gentlegiantafskofvde.blogg.se

Ruggig måndag

Kategori: Allmänt

  Skrev ett längre inlägg igår (måndag) om ruggigheten, trötthet och mys. det ville sig inte då. Jag fick psykbryt och slängde ihop datorn och gick och la mig och läste istället (mycket mer pålitligt än teknik). Då är det ju så härligt att inlägget visar sig när jag går in här igen... Not! Nåja... Lite bilder kan jag ju visa. Den första är på mina tofflor. Mina tofflor idag. Nedan tragiskt försök att associera ruggigheten med mys (bilder från pinterest):      

What's eating you?! - del 3 av 3

Kategori: Allmänt

Detta inlägg har dröjt. Dels för att jag inte haft tid att sitta ned och reflektera ordentligt och dels för att det är ett ämne som är svårt att ta på. Förutom min fars död och mina tillitsproblem så har även min dåliga självkänsla gällande min kropp varit ett problem som ätit mig.
 
Låt oss börja med idag. Idag är jag mer förankrad i min kropp. Visst, den ser inte ut som jag vill att den ska göra (mitt ideal) men jag vet att det kommer så länge jag tar hand om kroppen. Så länge jag äter bra och rör mig så är jag på väg åt rätt håll. Mina ideal har dessutom ändrats under årens gång. Idag tror jag att jag skulle vara nöjd om det inte putade och hängde så mycket ;). Som sagt är jag på väg dit.
 
Relationen till min kropp har formats på olika sätt genom åren. Jag visste redan när jag var liten att jag inte såg ut 'som alla andra'. Jag var inte direkt tjock eller överviktig. Jag hade början till vad jag idag kärleksfullt kallar min 'skogshuggarkropp' (äppelformad, lång och gjord för att arbeta med kroppen 24/7). Jag fick redan när jag var tio år höra från mina jämnåriga att jag 'inte var lika tjock som X' (en annan tjej i klassen)  och att jag var 'tjock på ett annat sätt'. Som tioåring visste jag nog inte riktigt hur jag skulle reagera på det utan upplevde nog mest att jag var annorlunda och drog mig därför undan för att det inte skulle göra ont att vara runt mina klasskamrater. Jag hade mina nära vänner som jag kände mig fri tillsammans med och jag hade börjat att rida. Det betydde mest för mig. Åren gick och jag tycktes alltid vara längst och bredast (inte tjockast) bland mina klasskamrater. Jag var inte som tjejer 'är' och fick många killkompisar under gymnasietiden. Jag var hela tiden medveten om att jag var annorlunda och det var nog först under gymnasietiden som jag faktiskt fick någon slags positiv association till det. Det betyder dock inte att min pojkväns kommentar om att 'man kan tro att du är tjock men det är du ju inte' gjorde ont när jag låg naken och helt plötsligt kände mig skör och vääääldigt naken inför honom. Under gymnasiet började tack och lov mina bröst utvecklas (kände mig lite kvinnligare då). Tyvärr blev de lite för stora för att vara praktiska att ha att göra med (D-kupa då, idag F-kupa). Inte för att någon pojke någonsin klagat - inte tjejer heller för delen som velat klämma. Helt plötsligt var det något på min kropp som var enormt irriterande när jag försökte springa, rida och jobba i stallen. (Jag har aldrig gillat mina bröst av den anledningen. De har alltid 'varit i vägen' för mig.) Under gymnasietiden blev min kropp ett sätt att relatera till pojkar på ett annat vis. Yupp, vi snackar sexuellt. Men, jag kan inte säga att min kropp och mitt psyke var helt i balans. Det visade sig även senare när jag blev deprimerad (blev problem i familjen) och började skära i mig själv för att på något vis få en konkret smärta som tog över den där abstrakta kan-inte-ta-på smärtan inuti mig. Så, min kropp var framförallt något praktiskt, ibland sexuellt och alltid något som gjorde att jag var annorlunda - det var ingenting som hängde ihop riktigt med 'mig'.
 
