gentlegiantafskofvde.blogg.se

Efter en vecka av isande vindar och regn har ett lugn och ljummen luft lagt sig över min fina lilla stad. Jag älskar hösten med dess färger och friskhet (i luft, inte i näsor eller magar). Allteftersom åren går tycker jag dock att mörkret är tråkigt. Visst, det är mysigt att tända ljus och kura inne. Men ,det är inte lika mysigt att ta hundpromenader tidigt och sent.  Det är inte lika självklart med morgon- eller kvällspromenad eller -jogg. Jag har lite svårt att erkänna det ibland men med åren har jag blivit mörkrädd. Kanske handlar det om vanor (jag hänger inte ute till sent längre), kanske handlar det om sämre syn etc, eller så handlar det om det ökade våldet som omedvetet sipprar in i min förståelse av världen. Fast jag undrar om jag inte alltid har varit mörkrädd men att jag tidigare inte lät den känslan styra. Jag var nog inte så varsam om mig själv. Ibland tänker jag att det tyvärr hör till att vara kvinna att vara mörkrädd. Jag leker ibland med det perspektivet eftersom jag faktiskt inte förstår varifrån denna rädsla kommer. Varför undviker jag vissa platser på vissa tider efter att det blivit mörkt? Varför får mitt hjärta panik när jag så ljudlöst och omärkbart som möjligt försöker smita in på mitt kontor och kontrollerar att jag är bakom trippla lås innan jag känner mig säker? Varför skapar vetskapen om att det inte finns portkod på min nya trappuppgång en spänning och isningar genom kroppen när jag kommer att tänka på det? Varför måste jag kolla låset på ytterdörren 3-4 gånger innan jag går och lägger mig (inte på en och sammagång men i olika omgångar - och ja, det är alltid låst). Det handlar om känsla av kontroll för mig. Det som gör mig lite ledsen är att jag inte kan känna den kontrollen i mörker, i ensamhet på vissa platser, på vissa tider. Dra det till kvinna, genus och våld eller dra det till att jag troligen upplevt något som jag inte kan minnas. Båda synvinklarna är möjliga tillsammans med ex ett evolutionistiskt perspektiv... Det enda jag kan säga är att jag vet att män inte förstår (kollegor, min man, vänner). De upplever inte denna typ av rädsla. Det väcker en hel del funderingar hos mig.