'go for it'. Vad jag nog inte förstått innan är hur mycket jag drivs av mina drömmar och mål. På ett sätt har jag väl vetat det gällande mitt jobb (där jag alltid varit drivande framåt och utvecklat mig själv) men jag glömde det gällande mitt privatliv. Jag vet att jag kan nå många av mina mål och jag siktar stenhårt på dem alla. Jag inspireras av alla er och tror på er! Som vi säger här på byggden: bara gör't!