Ursäkta min tystnad
Kategori: Allmänt
Jag ber om ursäkt för tystnaden. Jag är inte ens helt säker på vad detta inlägg kommer handla om. De senaste dagarna har jag haft några saker som gjort att bloggen inte hamnat i fokus:
Jag har varit social
Jag har umgåtts med min man och med min mor. efter för många dagar i rad med migrän upplevde jag ett behov av att vara i en bubbla av kärlek, omhändertagande och mjukhet. Jag blir lite liten när jag inte mår bra på ett tag. Som tur är har jag en fantastisk man som tar hand om mig då. Besök hos min mor var trevligt. Jag tog med mig taxen i fredags och for ned med tåg. Bra övning för honom och det gick över förväntan. När jag umgås med mina nära så får datorn stå och samla katthår. Jag är inte typen av person som ror upp min telefon i tid och otid eller har datorn uppslagen och simultanchattar med någon medan jag har besök. That's not the way I roll.
Jag har varit trött på all främlingsfientlighet och dumhet
Att vara känslig och tro på människors rättigheter och jämlikhet kan suga musten ur mig. Efter att Expressen identifierat dem som gjort inlägg på en viss hatsida så går debatten varm och jag blir så ledsen av att höra all dumhet. Allt hat. Den totala frånvaron av kärlek, empati och respekt. Jag inser att kampen om ömsinthet kommer bli en blodig en. Jag har trott att jag med respekt, kärleksfullhet och ordets förmåga kan bemöta människor med andra åsikter och att vi genom samtal kan förstå varandra. För, jag tänker att man inte måste acceptera allt här i världen men att man måste ha respekt. Men, det går ju inte när människohatare gömmer sig bakom anonyma konton, pseudonymer och dessutom intar en maktposition som jag inte kan rubba. Då är det ju bara kvar att beväpna sig själv, få på krigsutstyrseln och ställa sig på barrikaden.
Jag blir också så trött för att de där människohatarna uppenbarligen inte har en aning om vad de pratar om stundtals och att de nog aldrig varit i kontakt med ens något av det de känner främlingsfientlighet emot. Ändå skulle de kunna dö för sitt hat. Det gör mig så trött bara att veta det. Så, datorn har fått vila och jag har stängt av inför sociala media.
Jag väntar på att få ok av min sjukgymnast
Jag fick grönt ljus för att börja att träna förra gången jag var hos sjukgymnasten. dessvärre fick jag inflammation i tåleden och därmed blev det vila. Suck, pust och stön! Ska träffa henne på onsdag och jag väntar, längtar och trånar! Nya löparskor står på hyllan och bara väntar på att användas. Kanske smyger jag ut imorgon en sväng i alla fall. Anar att jag kommer känna mig tung och otränad som en flodhäst som frossat julbord i två veckor. Så, kommer nog varken långt eller snabbt fram. Men lite lufsande kanske jag kan åstadkomma?
Att inte kunna träna ordentligt har sänkt mitt humör trots mitt välbefinnandeprojekt. Och ja, löpning är min träning. Allt annat är tidsfördriv och alternativ när jag inte kan springa. Och jag tycker de är dötrista! Hantlar, yoga, core och cykel?! Shoot me already! Med inaktivitet börjar vågen dessutom gå uppåt. Dubbelsuck! Min fantastiska viktblogg har blivit en jag-gror-fast-i-soffan exposé. Men fr.o.m. onsdag - då sjutton!!!! :-)
Så.... Där har ni det... Anledningarna till min tystnad: socialt umgänge, hat-trötthet och tjockis-depp.
