gentlegiantafskofvde.blogg.se

Ibland tänker jag så att det knakar, ibland känner jag så att det gör ont och ibland blir jag trött av att alltid sätta mig själv åt sidan. Eftersom jag har sjukdag idag så har det gett mig en hel del tid att tänka och en hel del tid att slå ihjäl. Därmed så har jag klurat lite. Jag har funderat på hur viktiga andra är för mig när det gäller min livsstilsförändring. Min mamma är klok och stödjer mig så gott hon kan. Men, i övrigt finns det inte så många jag kan prata med. Alla förstår inte, många tycker att 'jag inte är så stor' och fler tycker att 'jag är fin som jag är'. Jag tänker att jag har fina vänner och att de inte dömer folk efter deras vikt eller ens ser deras vikt. Jag är sådan själv. Men, det man önskar är att ha någon eller några som sätter sig in i vad man berättar, som lyssnar på ens tankar och ger en stöd i sina egna önskemål. Jag vet att jag är vacker, underbar, fantastisk och en fin person. Men jag är så trött på att bära runt på denna övervikt, på att kläder inte sitter så bra som jag önskar så att jag istället 'gömmer' min kropp i lösa kläder (som om det hjälper över huvud taget), jag är så trött på att varje dag vara påmind om att jag inte har tagt hand om mig själv på väldigt länge, jag är så trött på att vara påmind om att mycket av min extra vikt beror på stress och press som ingen hjälper mig att hantera även om de alla är inne på att jag borde ta det mer lugnt. Jag är så trött på att inte ha någon matlust men att tvinga mig att äta, jag är så trött på att inte känna mig pigg och stark. Jag är så trött på att allt är mycket jobbigare när man är tung. Allt det kan jag acceptera. Men, jag känner en saknad. Jag saknar någon som finns med mig i mitt jobbiga projekt. För, låt oss inte lura oss själva. Att ändra livsstil och gå ned 30 kilo är ingen rolig och lätt match. Vissa dagar känns det som att man inte kommer någonstans och som att vägen man har kvar är så oändligt lång. Vissa dagar är kommentarerna om hur fin man är väldigt sårande eftersom man själv inte upplever sig så och önskar att det vore ok att säga att 'jag förstår att du känner dig tjock', man önskar att man inte behövde vara ensam i sina tankar. Att någon såg in i allt det där och kunde ge stöd och pepp. Tur att ni bloggvänner finns på min väg. Utan er hade jag inte kommit så här långt och utan er skulle jag inte komma så mycket längre. Jag är en person som för resten av mitt liv kommer behöva tänka på vad jag äter och träna mycket mer än genomsnittspersonen för att behålla en sund vikt och ibland blir den känslan överväldigande... Då hjälper inte de fina kommentarerna och att folk nästan som på automatik säger något 'tröstande' eller 'peppande' när man söker stöd hos dem. Precis som att prat om att gå ned i vikt har färdigformulerade svar som bara ska levereras. Som om det vore tabu trots att det är det mest förekommande ämnet i tidningar, på tv och reklam överallt. Kanske är det därför som allt blir lite förvirrat? För att viktnedgång är dubbelt laddat?

 

Här ska det snart krypas ned med bok och imorgon väntar tvätt, träning och mys. Det ska bli underbart!