Min längd gjorde alltid att jag kände mig väldigt okvinnlig. Oavsett om det var på skolan (gymnasiet var ett internat) eller om vi var på fest eller 'på lokal'. Jag var alltid minst huvudet längre än alla kvinnor (och väldigt många män) - något som fick mig att känna mig okvinnlig ända till dess jag var ca 25. Det har varit en lång väg till acceptans. Det som jag tycker är jobbigast idag är när min man tycker att jag borde ha bättre självkänsla och inte ser sin egen del i vart min självkänsla ligger. Från att ha varit en ganska frimodig tonåring och ung 20-something så gick jag till att tro att kroppar var något man dolde när jag träffade min man. Han dolde gärna sin kropp och hade gärna lampan släckt. Det fick mig att känna att min nakenhet var något som inte skulle visas i sin helhet och i dagsljus. Jag tror att det skapade en än större klyfta mellan mitt psyke och min kropp (innan jag revolterade mot det). Men, den klyftan som skapats tidigt pga känslor av främlingskap gav upphov till riktigt destruktiva beteenden när mina tillitsproblem blossade upp som en vulkan i min och min mans relation (se tidigare delar). I en värld utan kontroll och med främlingskap i botten, började jag behandla min kropp illa. Mitt självförakt ledde till att jag inte kunde se mig i spegeln. Jag kunde inte heller äta och mitt uppe i allt så slog det slint. Tidigare hade jag misshandlat min kropp med rakblad. Nu fick motionscykel, springrundor och minimalt med mat ta dess plats som mer socialt accepterade rakblad. Dels fixade jag inte att äta pga magkatarr. Dels blev det nog någon slags kontroll. Det hela kulminerade när jag fick problem med mitt blodsocker och inte längre orkade. Det som bröt beteendet var att vi flyttade isär.
 
Det jobbigaste under denna period var att höra att jag 'blivit så fin' och 'var så snygg' medan jag själv såg ett monster var gång jag tittade i spegeln. Jag såg den fulaste personen i världen som inte var värd något. Min dåliga självkänsla kom ur att jag inte förstod varför jag inte var tillräcklig för min man. Varför han inte valde mig. Jag kände mig aldrig som hans första-hands-val och det kändes alltid som att om hans ex bodde närmre så skulle jag kanske inte vara den han levde med. Jag ville nog på något vis bli hans idealkvinna och vara allt han behövde. (Jag skyller denna desillusion på lågt blodsocker ;) ) Troligen ett mellanbarn-syndrom som slog igenom. Eftersom jag alltid tyckt att jag var okvinnlig pga min kropp blev väl det troligen ett tacksamt fokus mitt uppe i all förvirring.
 
Om det var bottenläget för min självkänsla och min relation till min kropp så har det tagit mig 7 år att komma hit där jag är idag. Det har tagit mig 7 år att komma i balans mellan kropp och psyke. Det har tagit mig 7 år at tycka att jag är ok, att till och med tycka att jag är mer än så. Det har tagit mig 7 år at tycka om mig själv och säga att jag är värd 'mer' när jag inte bemöts av respekt eller ömsesidighet. Dessvärre har jag gått upp alldeles för mycket i vikt under den tiden eftersom jag inte respekterat och tagit hand om mig själv. Det har varit tröstätande, mysätande, inget ätande (pga stress) och alltför lite träning i vissa perioder. För ett år sedan så hade jag kommit till den gränsen att jag tyckte jag var värd att må bra och att leva ett hälsosamt liv. Idag tycker jag dessutom att jag är värd att få komma först i mitt eget liv. Att jag är värd respekt. Att jag är värd att få vara den jag är. Jag tänker jobba på att forma min kropp tills den fungerar i min vardag och jag kan känna mig fri i den. Jag tycker inte att jag är ful eller osexig även om andra tycks tro det när jag säger att jag är tjock. För mig är det en uppenbar sanning. En oladdad sanning. Det har tagit mig tid att komma dit (där jag kan säga att 'jag är tjock) och få folk att sluta säga att 'det syns inte' eller 'du är så fin' (f*'n vad tillintegörande det är) som ett sätt att hantera att jag säger att jag är tjock. Att vara tjock är ett hälsotillstånd som inte säger någonting om hur jag ser på mig själv, hur jag känner inför mig själv eller huruvida jag är en sassy brud! Det är samhället som tyvärr sätter likhetstecken mellan smalhet och lycka och trivsel. Så är det inte i verkligheten även om samhället bidrar till att alla som använder plusstorlek (46 och uppåt!!!!!! - galna jä**a samhälle) inte kan sig bekväma med sig själva.
 
