gentlegiantafskofvde.blogg.se

Jag har flera fina vänner som är stödjande och som älskar mig för den jag är oavsett kroppstorlek. Jag tror inte ens de ser/förstår hur stor jag är. Själv har jag dagar då jag tycker jag är vacker och jag har dagar då jag tycker jag ser ok ut. (Har tagit en del tid och samtal med mig själv för att hamna där) Men, jag har (nu för tiden) inte dagar då jag är elak mot mig själv, då jag nedvärderar mig själv eller då jag tänker fula saker om mig själv gällande mitt yttre. Visst kan jag stå framför spegen och tänka att jag skulle vilja ändra på vissa saker (jag acceptrerar även att det finns saker jag inte kan ändra på som det där fulla blindtarmsärret som skapar ett veck på magen oavsett hur mycket jag väger). Och visst kan jag ha svårt att acceptera att jag låtit mig själv bli så här stor. Jag kan inför en fest tänka att det är tråkigt att jag inte kan se 'fin ut' och jag kan ibland känna för att skippa en fest för att jag inte känner mig bekväm i att dra på mig klänning och klackar den kvällen. Jag försöker dock påminna mig om att det är hjärnspöken, att mina vänner faktiskt inte bryr sig, att de tycker jag är fin även de dagar jag känner mig som ett troll. Det som får mig att känna mig otillräcklig är idealen som finns omkring i samhället. För, vad jämför vi oss med? Vad är vårt mål och vilka är skälen till att vi sätter upp dem?

 

Dessa tankar har blivit aktuella utifrån ett lunchsamtal med en vän som poängterade att man verkligen märker att jag gått ned i vikt och att jag blivit sååååååå fiiiiiin. Personen ifråga fortsatte sin utläggning en stund till och det är uppenbart att denne projicerar sina egna ideal på mig och nästan försöker skapa en skam kring hur jag sett ut innan. I sådana lägen är det bara drop kick som gäller. Ingen ska få mig att må dåligt över mig själv när det kommer till min kropp.(Det kan jag isådanafall mycket bra på egen hand om jag skulle gå in för det... Thank U very much!) Jag, liksom alla människor, är vacker från insidan oavsett storlek. Vad gäller kommentarer om min vikt och om mitt utseende så är det enbart från er som vet varför jag till att börja med har gått upp i vikt, och som dessutom är insatta i min kamp för att bli av med vikten och varför den kampen är viktig för mig, som jag uppskattar dem ifrån. Att gå ned i vikt handlar för de flesta inte om att se ut som modellerna i Victoria Secret Show. Det handlar om att må bra, att vinna sig själv genom ökade möjligheter som följer med att man är normalviktig. Det handlar om fler år tillsammans med de man älskar. Det handlar om att man fått nog av de destruktiva mönster som gör att man är överviktig (kanske inte övervikten per se).

 

Jag själv har ingen 'drömkropp' gömd under min övervikt. Mina gener kommer från Norge och Bohuslän. Det är liksom ingen tunn och kurvig kropp som döljs i de genetiska koderna. Det är en tung och seg kropp som är gjord för att arbeta. Jag är ganska raklinjig från axlar till höfter. Jag är äppleformad och får kämpa för att ha en putig rumpa som väger upp en stor och klumpig byst. Men min kropp är fantastisk! Den tar sig igenom prövningar, den läker, den är stark, den är uthållig, den hänger på i de utmaningar jag ger den, den bygger muskler snabbt och när den är vältränad kan den sträcka ut sig och bära med mig över vidderna i en raslig fart med långt steg (därav smeknamnet 'älgen' under gymnasieperioden). Jag vill vara normalviktig för att kunna träna och må bra. Jag äter för att kunna träna och bygga en stark kropp som håller länge. Min viktminskning går i snigelfart och tur är det för det har fått mig att stanna upp, ha tålamod och tänka igenom mina val och mål. Jag är en person som lätt kan svälta bort 20 kilo på sex veckor. Men hur hållbart är det och vad leder det till? (Men, då skulle jag passa i mallen...) Denna gång vill jag ha en hållbar förändring och så snart jag hamnar i en svacka så tänker jag på hur underbart det kommer vara att springa med långa steg uppe i fjällvärlden. Och då minns jag varför jag gör det här. Jag vill ha mer lycka och mer av mig i livet!