Change or die trying
Kategori: Allmänt
Morgonen är tidig och jag och katten har gått upp efter att ha dragit oss en stund i sängen. Han är helt underbar och jag passar på att mysa ordentligt innan jag ska till jobbet. Efter jobbet kommer taxen göra oss sällskap och jag är glad just nu att katten inte vet det.
Vilken spännande dag som ligger framför mig och troligen oss! Jag har blandade möten fram till lunch. Till lunch är jag inbjuden av Kyrkan i Högskolan (KiH) att träffa biskopen som besöker högskolan för att lära känna kyrkans verksamhet. Jag känner mig väldigt ärad att få delta detta sammanhang och hoppas att jag kan bidra biskopens bild av verksamheten och känsla av vikten av verksamheten. Oavsett om man tror eller inte (hos mig har juryn fortfarande inte bestämt sig - kanske gör den aldrig det) så kan man stödja kyrkans verksamhet. Jag är medlem i kyrkan. Inte för att jag besöker kyrkan så värst ofta utan för att jag tycker att deras verksamhet är viktig. En slags stödmedlem. Jag kan vara emot de strukturer som kyrkan står för, att verksamheten är politiskt styrd och det patriarkat som i vissa fall närvarar, men jag är inte emot dess medmänskliga praktik. Ibland diskuterar jag kyrkans roll med vänner. Jag ber dem då ofta föreställa sig hur samhället skulle se ut utan kyrkan. Flera av mina vänner tror inte samhället skulle se så annorlunda ut. Jag tror att vårt samhälle skulle gå sönder. För bakom ytan av traditioner, gudstjänster och körer (vilket oftast är det som många tänker att kyrkan är) så finns en utbredd humanitär verksamhet. Jag tror att kyrkan drar ett tungt lass åt vårt samhälle när det gäller stöd för dess medborgare - oftast de längst ned men inte nödvändigtvis så.
På samma sätt fungerar KiH. Det är en inbjudande och kärleksfull verksamhet utan frågor om vad man tror på eller krav på visst sätt att vara. Det är en verksamhet där handlingarna är tro. Tron predikas inte. Flera av mina studenter vänder sig hellre till KiH och dess verksamheter än det övriga studentstödet för att deras stöd känns otvunget. De tycker ofta att det blir för mycket att gå till kurator. Dels måste man då kunna formulera sig kring att man har ett problem och dels ska en plan läggas upp för åtgärdande av detta problem. När de istället kommer till någon av verksamheterna (akademisk syförening resp. 'kom som du är') så kan de ta en kopp te och slå sig ned i en soffa. De kan prata med alla andra som finns på plats (för många är det första steget mot en gemenskap) eller prata enskilt med vår präst eller diakon. Otvunget, kärleksfullt och öppet. De styr själva och kan känna att deras situation är något som är del av livet i sin helhet. Andra deltar i gemenskapen bara för att det är en otroligt trevlig grupp människor. Därmed är KiH en viktig verksamhet som jag gärna företräder och talar för om jag kan. Den är en så otroligt viktig del i mina studenters välbefinnande och tillvaro under de tre år som de är hos mig. Idag hoppas jag på att kunna ge något tillbaka till denna verksamhet.
Men först är det morgon en stund till. Jag har en förebild som jag gärna kikar in hos på FB. Han driver projektet 'running raw' och jag tycker han har riktigt bra tankar kring utveckling och varande. Denna morgon lyssnar jag till hans video om att förändras eller dö medan man försöker. Hans poäng är att 'die trying' mentaliteten oftast inte alls innebär utveckling eftersom man tar en ståndpunkt utan att det snarare är den långsamma rörelsen framåt som leder till utveckling och att vi förändras. HÄR (<- klicka) har ni länk till hans video. I många av hans videor så finns tankar om utveckling och jag använder dem i mitt eget livsstilsprojekt. Till exempel tanken om att inte försöka sluta med vanor utan att stegvis bygga upp nya vanor som till slut ersätter dem eller motar ut de gamla.
Nu är det dags att göra mig i ordning så att jag blir presentabel denna arbetsdag. Jag hoppas att era morgnar startar fint och att ni har bra dagar framför er!