Jag älskar min kropp. Den kanske behöver bli av med fett för att jag ska må bra. Och när jag säger må bra så menar jag att slippa bli svettig i överflöd av små ansträngningar, att inte belasta mina leder lika tungt och att ha goda hälsovärden (har inte mätt dem men en mindre tung och mer aktiv kropp har aldrig fått de dåliga värdena att gå upp (tror jag)). I övrigt mår jag bra i min kropp. Jag längtar efter att komma ned i vikt så att jag får mer frihet (som jag skrev ovan). Jag älskar kläder och vill gärna ha ett större utbud. Jag är idag rädd för att skada mig pga min tyngd när jag springer och min tyngd gör löpningen tung. Jag längtar efter att komma ned i vikt så att jag blir lättare på foten och kan springa längre med mindre ansträngning. Jag längtar efter mindre kroppsomfång så att mina lår inte längre flötar ihop och mina tunga bröst blir mindre tunga (= mindre problem med axlar och nacke + lite trevligare att springa utan att få andningsrubbingar när de slår mot bröstkorgen). Men jag älskar min kropp för att den är så j**la fantastisk rent ut sagt. Den kommer tillbaka efter skador. Trots min tyngd så fortsätter den att göra det jag vill. Den svarar an för vad jag nu utsätter den för och den är min alldeles egna, speciella kropp. Jag är fortfarande mycket längre än de flesta. Det accentuerar jag gärna genom klackar. Jag ser fram emot att dessutom accentuera längden genom smal-jeans och schyssta kavajer och hattar! Jag ser inte ut som alla andra kvinnor - oavsett om jag är överviktig eller inte. Det är ingen kvinna som ser ut som en annan. Jag tycker samhället snarare borde stötta kvinnor att känna sig hemma i sina kroppar oavsett om de är långa, korta, smala, tjocka, kurviga, raklinjade, platta, har eller inte har rumpa eller bröst. För det är ju det som är så härligt - att vi ser olika ut! Jag kommer att få fortsätta jobba med min kroppssjälvkänsla länge framöver. Mest för att jag är rädd att halka ifrån min positiva väg när jag har dagar då jag känner mig som en tung elefant (särskilt när en stol ser lite ranglig ut eller ett staket ser lite svagt ut och jag vill sitta eller luta mig). Inspirationen finns dock överallt omkring mig. Här är bloggar så otroligt bra! Jag läser era och finner motivation. jag får kommentarer av er och finner motivation. ♥ Här är ett exempel på motivation: (kolla gärna in inlägget och bloggen)
 
 
Genom att acceptera mig själv så har min dåliga kroppsrelation och kroppssjälvkänsla slutat vara något som äter mig. Det har varit ett tufft arbete att ta sig hit och arbetet är troligen inte klart än. Jag tycker att vi alla förtjänar att känna oss älskade, accepterade, respekterade och uppskattade för precis de vi är, inkl våra kroppar.
 
Önskar er en fin lördagskväll!
 
(Jag vet att detta inlägg nog blev lite rörigt. Som jag skrev innan så är det svårt att prata om och jag har nog inte heller bearbetat allt. Är något oklart eller väcker funderingar så tveka inte att ställa en fråga!)

Bra vecka!

Kategori: Allmänt

Veckan har susat fram! jag tycker att alla veckor är fredagar och måndagar numer. Jag har haft fult upp med studentärenden och undervisning samt mitt egna två veckor långa projekt. Och vet ni?! Det har fungerat riktigt bra. Mina morgonpromenader kanske inte har gåtts kl 06 var morgon. Men, varje dag har jag promenerat och det har varit superhärligt! Igår gick jag och mannen och vovven tillsammans på berget:
 
 
I morse var det dimmigt....
 
 
... så vi tog en eftermiddagspromenad istället. Valpens första promenad upp och ned för berget! Så duktig!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gissa vem som sover sött nu ;)
Det har varit en superhärlig eftermiddag på berget som nu börjar stå i höst-skrud. Fortfarande lite försiktigt men ändå - det är på gång!
 
Önskar er en härlig fredag och en fin helg!

Hemma hos mig

Kategori: Allmänt

Lite blandade bilder...
 
