Måndagar...
Kategori: Allmänt
Inte nog med att jag blivit måndagstrött och -grinig med åldern, dessutom tycks det vara lite kaos var måndag. Det är som om både kollegor och studenter kommer på att de borde ju maila om något på fredag e.m. till söndag natt. Nåväl, nu är det mesta löst och uträttat. Vi hade dessutom en engångskris idag. Sedan min trötthet i våras så är jag stresskänslig. Jag vill bara veta tre saker: när? var? vad? så att jag vet vart jag ska vara och vad jag ska göra där. Det funkar liksom inte att man ringer mig och inte har svar på de frågorna.
I övrigt har dagen varit bra! :)
Jag började med morgonpromenad, drack min juice med vetegräs och nässelpulver, och efter en stunds jobb så blev det en äggmacka till frukost. Jag har hållit mig på fötterna (rumpan snarare kanske eftersom jag har ett jobb där jag sitter framför datorn eller sitter och skriver) men det har varit tufft. Jag är supertrött! Men, jag har hållit mig till min plan om att äta bättre och träna bättre. Till lunch fixade jag blandade salladsblad med ugnslagad rödbeta, chevre, rostade solroskärnor, valnötsolja (som hjälper till med de fettlösliga vitaminerna) och fikon-basalmico (som har syra som hjälper matsmältningen eller liknande). Min kära mamma har tipsat om att alltid ha olja och ngt vinägerliknande tillsammans på salladen för bästa effekt. Vi kan ju faktiskt äta sallad så vi storknar, men får vi inte rätt balans i maten så kvittar det. Det bästa ska tydligen vara rapsolja. Jag har en rapsolja med vitlök eftersom jag inte tycker raps-smaken är en superhöjdare...
Efter lunchen har jag cyklat. Jag är glad för att jag cyklar. Jag blir stolt över mig själv. Samtidigt gör cyklingen mig ledsen just nu. Min skada gör att det dels går långsamt och dels så 'hackar' fotleden när jag trampar. Jag blir ledsen eftersom jag inser att det är en lång väg tillbaka. Jag blir även ledsen när jag känner hur knä- och höftlederna har tagit stryk av mina senaste jobbveckor. Allt sittande har gjort att lederna känns 'osmorda' och stela. Ledsenheten som uppstår när jag känner det handlar om min besvikelse över mig själv. Att jag inte har kommit längre och lyckas prioritera rätt. Jag förstör för mig själv och borde satsa mer på mig och mitt välbefinnande. Vem f**n bryr sig i slutändan om mina texter?! Jag måste bli bättre på att inte köra sönder mitt huvud och skada min kropp i illusionen om att jobbet är så otroligt viktigt. Jag brukar säga till mina egna studenter att när det gäller utbildning så kan jag fixa allt utom deras hälsa och välbefinnande. Och, de behöver sätta det först - för utan hälsa och välbefinnande kan de inte prestera och de orkar kanske inte hela vägen. Så, vad tror ni om att jag använder den logiken på mig själv? ;)
Jag kommer med lite bilder senare under dagen. just nu orkar jag inte gå de ca tio metrarna och hämta sladden för överföring... Kanske dags för en liten lur och ladda om?
