gentlegiantafskofvde.blogg.se

Först är det för mycket att göra. Långa dagar med jobb och hektiska dagar på skolan. Sedan blev jag sjuk några dagar. Sedan orkade jag inte... Ja, de ytliga skälen att inte skriva inlägg har varit många och varierande den senaste tiden. 

 

De djupare skälet är desto svårare att få tag kring. När jag inte mår bra så blir jag tyst. Lätt och svårt på samma gång. Jag blir inåtvänd och skärmar av mig. Och vet ni?! Jag vet att det är helt fel sätt. Att jag borde göra tvärtom och söka upp mina kära. Jag tror det är brist på tillit, sårbarhet och stolthet som sätter stopp. Det som ökar dessa känslor och tendensen att dra mig undan är att jag inte riktigt släpper in, inte nära inpå. Jag vet att jag har fantastiska vänner som finns där för mig men det är inte dem jag söker upp. Jag söker mig till min man och han tycker bara det är jobbigt när jag inte mår bra, blir liten och behöver krypa nära intill. Mellan honom och mig finns den tysta kärleken och närheten läker mig. Han tycker dock att känsloprat är jobbigt och är snarare lösningsfokuserad, vilket ibland krockar med min önskan att bara få stöd - inte bli fixad. Han är helt fantastisk och jag är så tacksam över att han vill dela sitt liv med mig (även om han har lågt eq). 

 

Känslan av att inte må bra har uppstått ur symptom på stress och även känsla av att inte få bekräftelse. Jag gjorde något helt amazing för ett par veckor sedan och det går bara förbi. Ingen som gratulerar, ingen som uppmärksammar, ingen som bara säger att det är helt fantastiskt jobbat! Istället är det bara problem på problem på problem och jag tror jag helt enkelt tröttnat på att inte få energi tillbaka. Att inget av det som jag gör bra, är bra på och som jag lyckas med finns. Fokus ligger hela tiden på gnäll, att saker ska lösas och att listan över vad som ska göras växer. Jag har märkt detta innan  och jag tror det är därför jag bara tröttnat på skiten. Att jag tröttnat innebär dessvärre även det att jag distanserar mig och väljer ut otroligt få personer som jag vill vara nära. Tröttnar ni ibland? På folk som bara är negativa och som kräver, ska ha och dränerar en? Nu tänker jag inte bara på dem som vi kommer i kontakt med via våra jobb utan även i våra privata livsvärldar. Jag tror på att man kan bygga upp bra energi omkring sig och de där personerna är faktiskt störelsemoment, som skuggor i allt det ljusa. I media kallas de energitjuvar etc. Men det är ju inte att de tar energi som är det största problemet utan att de får en ur balans genom att inte ge energi tillbaka. Problemet är att de inte ser sin egen roll i andra människors liv. Att vi tyvärr inte kan fungera som kretslopp helt för oss själva (som de där biologiska systemen man byggde upp i glaskupor i gymnasiet) utan måste fungera tillsammans med andra. Det är så jag ser på vårt varande och våra relationer, och det är därför jag vet att jag inte kan må bra om andra omkring mig inte börjar ge mig det jag ger dem. Det kan låta otroligt förmätet men jag ser dem, jag stödjer dem, jag känner in dem och ger bra stöd i rätt sammanhang (oftast) i den utsträckning jag kan. Samtidigt finns det inget ömsesidigt intresse av att delta i min livsvärld (om det inte är massa härliga gory detaljer och nattsvarta sorger som det kan dras i och skvallras om). Det finns inget intresse av att välja glädje tillsammans med mig. Det gör mig ledsen. Det gör att jag inte vill delta i den värld som finns utanför min egen. Det gör att jag vill skydda mig själv och den positiva energi jag ändå har inom mig. För just nu känns det som att det bara finns lite kvar av den. Det sorgliga är att den bara kan byggas upp igen tillsammans med andra. Så, på något sätt måste jag få dem att vilja välja mig - där sätter stoltheten tand för tunga, där blir sårbarheten så otroligt stor och där brister tilliten. För jag är rädd att de inte kommer vara ömsinta mot mig och varsamma med mig. Det här samhället gör människor buffliga och hårda. Jag vill ha mjukhet. Mjukhet är svårt att upprätthålla i en bufflig och hård omgivning. En dag kanske jag ger upp inför buffligheten och hårdheten. Men den dagen är inte idag.

 

Jag har en fin vän som en gång konstaterade att det vore enklare om man inte var så känslig. För de som inte är det kommer undan på ett helt annat sätt medan vi som är känsliga inte gör det. Vi drabbas och påverkas av det som andra tycker är ingenting och blir lämnade i de känslorna av de andra. Ja har många känsliga personer runt omkring mig men enbart ett par stycken som accepterat (ja, nästan i vart fall) och lever i och med sin känslighet. Jag har flera andra kring mig som aldrig lärt sig hantera sin känslighet och som sätter upp fasader, hårda ytor och vassa hörn. De är oftast de mest buffliga och hårda. Jag ska nog försöka söka upp de två av mina vänner som är alltför upptagna men som jag vet att när vi ses, så fyller vi på varandra och förstår varandra. Det tog mig 30 år att inse att min känslighet inte var något som var 'fel' på mig, något som behövde motarbetas och något som gjorde att jag 'tänkte eller tyckte' fel eller hade naiva föreställningar om världen. Andra runt omkring kommer nog fortsätta att tycka att det är så men JAG har accepterat denna del av mig. Att vara jag innebär att vara känslig. Att inte veta hur man gör saker 'lagom'. Att inte veta hur man inte känner och inte drabbas. Att inte tycka om att se på nyheterna för de griper tag för hårt när jag ser orättvisor och våld. Att ständigt söka lugnet inuti och finna det i naturen. Att inte känna litegrann och sedan bara släppa det. Men vet ni?! Det är det som är mina styrkor! Det tog mig lång tid att inse men min närvaro, mitt inkännande, min förmåga att uppfatta de små detaljerna, mitt minne för vad som händer och sker med andra är det som gör mig vacker! Det är de egenskaperna som gör att mina vänner finns runt mig. Det är min känslighet som jag (som hobbypsykolog) tror är det främsta skälet till att min man dras till mig och det främsta skälet till att han kan bli väldigt frustrerad på mig. :-) ♥

 

Ibland ruffsar världen till mig och jag tystnar. Jag tar dock hela tiden del av era världar genom era bloggar.  Att jag nu skriver betyder dessutom att denna känsliga jätte är ok. Att jag har samlat ihop mig och mina krafter och rör mig framåt. Det kanske kommer att gå hackigt ett tag men jag är på gång!