Överkänslig?
Kategori: Allmänt
Jag ber om ursäkt för ett par veckors tystnad. Först berodde den på att jag blev stressad och försökte att inte använda datorn (internet) hemma. Jag vet inte hur det är för er men jag har extremt lätt för att 'råka' smita in på jobbmailen etc. Sedan berodde det på att jag blev rätt deppig förra veckan. Jag jobbar deltid för att jag behöver ett break och det hände något som gjorde mig påmind om varför jag behöver detta break. Jag börjar inse att jag alltid kommer att sticka ut bland både vissa vänner och arbetskamrater. Jag menar inte att jag ska behöva bli som dem eller sluta känna och tänka. Men, jag behöver att de respekterar att jag är sådan, precis som jag respekterar att de är på andra vis. Jag försöker alltid bekräfta dem och och få dem att förstå hur jag tänker utan att de för en sekund behöver hålla med mig. Jag försöker att alltid förstå deras perspektiv och bekräfta dem i deras tänkade och att jag förstår varför de vill göra på ett visst sätt eller tänker på ett visst sätt. Det som jag tröttnade på nu senast rörde att jag inte blev bekräftad och att beslut som fattades dessutom fattats innan kollegor informerats och påverkar arbetsgrupp och studenter. Inte att det är en dålig utveckling eller ogrundat beslut men det leder till stress.
Ett tag tänkte jag att jag måste sluta vara så känslig, att jag måste sluta bry mig. Men, jag fungerar inte så och har kommit att acceptera mig själv trots att jag önskar att jag inte blev så berörd hela tiden. Jag har vänner som tror på det här med högsensitiv personlighet. Jag är inte tillräckligt påläst om det för att ha en åsikt men jag har funderat en del kring det. Jag är en introvert/inåtvänd person och är man sådan så tar man lättare till sig känslor i sin omgivning och man är s.k. överkänslig. Jag har aldrig tänkt på mig som så särskilt känslig och jag tror mina arbetskamrater mest tänkt på mig som hård och kantig. Jag har väl tidigare haft en tanke om att jag är mer huvud än hjärta när det kommer till beslut och hantering av händelser. Men, på senare år har jag förstått att jag är allra mest hjärta hela tiden. Min upplevda kantighet kommer ifrån att jag finner vissa värden som viktiga (ex. rättvisa, stöd, uppmuntran...), det är i vart fall vad jag tror. Jag fick en kommentar om att jag är egocentrerad från en person betyder mycket för mig och ni kan nog gissa att jag det tog mig ett par dagar att grubbla igenom det... Det var nog i de grubblerierna som jag kom att tänka på det här med högsensitivitet. Jag tror den kan upplevas som egocentrerad om folk inte orkar sätta sig i ens upplevelser och försöker att förstå en.
Jag vet inte om överkänslighet är rätt ord för att fånga mina upplevelser och min förståelse av mig själv och min omvärld samt min utgångspunkt för dessa förståelser. Jag tror att man sticker ut i detta samhälle om man är känslig, om man tänker på andra, om man sätter andra först och om man vill bli bekräftad på en känslomässig nivå. Så mycket i vårt samhälle handlar om att vi ska vara tänka, vara rationella, gärna krossa andra i jakt på egna ambitioner, att vi ska vara kostnadseffektiva med känslor, tankar, tid och pengar och att vi alltid ska sätta oss själva först. Bullshit säger jag och hävdar att det är en mer känslomässigt förankrad tillvaro med varandra som kan få oss att må bra som människor. Men, jag sticker ut. Både i arbetsliv och bland vänner. Jag har bara ett par vänner som riktigt förstår mig. De upplever det samma. Med dem känner jag en samvaro som jag inte känt med några andra eftersom vi förstår varandra. Det är en ibland ordlös förståelse som stärker och stödjer. Jag önskar att fler åtminstone kunde stanna upp och förstå de människor som finns omkring dem. För hur mycket vi kanske tror det så är vi inte åtskiljda varandra.