Det bästa med min prinsessa är att han uppskattar presenter:

Så här trött blir valpen av att leka med nya kompisen på gården:

Fast, det varar ju inte så länge! Och, varför ta en leksak i taget när man kan ha alla på samma gång?!

Utsikten från köket (när jag står upp, sittandes ser jag bara trädkronor och berget):

Sovrummets fönster:
 
Dagens lunch:
 
Lunch imorgon på jobbet (önskar jag var lite mindre lat och gjorde egen hemma - det kommer!):

Tänk på att dricka vatten! Två sådana här per dag, mer om du tränar!
 
Mina favorit drycker i vardagen (havredrycken i mina smoothies med persika, juicen till mina gröna drinkar):
 
Jag vill ha alla inspirerande och bra saker framme nu när jag flyttat! Quinoa, linser, dinkelpasta med spirulina, mixern, vattenkokaren, juicepressen... På baksidan av burkarna ryms matvete, bulgur och couscous (fullkorn).

Kryddor och oljor är trevliga smakhöjare. Jag har fina olivioljor (alltid gott i sallader och på pasta), olivoja med smak av tryffel (en riktigt smakhöjare för min risotto), citron (helt fantastisk att ha på pasta med ruccola, valnötter och lax!), och chili (schysst till woker), rapsolja med smak av vitlök (bra att steka i eller ta över olika rätter - passar bra till mycket1), valnötsolja och min fikonbasalmico (perfekta kombinationer när du blandar ost och grönt!)....

Ja... Det var väl de bilderna jag hade att bjuda på från helgen. ;) Nu har ni fått kika lite mer på hur jag har det!
 

Måndagar...

Kategori: Allmänt

Inte nog med att jag blivit måndagstrött och -grinig med åldern, dessutom tycks det vara lite kaos var måndag. Det är som om både kollegor och studenter kommer på att de borde ju maila om något på fredag e.m. till söndag natt. Nåväl, nu är det mesta löst och uträttat. Vi hade dessutom en engångskris idag. Sedan min trötthet i våras så är jag stresskänslig. Jag vill bara veta tre saker: när? var? vad? så att jag vet vart jag ska vara och vad jag ska göra där. Det funkar liksom inte att man ringer mig och inte har svar på de frågorna.
 
I övrigt har dagen varit bra! :)
 
Jag började med morgonpromenad, drack min juice med vetegräs och nässelpulver, och efter en stunds jobb så blev det en äggmacka till frukost. Jag har hållit mig på fötterna (rumpan snarare kanske eftersom jag har ett jobb där jag sitter framför datorn eller sitter och skriver) men det har varit tufft. Jag är supertrött! Men, jag har hållit mig till min plan om att äta bättre och träna bättre. Till lunch fixade jag blandade salladsblad med ugnslagad rödbeta, chevre, rostade solroskärnor, valnötsolja (som hjälper till med de fettlösliga vitaminerna) och fikon-basalmico (som har syra som hjälper matsmältningen eller liknande).  Min kära mamma har tipsat om att alltid ha olja och ngt vinägerliknande tillsammans på salladen för bästa effekt. Vi kan ju faktiskt äta sallad så vi storknar, men får vi inte rätt balans i maten så kvittar det. Det bästa ska tydligen vara rapsolja. Jag har en rapsolja med vitlök eftersom jag inte tycker raps-smaken är en superhöjdare...
 
Efter lunchen har jag cyklat. Jag är glad för att jag cyklar. Jag blir stolt över mig själv. Samtidigt gör cyklingen mig ledsen just nu. Min skada gör att det dels går långsamt och dels så 'hackar' fotleden när jag trampar. Jag blir ledsen eftersom jag inser att det är en lång väg tillbaka. Jag blir även ledsen när jag känner hur knä- och höftlederna har tagit stryk av mina senaste jobbveckor. Allt sittande har gjort att lederna känns 'osmorda' och stela. Ledsenheten som uppstår när jag känner det handlar om min besvikelse över mig själv. Att jag inte har kommit längre och lyckas prioritera rätt. Jag förstör för mig själv och borde satsa mer på mig och mitt välbefinnande. Vem f**n bryr sig i slutändan om mina texter?! Jag måste bli bättre på att inte köra sönder  mitt huvud och skada min kropp i illusionen om att jobbet är så otroligt viktigt. Jag brukar säga till mina egna studenter att när det gäller utbildning så kan jag fixa allt utom deras hälsa och välbefinnande. Och, de behöver sätta det först - för utan hälsa och välbefinnande kan de inte prestera och de orkar kanske inte hela vägen. Så, vad tror ni om att jag använder den logiken på mig själv? ;)
 
Jag kommer med lite bilder senare under dagen. just nu orkar jag inte gå de ca tio metrarna och hämta sladden för överföring... Kanske dags för en liten lur och ladda om?

