gentlegiantafskofvde.blogg.se

Ibland tar jag mig tid att 'ta tempen' på mig själv vad gäller mina framsteg. En del framsteg är lättare att mäta. Exempelvis kan jag ganska exakt se hur många kilo jag tappar, hur många centimetrar jag tappar eller hur mycket längre (tid eller distans) jag kan träna. Den resa vi gör på insidan kan vara svårare att mäta. Hur mycket utvecklas vi psykiskt, socialt och själsligt? Jag tror på att överätning och därmed även hållbar livsstilsförändring enbart till stor del beror på vår inre resa. Det finns ett engelskt talesätt som går något i stil med "'It's not as much about what your eating as it's about what's eating you". Jag tror på detta. Jag tror på att mycket av stor övervikt hänger samman med att vår relation till mat påverkas av vår inre värld i mer eller mindre medveten utsträckning. Vi ser det om och om igen i alla viktminskningsprogram som vi ser på TV. Det kan vara dåliga relationer, att vi inte får utrymme för oss själva eller att vi sörjer någon, saknar något eller aldrig riktigt kom över en händelse.

 

Denna helg har jag försökt göra en sådan där temp-tagning och inser att jag kommit rätt långt. Det som äter mig och har fått mig att bygga upp en dålig livsstil kan delas upp i tre delar: min fars bortgång, tillitsproblem och självkänsla. Denna första del kommer att handla om min farsbortgång.

 

Att förlora sin förälder är aldrig någonsin enkelt oavsett vilken relation vi har haft till dem. Jag som stod min far nära saknar honom något otroligt men har idag gått vidare. Mina systrar som inte hade en så nära relation och som mest bråkade med honom har nog inte riktigt kommit vidare eftersom de ångrar saker och önskar att saker hade varit annorlunda. Jag, som vet att jag har sagt det jag ville säga och som vet att jag gjort allt rätt, har frid. Men, det gör ändå inte att inte var skitjobbigt att gå igenom förlusten av min far.

 

Min pappa dog när jag var nitton år. Det var en kall novemberkväll och den första snön föll på sjukhusets terrass. Flingorna lystes upp av lamporna och runtomkring sjukhuset var allt mörkt så när som på ljusen från bostadshus en bit bort. Min pappa tog sitt sista andetag medan jag och min syster för första gången på länge skrattade innerligt åt något dumt skämt samtidigt som vi rökte. Han tog det samtidigt som vi skrattade, då han var omgiven av min mamma och hans bäste vän som precis kommit upp till rummet där han låg. Jag tror det var den bästa stunden för honom. Alla hade varit där och sagt fina ord och det var dags för honom att lämna oss när även den sista personen hade funnit sin väg fram.

 

Jag och min syster försökte klappa kylan från våra händer samtidigt som vi gick in genom sällskapsrummet och längs korridoren mot pappas rum. Jag kunde se hans rumsnummer blinka rött på tavlan högt däruppe men inget varningsljud ljöd. Ansiktsuttrycket som sköterskan hade när hon hastigt kom ut ur rummet berättade dock att det nu hade hänt. I tre nätter hade jag vakat tillsammans med min mamma på pappas rum. Jag hade gått hem för att ta hand om hundarna och min egen hygien men annars spenderade jag dagarna i sjukhusrummet där pappa låg. Eftersom han hade väldigt mycket ångest så kom sköterskorna och min mamma överrens om att söva honom så att han kunde få ro. Ro att dö. Vi hade vakat för den här stunden men ändå var jag så oförberedd.

 

Min kropp ville stanna upp när jag insåg att pappa hade dött. Helst ville den springa åt andra hållet men på något sätt tog den sig in i rummet. Jag kom in sist av oss som var på plats. Vid pappas upplysta säng (sänglampa) stod mamma och pappas vän och höll om varandra. Min lillasyster och hennes fästman höll om varandra. Min äldre syster och min faster höll om varandra. Jag stod själv och kunde inte andas. Jag stod tyst och bara tittade. Jag har aldrig känt mig så ensam och så alienerad från min egen familj. Det tog mig många år att bearbeta den stunden - de känslor som uppstod och hur den symboliserade att jag egentligen bara hade en nära relation till min pappa. De andra var främlingar för mig. Den enda som kunde trösta mig fanns inte längre. Något som jag är väldigt tacksam för så här i efterhand är att min mamma gav mig egen tid med pappa. Jag satt och höll hans stora hand och tårarna bara rann medan jag stundom grät ångestladdat och stundom bara blev tyst och tom. Efter någon timma kom mamma in och sa att det var dags att göra iordning pappa. Vi klädde av honom sjukhuskläderna, rakade honom och tog på honom hans egna kläder. Förutom att han blivit så otroligt liten och smal så blev han fin.

 

Det var levercanser, som spridit sig till tarmarna, som min pappa dog av. Han hade färgats gul av all galla, han hade stora blåsor på benen och fötterna av all lymfa (eller något) och han gick från att vara stor, lång och stark till att mest se ut som en gul lite fågelunge.  Så, varför sätter jag upp hans död på min lista över orsaker till mitt ohälsosamma leverne? Jag har idag frid med hans död. Dock saknar jag honom och önskar att han var här. Det tror jag att jag aldrig kommer sluta med trots att det nu har gått över tio år. Det tror jag inte någon, som har förlorat en anhörig, slutar med även om vi på ytan försöker få det att framstå som att 'vi blivit normala igen' (märkligt vad folk tycker det är obekvämt att befinna sig nära sörjande och hur de förväntar sig att man tagit sig själv samman efter bara något år).

