gentlegiantafskofvde.blogg.se

Så var den här. den där Måndagen som jag svurit vid sedan jag blev dunderförkyld för en vecka sedan. Den där Måndagen som jag egentligen svurit vid i över ett halvårs tid. Den första dagen av 182 i den första veckan av 26. Just den Måndagen är det. Min första reaktion är att gå och lägga mig och sova igen. Det är en lång resa framför. Med många slitsamma dagar som kommer göra ont i kropp och själ om jag gör rätt. Jag känner mig inte redo. Men, jag kommer troligen aldrig vara redo. Jag önskar jag vore mer hurtig och käck som de där pt-personerna och självkänslaguruerna. Eller åtminstone som många av er fina som kämpar på. Ibland har jag väntat in den där käckheten. Som om den vore en motor som behöver startas. Här och nu accepterar jag min lite mer bittra och pessimistiska inställning till den viktnedgång som ligger framför mig. Det är bara att göra! Jag måste inte alltid njuta. Jag kan faktiskt kämpa och slita lite också. Sedan tror jag käckheten kommer som ett obehagligt brev på posten när jag ser att mina ansträngningar ger resultat och jag kommer i bättre balans (consider yourselves warned).

 

I morse vägde jag mig och vikten stod stilla. Det är mig faktiskt till glädje. Förhoppningsvis har jag fått stopp på denna eskalering i vikt som varit. Även om jag aldrig tidigare hänvisat till vätska i kroppen etc så hoppas jag för första gången att en del av vikten beror på att jag varit sängliggande och soffsittande under en veckas tid. Jag tenderar att uppleva att jag 'slaggar igen' när jag inte tränar. Så, förhoppningsvis kommer kroppen må bra av lite försiktig stretch och styrka idag kombinerat med cykling. Om jag dessutom bryter ned mitt halvårsmål i dagar och veckor så rör det sig till sist om 1 kg per vecka, 143 gram per dag, som ska bort. Det låter inte så mycket (i förhållande till min vikt). Och om jag inte tar fel så gryr det just nu ett korn av optimism och känsla av att jag klarar det här inom mig.