gentlegiantafskofvde.blogg.se

Detta är en så enkel och samtidigt så svår fråga. Ofta är det enklare att svara på vem man inte är. Samtidigt är det den frågan som är viktigast av allt för oss. Att veta vilka vi är, andas in oss själva och sedan andas ut oss. Jag kan inte svara på frågan snabbt och kort. Jag tror på att vår identitet allra mest är en känsla. Och, den innefattar känslan att får vara oss själva: att vara autentiska, att vara sanna, att vara ärliga. Alltför ofta ser jag mina bekanta och vänner vara helt förvirrade över vilka de är och därför blir helt insnärjda i relationer och prestationer. De liksom blir vad de gör och vad andra tror att de är. Och visst är det vi gör och andra uppfattningar om oss en spegel av vilka vi är. Men, allt vi är syns inte i det vi gör. Allt vi är kanske inte ryms i relationen till en enda människa. Alla människor, tycker jag, har en rätt att vara älskade, uppbackade och peppade att vara dem de är - på sina villkor. Att de vågar ta ytterligare steg mot sina drömmar, att man finns där när de tvivlar och att man hejjar på dem när de tar skrämmande steg mot utveckling. Utrymmet för vem man kan vara finns i mellanrummet mellan människor. Därför tycker jag att vi alla har ansvar för att skapa utrymme för våra medmänniskor. Det kan vara jättesvårt ibland (när de kanske utvecklas åt ett håll som vi inte alls förstår) och ibland är det enkelt (för vi kanske har gjort den resan som de ska göra eller på annat vis har fått redskapen att finnas där för dem).

 

Min chef förklarade en gång för mig att det nog var så att jag var yngre och därför identifierade mig mer med mitt jobb än mina kollegor gjorde och att det var därför som jag blev upprörd över vissa saker. Jag trodde jag skulle gå i taket. Jag drar en gräns mellan mitt privatliv och mitt jobbliv. Jag har drömmar, projekt och värderingar som är åtskiljda mitt jobb. Jag förklarade för min chef att jag lika gärna kunde sitta och vända papper på försäkringskassan och jag skulle fortfarande kämpa för de frågor som jag kämpar för på min arbetsplats. För, de handlar om hur vi som kollegor ska bemöta varandra och hur vi ska bemöta våra studenter. Min chefs kommentar var välmenad men jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på den. För mig står sådana kommentarer för ett oetiskt förhållningssätt till sina anställda. Oetiskt på det viset att det 1) inte utgår från mig, och 2) att det begränsar mig, och 3) att det inte respekterar mig. Jag tänker att dessa tre aspekter är en ganska enkel formel som bör gälla i alla relationer vi har - oavsett om de är professionella eller privata eller rent av ytliga. Se personen, ge den utrymme och respektera personen. Man behöver inte ens acceptera en persons ställningstagande för att faktiskt visa personen respekt och ge den det utrymme som den förtjänar.

 

Så, vad svara DU när du får frågan om vem du är?

Jag är en drömmare som ofta måste påminna mig själv om att ta saker stegvis. Många av de drömmarna handlar om löpning och vandring på fantastiska platser, att uppleva världens skönhet, och att skriva om frågor som jag tycker är viktiga - för om jag skriver om det och någon, några eller många läser det så kanske det sker en förändring i just de frågorna. Jag är en kämpe mot orättvisor som ofta måste påminna mig själv om att börja i min närhet och göra det jag kan för att åstadkomma rättvisa. Jag är samtidigt en 'görare' mer än en 'pratare' och ser till att få saker gjorda och mål uppnådda. Är det en kortfattade beskrivning av mig? Egentligen säger den allt och samtidigt inget. Det är grejjen med identiteter - de är allt vi är samtidigt som det inte finns ett enda ord som kan fånga vilka vi är. För, vi är större än allt det. Vi har djup som inte kan nås, krafter som inte kan beskrivas och för var stund gör vi nya erfarenheter som lägger till, drar ifrån eller omvandlar den komplexitet som är oss. DU vet väl om det?! Och du vet väl om att DU har rätt att få vara den du är i all DIN skönhet?!