2 veckor laddning

Kategori: Allmänt

Sitter här och filurar. En tanke har legat och skimrat i ett par veckor och nu har den grott lite mer. Efter att ha lämnat in min avhandling i fredags (för mitt-seminarium) så har jag ett par lugna veckor framför mig. Nästan för lugna. Och, vad gör man med två veckor? Jag tänker att det är ett utmärkt tidsintervall för att köra på en satsning på mitt välbefinnande. Köra lite extra för att ha en god grund inför hösten när mörkret kommer, arbetet far igång igen och kylan kommer smyga sig på. Jag har länge velat komma igång med mina morgonpromenader. Eftersom jag har haft ovanligt mycket att göra har jag istället prioriterat att börja jobba runt sex (eller fem eller fyra beroende på exakt hur mycket jag haft).  Nu är det ju ypperligt tillfälle att prioritera det välbefinnande som kommer av att promenera var morgon. Jag gör det dessutom gärna innan frukost! Ett mål under dessa två veckor blir således att promenera var morgon.
 
Jag har skaffat ett par skönlitterära böcker (eller snarare tio) som jag tänkte läsa i somras men som jag inte fick ro till. Jag älskar att läsa och saknar det. Jag märker dessutom att jag varvar ned fint och får god sömn om jag läser en stund innan jag somnar snarare än ser på TV och slösurfar. De senaste veckorna har jag dessutom suttit till runt midnatt (det är nu ni kan göra matten över exakt hur mycket för lite jag har sovit...) med mina texter. Därför blir ett mål för dessa två veckor att läsa en stund varje kväll.
 
En sista sak som jag vill få rutin på igen är mina gröna drinkar. Oavsett om de är med vetegräs, alger, nässlor eller en blandning av gräs, nässlor och alger så tycker jag mig märka en kick i vardagen och en bättre mage när jag får i mig en grön drink var morgon. Ett mål blir därför att ta en grön drink var dag (gärna morgonen). Sammanfattningsvis blir då målen för dessa två veckor trefaldiga:
 
  • Promenera var morgon
  • Läsa var kväll
  • Grön drink var dag
Det känns som en görbar lista. Givetvis kommer jag försöka inspirera mig till att cykla, yoga/stretcha/meditera och jobba med hantlar och core. Men, varför sätta upp en plan som jag kommer tycka blir för mycket? Jag är superduktig på att sätta ribban för högt och därför faktiskt aldrig ge mig själv en chans att lyckas. Med den trefaldiga listan så kommer jag lyckas och kan vara stolt över mig själv. Heja heja! ♥
 
 

Kan och vill och borde

Kategori: Allmänt

 
Men viss, man kan få för mycket vila. När jag bröt benet för några år sedan och nu när jag skadade fotleden så blev det ofrivilliga vilostunder. När jag vilar pga uttråkning istället för trötthet så får det en negativ inverkan på min kropp. Den blir seg, slö och fylld med vätska (känns det som). Det tar lång tid för mig att komma tillbaka efter sådana perioder. De tycks ge näring åt den enorma latmask som finns inuti mig och som gärna tar chansen att styra och ställa. Jag föreställer mig den ungefär så här:
 
 
Men, latmasken ska inte förväxlas med att man medvetet tar en paus, att man medvetet säger:
 

Att kunna vila och ta det lugnt är en konst i sig. Vi behöver alla sådana dagar och stunder. Jag själv behöver definitivt jobba på att sätta gränser för mig själv och säga att "det är inte min uppgift" eller "nej, jag har andra prioriteringar just nu" eller varför inte "nej, jag har ingen lust". Nu när jag haft det tufft så försökte jag sätta en gräns vad gäller mitt avhandlingsarbete. jag försökte påpeka att en text kanske inte behövde jobbas på till just det seminarium som nu stundar. Jag tycker jag var awesome som satte den gränsen. Jag var inte lika awesome som gav efter för "ja, men det kanske kan vara bra ändå så får vi kommentarer"-argumentet som gjorde att jag fick extraarbete.  Jag har nämligen svårt att inse att bara för att jag kan så är det inte jämställt med att jag måste, vill eller borde. Jag är socialt känslig och känner ofta av just detta "borde" och när jag ser att jag faktiskt kan så ger jag gärna efter trots att jag egentligen kanske borde skita i det hela och ge mig utrymme för vila eller fokus på det som jag själv vill och behöver prioritera.
 
