Only know you've been low when you're feeling high
Kategori: Allmänt
Här går Passengers 'Let her go' varm. Den är riktigt fin och en dag kommer jag framföra den för de som vill lyssna. Samtidigt är den inte helt i klang med hur jag ser på livet. Den handlar om att veta hur bra man haft det när man förlorar det. Jag tror snarare på att man inser hur bra man har det i relation till hur tufft man haft det. Men, det är väl en petitess... Exempelvis kan jag nu inse hur det känns att vara stark, ha energi, vilja framåt, känna sig säker på att lyckas för jag ser det i ljuset av en lång och tuff period. För mig finns det två sätt att hantera livet. Antingen fokuserar vi på det mörka, finner det kassa. Eller så är vi tacksamma och finner det goda och bra trots att det är tufft. Alla kan vi halka åt båda hållen men jag tror att hjärtat är lugnare och själen är i mer balans om vi väljer det senare. Livet kommer alldrig vara enbart rosa med guldkant och fluff. Men, vi kan välja hur vi hanterar det. Med detta vill jag inte säga att man inte får deppa ihop fullständigt periodvis. När jag förlorade min far för 11.5 år sedan fanns det inte många trådar att hålla i. Felet jag gjorde den gången var att jag försökte vara stark, fortfarande lyckas och sätta upp en fasad av att jag fixade det. Big mistake! Istället för att bearbeta min sorg, förlust och ensamhet på kanske 1-2 år så tog det snarare åtta... Tänk om jag bara kunde ha ställt mig upp och sagt 'jag mår skit och fixar inte det här'. Men, i vårt samhälle finns det inte utrymme för sådana bekännelser. Andra kan liksom inte riktigt helt hantera det. Idag skulle jag lagt mig ned och gråtit ut alla tårar istället för att boxa in dem bakom en tuff fasad. Idag är jag mer ödmjuk mot mig själv och mot min omvärld. Då blev jag hård och kantig för jag kom inte vidare utan smärtan stannade kvar inuti mig. Min lärdom: Alla de 'fula' känslorna är precis lika normala och naturliga som de 'fina'. Våga känna dem. Ta er igenom de tuffa perioderna med ärlighet mot er själva och ni kommer lära er av dem istället för fastna i dem. Jag tror att samhällets nedhyschande av sorg, ilska, frustration, stress, trötthet snarare leder till att personer med känslor och vett bakom pannbenet känner sig lämnade ensamma, som att de måste fixa vissa lägen för annars blir de inte accepterade och att det inte är tillåtet att visa någon svaghet. Vad tror samhället?! Att vi alla är fulländade? För mig innebar min känslighet och en upplevd hård press att fixa saker att jag började skada mig själv. Inte genom vassa föremål mot mjuk hud men genom att välja alternativ som inte var bra för mig. Jag kan bli arg när jag tänker på all den skada jag gjort mot min kropp och min livsstil. För vilken vinst? Att bli sönderstressad och få någon slags bekräftelse på att saker och ting blivit gjorda? Jag har drivits av pliktkänsla snarare än jakt på beröm. Jag har inte det klassiska 'duktig flicka'-syndromet. Men kära någon vad lång tid det kommer ta att ändra om mina vanor och reparera mina skador! För tio månader sedan trodde jag att det kanske skulle ta något år. Nu vet jag bättre. Troligen kommer det bli en livslång kamp för mig men jag hoppas på att få någorlunda ordning innan detta år är slut. Så länge jag tar steg i rätt riktning och har tålamod med mig själv så är jag säker på att det kommer gå bra. Som avslutning: 'Strövtåg i hembygden'.
