gentlegiantafskofvde.blogg.se

Min morgon startade fantastiskt nog med löpträning! Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag gav mig ut för tidigt i förhållande till min förkylning men det gick inte längre att vara inaktiv. Att inte träna gör mig grinig, ledsen, nedstämd, sugen, lättirriterad, självkritisk och helt seg i kroppen.  Detta gäller särskilt när det är min favoritträning - löpning - som jag inte kan delta i. Som ni vet har jag längtat och väntat på klartecken att komma igång och denna två veckor långa förkylning kunde inte komma mer olägligt (om man nu kan göra sådan  bedömning). Varför träningen, och särskilt löpning, är viktig för mig är att den dels håller igång systemet och får lite fart på det. Ofta känner jag att jag har en kropp som är en blandning mellan marsvin (näringsbehov), boaorm (långsam matsmältning) och en snigel (det går sakta). Träningen sätter åtminstone lite fart på cirkulationen. Dels så har jag ett stillasittande jobb som mest går ut på att tänka. Jag är därmed ofta okroppslig om dagarna och att träna gör att det känns som att jag sugs tillbaka in i kroppen och landar i mig själv. Dels så är det den upplevelse som träningen ger i form av att känna min kropp och leva min kropp. Jag känner hur den får ett motstånd att jobba med ibland och hur den kan dra igång en extra växel och det går lätt ibland. Jag tror min kropp är gjord för kroppsarbete under långa dagar och den miljö jag lever i stödjer inte min kropp längre. Även om träningen blir något slags substitut för naturlig vardaglig rörelse så är den så viktig för mig för att jag inte ska slagga ihop fullständigt både fysiskt, psykiskt och socialt.

 

Men, tillbaka till morgonen. Jag stod i mina vinterfodrade vind- och vattenavvisande tights (bästa uppfinningen någonsin, men när ska de komma på att göra dem i material som andas?), mina skor som är reflekterande (Nike zoom?), mina reflexer, handskar och mössa, och med tidtagaruret i högsta hugg. En stund tvekade jag (latmasken gjorde sig påmind tror jag minsann) men sedan tog jag steget ut genom dörren. Snabbt ned för tre trappor och ut genom dörren. Ut i den vita tystnaden! Inga spår. Ingen varelse inom synhåll. Jag värmde upp genom att promenera upp till gång- och cykelbanan i rask takt. Jag kände förväntan växa och hur min kropp visste vad som var på gång (när jag springer regelbundet så räcker det med att ta på outfiten för att andrenalinet ska slå till ;) ). Sedan kom stunden. En lutning framåt i kroppen, ett högre steg och DÄR! DÅ! Världens mest långsamma jogg. Lite antiklimax men fullständig lycka. 60 sek spring. 90 sek gång. Gånger åtta! Första av tre pass på den nivån. En vilja som måste tyglas för att jag inte ska slänga mig iväg och skada mig. Otroligt nog har jag behållit en hel del styrka och kondis trots rehab-vila och stillasittande/-liggande veckor. Det här kommer bli super!

 

Väl inne igen: varm dusch, yoghurt med bär, och slösurfande. ♥