Vet ni vad det jag stör mig mest på är?! Att jag är såå otroligt inkännande och känner så mycket socialt ansvar medan det faktiskt inte är ömsesidigt, Det finns ju väldigt få som skulle göra det där extra för mig så som jag gör för dem. Och, jag ät lite trött på det. Det gäller inte bara i arbetslivet utan även privat. Så, det får bli att sätta ned foten lite mer ordentligt nu i höst. det här året så är det jag, mina mål och mina drömmar som ska stå i fokus. Utan att jag blir en okänslig b**ch så ska jag försöka finna balans. Sanningen är den att det inte finns någon som kommer sätta mig själv först och då behöver faktiskt jag göra det. Starting now! ;)

Tacksamhet

Kategori: Allmänt

Vilken galen vecka det har varit! Jag har i stort sett jobbat från innan soluppgång till kväll varje dag. Att jag inte riktigt fattar hur jag hunnit med allt och att jag faktiskt gjort allt tyder å att jag bara körde ned huvudet och ångade på. Mitt arbete har varit tredelat (minst): ta emot nya studenter, starta upp kurs med tvåorna, och skriva avhandling. Avhandlingen skulle skickas in igår (dags för mitt-seminarium) och det har varit en hel del pyssel med det. På två veckor har jag lyckats få ihop de sista tre artiklarna och dessutom skriva 40 sidor på ramverket som ska förklara dem. Puh! Jag har varit supertrött, vilket innebär att jag har varit i utkanterna av mitt smått hysteriska och gråtmilda humör. Jag blir ganska patetisk när jag sover för lite och jobbar för mycket. ;) Dels blir jag en eldsprutande drake för minsta lilla och dels blir jag gråtig och triggas av minsta lilla. Fantastisk att min man står ut och är ett ständigt stöd! Får dock erkänna att det har varit gôtt att ha mitt egna ställe för detta drama. Delar av min tacksamhet handlar om min man, att han ger mig utrymme att bo här och skriva samt att han alltid är ett stöd och hejjar på mig. Helt underbart! Delar av min tacksamhet handlar även om att jag har de bästa handledarna som ger mig stöd. De hjälper mig att utvecklas som forskare och skrivare samt peppar mig att bli lite mer kaxig (de har kommit på att jag har det i mig om man bara lyssnar, bekräftar och putter lite på mig). Med deras hjälp så har jag skickat in en text som jag faktiskt är glad över. Jag tror den kommer växa till något riktigt bra under det kommande halvåret! ♥
 
Jag är även tacksam över att få bo på ett så lugnt och vackert ställe. Det är fullt med träd runt huset där jag bor och på morgnarna njuter jag av att se hur solen går upp och fångas i dem. Det finns även en lite damm/pöl/karpvatten som ger krispighet och skönhet. Dessutom kan jag se mitt underbara berg! Kärlek!!!! Hur tufft det än är så försöker jag stanna upp då och då och andas in naturen och varandet. Det finns så mycket glädje och energi att hämta där för mig. (Nu känner jag att en flummig sida hos mig dök upp som jag inte hade koll på. Är jag egentligen en hippie?!)
 