 

Hans död finns med på min lista av den anledning att jag aldrig hade några riktigt nära och tillitsfulla relationer till mina familjemedlemmar under min uppväxt. Vi var nog vad man skulle kunna säga är en vanlig arbetarklassfamilj. Jag förstår nu att min mamma kämpande riktigt mycket och hårt för att få det att gå runt för oss och för att vi tre barn och de två vuxna skulle ha det bra. Hon var ensam en hel del med oss eftersom pappa var byggnadsarbetare och jobbade borta en hel del. Hennes egen mamma var dessutom sjuk (blev senare Alzheimers) och min äldre syster var, på ren svenska, hysterisk alltför jämnan (visade sig senare att hon har ADHD och Aspergers men det visste vi inte då). Kontentan är att jag hade ett mycket ambivalent förhållande till min mamma. Pappa? Ja, honom kände jag nog inte riktigt. Han brukade ta med min äldre syster (som var stor nog) på lite resor och utflykter. När han var hemma klängde min lillasyster (pappas flicka) på honom. Jag fanns i någon slags mitt och försökte vara en 'duktig och snäll tjej' så att jag inte skulle göra så att 'ofina' känslor (ilska, besvikelse etc) inte skulle väckas i familjen (det tyckte jag att det gjorde nog så mycket ändå). Den rollen formades tidigt och fortsatte genom mina tonår. Jag tror, utan att ha grävt i det, att mitt tröstätande började tidigt. Det förstärktes även av att vi hade familjemys bestående av film och oavbrutet ätande av onyttigheter. (Något som jag senare förstod var ett resultat av att vi inte hade råd med så mycket annat) De där stunderna var alla lugna (förutom min äldre syster som kanske skulle iväg och därför levde livet och satte skräck i oss alla innan hon kommit utanför dörren och vi kunde andas ut) och jag förknippade ätandet med lugn och trivsel.

 

Så, när kom jag och pappa nära varandra? Vi kan säga att det var tur i oturen. Jag bodde på internat under gymnasietiden. På internatet fick man inte vara alkoholpåverkad. Vi som bodde där var 16-18 år och hade tillgång till epa-traktorer... Dricka öl, hembränt, någon häxmix som någon snott ur föräldrarnas barskåp, röka och ligga med varandra var i stort sett allt vi gjorde och hade på hjärnan. I efterhand förstår jag att detta var ytterligare ett sätt för mig att hantera min otrygghet i tillvaron. Vid det laget pratade min mamma dessutom högt och lågt om skilsmässa och mitt hjärta var nog allmänt krossat... Nåväl... En särskilt blöt kväll blev jag s.k. "haffad av jouren" - de var typ ordningsvakter med alkoholmätare. Så, dagen efter blev det skamset samtal till förälder (valde så klart pappa som var en tiondel den drama queen som min mamma är (ett drag som jag har ärvt från henne)) och pendling i två veckor. Eftersom min pappa jobbade rätt så nära mitt internat körde han mig morgon och kväll. Under dessa turer började vår relation att växa. Det blev liksom pinsamt att sitta tyst den timman som resan till internatet resp. hem tog enkel väg. Efter mina två veckor av pendling så fortsatte pappa att köra mig till internatet på måndag morgnar och han hämtade mig fredag kvällar. Efter ett tag började vi dessutom sitta en stund och prata på internatet när han kom för att hämta mig. Till slut pratade jag både om pojkar, vänner och mitt liv överlag. Det tråkiga är att vi inte fick känna varandra i mer än ett par år. Men jag är väldigt tacksam över de två åren.

 

Den knut som skapades i mig formades av tillitsproblem (som nästa inlägg i serien kommer att handla mer om). Från att inte ha haft en nära relation till min familj så fick jag en väldigt nära relation till min pappa. Jag litade på honom. Jag visste att han fanns där för mig. Jag vågade fråga honom om hjälp eller efter saker. Han kom och hälsade på mig när jag jobbade på ridläger. Han ställde upp när jag skulle tävla med hästarna. Han fick vara med i mitt liv. När han blev sjuk och dog (det tog bara tre månader från diagnosen till dess han gick bort - ingen av oss hann med i svängarna) gjorde det enormt ont och jag fick erfarenheten av att personer som man litar på kan försvinna ur ens liv. Pappa hade alltid tagit hand om saker och varit väldigt praktiskt. När han gick bort tog jag över den rollen i familjen. Jag tog hand om min mamma och begravde mig i mina studier. Jag bearbetade aldrig min pappas bortgång eftersom jag hade fullt upp med att vara 'duktig' (både under hans sjukdomstid och efter hans bortgång). Därmed hade jag ganska gamla knutar att knyta upp när jag för ett år sedan påbörjade min livsstilsförändring. Jag hade bearbetat en hel del runt pappas bortgång men inte tagit itu med mina känslor av att bli övergiven.

 

Jag är fortfarande, pga min uppväxt och de relationer som jag hade till min familj då samt min fars död, känslig för ensamhetskänslor. Jag har fortfarande svårt att fråga efter hjälp och min första instinkt är att ensam är stark. Men, jag jobbar på det hela tiden. Och, genom att lyfta upp känslan av att bli övergiven till ytan så triggar den mig inte längre till att ro fram med en glassförpackning.

 

Det är medvetandeprocessen i 'What's eating you' som bidrar till att vi låser upp oss själva och inte längre är fångar till vårt eget omedvetna beteende. Om vi dragit på oss en hel del vikt så vet vi att det inte har gjorts över en natt. Det gäller att förstå de mönster som vår tidigare livsstil bestod av och det gäller att gräva i det mönstret för att förstå vilka känslor som uppstår och varför. Känslor som i sin tur hanteras med mat. I nästa inlägg kommer jag visa hur matmönster även kan handla om att inte äta.