gentlegiantafskofvde.blogg.se

Jag har haft ett inlägg på gång i några dagar men inte kommit mig för att skriva det. Jag tror ni kan känna igen att det bara säger schvipp så har dagen gått och det blev inte av att ett längre inlägg skrevs... Den sista periodens väntande på att få ett svar på hur min framtid kommer te sig och faktiskt ett negativt besked har fått mig att inse en sak. Det är inte att få negativa besked, eller positiva heller för den delen, utan att inte veta som tar på mig. Att inte kunna styra över min egen framtid och kunna planera min tillvaro är tydligen stressorer för mig. Efter det negativa beskedet kom jag med ett motförslag och idag har  jag fått det positiva besked som jag önskade och som gör att jag kan fortsätta på den jobbväg jag hoppats på. Jag är både praktisk och handlingskraftig och det inlägg jag velat skriva handlar om just det: att vi själva kan bestämma över vår framtid! Vi kan lyssna till råd från andra och även be om dem men i slutändan är det vi själva som måste föra oss framåt. Här tror jag på att följa hjärta och magkänsla (även om tanken givetvis spelar roll). Att våga tro på oss själva och stå upp för oss själva! 

 

Samtidigt som jag väntat på svar och även förhandlat mig fram till min egen framtid så har jag stöttat en vän i dennes tankar kring framtiden.  Det är tydligt att min vän inte har haft personer runt sig som lyssnat på hen och att de inte stöttat hen i vad denne vill göra och vad som skulle passa hen. Därför har hen inte tro på sig själv även om hen egentligen vet vad hen vill göra och vad som skulle göra hen lycklig. Vad vi diskuterat mycket är att hen troligen inte kommer ångra sig om hen försöker. Men, att hen troligen kommer ångra sig om hen inte försöker alls. Och visst är det oftast så?!

 

Det jobbiga är att satsa på det vi tror på medan andra håller fast oss i en identitet som vi rör oss bort ifrån. Här ser jag kopplingar till en annan väns livsstilsprojekt där hens vänner gärna skulle vilja att hen fortsätter vara överviktig - för då behöver ju ingenting förändras! Då behöver inte de ändra deras syn på hen och vad skulle hända om hen började tro på sig själv, inte ställde upp hela tiden och dessutom fick uppmärksamhet? Jag är iskall när det gäller sådana 'hjälpsamma' människor! Jag klipper balasten och inser att sådana personer som drar ned mig och hindrar mig från att utvecklas inte får vara viktiga för mig. Jag säger inte att det inte är jättejobbigt att klippa de banden och förändra min relation till de människorna, men det är nödvändigt. Att det gör skitont kan jag hantera och att jag blir ledsen och besviken kan jag hantera. I slutändan vill jag ha människor runt mig som älskar mig för den jag är, inte för den jag kan vara för dem. Jag hoppas jag får fram min poäng. I mitt huvud var det här inlägget mycket mer stingent och välformulerat! ;)

 

Andra männsikor är oerhört viktiga för oss. Men, den som är viktigast och som måste vara viktigast är dock vi själva. Vi vet ofta vad som är rätt för oss (i magen och i hjärtat). Om jag hade lyssnat på andra  så hade jag inte varit tillsammans med min man idag. Jag hade inte gått den utbildningen jag går. Jag hade inte bott i min underbara stad. Jag hade inte träffat de underbara människor som fyller mig med kraft och kärlek idag för jag hade haft fullt upp med de andra bromsklossarna. Människor kan antingen få oss att utvecklas, lyfta och bli våra bästa jag. Eller så kan de tynga ned oss, få oss att känna oss otillräckliga och ta av vår energi och kraft till vi inte har någon kvar till oss själva eller dem som vi verkligen borde lägga den på. Om du håller med men tycker det är svårt så ta en dag i veckan då du faktiskt går på din egen känsla för dig själv, vad du vill och vad du är värd. Använd det som utgångspunkt istället för andra och se hur bra du mår av det. I början kan det vara frustrerande och kännas konstigt. Och givetvis handlar det inte om att inte behandla andra människor väl. Men det kan handla om att istället för att ta en fika med den där humörsänkaren så tar du en stund för dig själv. Istället för att rädda världen och hjälpa andra så tar du en promenad, ett bad eller läser en bra bok. Du är den viktigaste personen för dig själv! Tänk lite som när man är på ett flygplan och behöver sätta på sig sin egen mask först innan man hjälper andra att ta på sig deras. Tolerera inte att andra är vårdslös med dig! Du är värd respekt, kärlek, att få vara den du är (oavsett vad det innebär och hur mycket det är i linje med vad som förväntas är 'normalt' eller vad som borde) och att få utveckla din egen potential. Att få känna dig levande, vacker och att du har en fantastisk kraft inom dig! Just du är viktig och du har så mycket att ge om du bara får utgångspunkten att göra det!

 

Det samma gäller människorna omkring dig. De är vackra. De har en fantastisk kraft. Vissa vet inte om det. Jag försöker alltid att få människor att trivas omkring mig, att upptäcka sig själva och växa genom vår relation. Jag hoppas att min vänner känner det. Men, det är först genom att jag fått en balanserad känsla och kännedom om mig själv som jag kan vara den personen för andra och som jag tycker det är viktigt att ha personer runt mig som ger det tillbaka. Min poäng är att vi får vända på de förvätningarna vi har på andra till att gälla oss själva i vår relation till dem som står oss nära.

 

Kraften och vackerheten kommer från de erfarenheter vi gjort som fört oss fram till att bli varma och ödmjuka. Såren, perioderna vi inte trodde vi skulle klara av, våra brustna hjärtan, förlusterna och smärtan - de öppnar våra ögon för sådant som andra inte tänker på. Den första vännen jag skrev om ovan går igenom en identitetskris. Hen tror sig vara svag, att det är något negativt och drar sig gärna undan. Jag tror många av oss vet att det hör livet till, att det är en process som man måste gå igenom. Att det är fruktansvärt frustrerand einnan man är på den andra ändan för man vill redan vara där. Men, att det gör oss till bättre människor - både mot oss själva och mot andra.

 

Om du orkat läsa hela detta inlägg tackar jag dig. Det kanske är flummigt, för långt och kanske inte berör dig. Men det var vad mitt hjärta behövde säga. Tack för din tid och din eventuella feedback!