Ännu ett skäl till tacksamhet är min kropp. Trots sömnbrist och alltför många timmar framför datorn så kämpar den på. Visst, det värker i axlar/nacke och lederna har blivit stela men den står ut i alla fall och återhämtar sig under de få timmar den får sova. Min skada tycks dessutom ha läkt ganska bra. Superkroppen! Tänk allt våra kroppar går igenom, reparerar sig ifrån, förnyar och vilken otrolig potential som finns i dem! Nu ser jag fram emot att snart kunna gå längre och jobbigare promenader och cykla på lite. Dessvärre blir det inget mil-lopp i Borås nästa helg men det får ju helt enkelt vara så. Jag tar det nästa år om jag känner för det då! För att visa tacksamhet till min kropp ska jag försöka ta hand om den föredömligt. Jag vet ju att den gillar bad (får passa på när mannen jobbar natt och jag behöver passa valp - har inget badkar här), massage, att bli insmord, stretch/yoga/meditation, vegansk/vegetarisk mat, regelbundna tider och 7 timmar sömn (gärna mer) om nätterna. Så, det är ju bara att köra!
 
Just nu känner jag mig stark och lite oövervinnerlig efter att ha tagit mig igenom dessa galna dagar. Lite som en she-hulk ;)
 
 

Söndagsmood

Kategori: Allmänt

Startade dagen redan kvart i sju imorse. Jag får väl erkänna att jag oftast vaknar runt halv sex alla dagar. Men, när jag måste gå upp träder en vansinnig trötthet in. Precis som att alarmet sänder ut negativ energi hela natten. Purk! Nåja... Upp och vakna till med ett stort glas vatten. Valpen kom redan kl 7. Det hade på förhand utlovats han skulle vara sååååååå trött och säkert vilja gå och lägga sig igen. Men icke. Kvart över sju konstaterade jag att här inte skulle sovas än på ett tag. Under tiden han trakasserade katten och hans mat blötte upp sig fixade jag morgonens juice:
 
 
 Ett glas med två apelsiner (de var ovanligt torra), en röd grape och en citron pressade ihop i en himmelsk blandning. Detta glas kompletterades sedan med en rågbrödsmacka (Kung Markatta) med ägg och kaviar efter morgonpromenaden. Därefter lyckades valpen komma till ro och vi gick och lade oss en stund. Jag älskar att sova! Sedan dess har vi spenderat dagen med en massa lek och bus, en del mys och massa slösurfande. Inte så mycket som har blivit skrivet (ännu). Till mitt förtret upptäckte jag att min lunch låda fryst (!) i kylen. Så, till lunch tjurade jag i mig en banan och en skyr. Därav gjorde vi tidig middag här:
 

Färsk tortellini med ost fyllning som fick en blandning av fräst sparris, kantareller och lök över sig samt lite riven Allerum herrgårdsost. Mumma! 400 kalorier. Helt ok för gottemiddag! Till kvällsmål (för jag gissar att jag bli hungrig en gång till idag, men det är inte säkert) blir det blandade melonbitar.
 
Jag hoppas ni har haft en superfin helg hittills och att ni får en god kväll. Här ska det skrivas lite och förberedas mentalt för att mina nya studenter kommer imorgon. Yeay!

Dagens lunch

Kategori: Allmänt


Det blev en väldigt grön lunch idag. Pastan är dinkelpasta med spirulina = väldigt grönt i förhållande till om jag valt vanlig dinkelpasta. Här kommer ingredienserna för er som blir inspirerade:
 
Ruccola (halv liten påse)
Strimlade sockerärtor (1/4 förpackn.)
1 hackad schalottenlök
2 skivor rökt lax, strimlad
En halv portiton pasta
Blanda ihop tillsammans med olivolja och pressad citron samt nymalen svartpeppar
Strö över rostade solroskärnor.
 
Och där har ni en god lunch på ca 400 kalorier.
 
/GG

Trött morgon

Kategori: Allmänt

 
Varken jag eller katten tyckte att det var någon god idé att stiga upp när klockan ringde. (Som ni ser har han ordnat sig en säng på en av mina flyttlådor... ) Men, skrivandet kallar och ibland är det bara att ta tjuren vid hornen. Startade dagen med härligt färskpressad grapejuice:
 
 
Jag älskar verkligen att göra egna citrusjuicer. När jag börjar dagen med en (eller citronvatten) så vänder ofta min trötthet och jag känner att jag fått en god start på dagen. Jag och  katten hann precis vakna till innan maken kom förbi med taxen. Han växer så det knakar! Medan han sprang runt (på egen hand, efter katt, jagad av katt, helt planlöst) så fixade jag med frukost: två fröknäcke från polarbröd med ägg och kaviar. Nu känns det som att jag är redo att sova en stund till ;). Så här ser det förresten ut utanför mitt nya ställe:

Helt underbar omgivning. Och, ser ni hur nära det är till berget?! ♥ När jag lämnat in min avhandling om en vecka ska morgnarna spenderas vid foten av berget och på berget. Det ser jag verkligen fram emot och använder som belöning för att få mitt arbete gjort. Så här ser det förresten ut lite grann inifrån lägenheten:
 

Från alla fönster ser jag träd, berg och taken i sta'n. Det är så underbart att det inte går att beskriva. Omgiven av grönska! Dessutom är det ett lugnt område. I min trappuppgång (och typ alla andra) bor det mest tanter. Jag älskar tanter. I detta fall är det rökande tanter som gillar att pyssla på sina balkonger. Gissa om de crushar på taxen?! Han har förresten växt:
 

Och kommer rätt så bra överens med min katt:
 
 
Nu ska vi tre ta det lite lugnt innan det är dags att skriva igen. Dessutom ska jag nog göra en ny målplanering för hösten. Min skada har kastat omkull den förra och det är först nu som jag inte är så svidande bitter på det att jag kan tänka konstruktivt och sätta upp nya äventyr på min önskelista. ;)
 
Jag önskar er en god start denna lördag. Om ni befinner er i trakterna av min fina stad så är det matfestival för fulla muggar i centrum. Finns en del godbitar att njuta av.

Det går upp och det går ned och det går runt en liten bit...

Kategori: Allmänt

...det är en evighetsmaskin.
 
Just så känns det just nu. Min skada har förvandlat mig till en latj**el (även om jag tror att jag faktiskt rört på mig mer än vanligt i.o.m. flytt och valppromenader). Dessutom är det väldigt (frestande) enkelt att skylla på valpen för att inte cykla. "Nej men, han blir så orolig då". "Tänk om han hittar på ofog när jag cyklar!" Som om något av de resonemangen (eller de övriga) vore hållbara argument. Men jag slukar mina undanflykter med hull och hår och hamnar framför datorn och tvn istället. Tvn är mest sällskap när jag skriver. Mitt skrivande dessutom! Den fetaste undanflykten i världen! Jag använder den för att undanfly både träning och socialt liv (som jag inte orkar varken eller pga. latmasken har gottat sig till ro). Nu får det vara slut på det här. Vågen börjar långsamt röra sig uppåt igen och ingen lathet i världen är värd att jag gör mitt jobb ogjort genom att lata mig till övervikt. Stress gör inte heller att det underlättar. Jag tycks ha gått in i något slags 'skendöd'-mode när det blir för mkt. Jag lägger mig under täcket och vaggar lite och tror att det blir bättre. Men, nej! Läget är alltid detsamma när jag kikar ut igen.
 
Som ni hör så är det någon som behöver ta sig i kragen, sparka sig i baken och (som min handledare uttryckte sig ) få tummen ur r**en. Jag överdriver något eftersom jag är frustrerad på mig själv just nu. Jag tror frustrationen grundar sig mer i att jag är i en hektisk period än att jag går upp i vikt för att jag inte kan träna mer. När allt blir hektiskt så tenderar jag att bli lite ledsen för att jag inte hinner upp på berget eller får vila ordentligt. Jag älskar att sova ordentligt om nätterna, ta en vilopaus mitt på dagen och jag tycke rom att arbeta med min kropp. Därav frustration. Så, nu gäller det att bita ihop till på söndag. Köra så det ryker och ta mig igenom detta. Det kommer bli tufft och det kommer vara tråkigt stundtals men vad skönt det kommer vara på andra sidan. :)
 
Det bästa just nu är att katten flyttat till vårt nya hem och han förgyller mina dagar. Vi sov nära nära i natt och han är med (på stolen eller bordet) när jag skriver.♥
 
Hoppas att ni har det bra hälsar Jätte som försöker få styr på livet!

Underbar start på fin dag

Kategori: Allmänt

Idag är jag valp-vakt åt denna goding:
 
 
 
 
Han är ju inte så liten längre för ojojoj vad han växer! Denna guldklimp har kommit in i våra(t) liv med dunder och brak och förgyller var stund. Förutom att han vill underhållas så ska han dessutom ut nio-tio gånger om dagen. Så, ingen soffpotatis här längre! ♥
 
Dagen började runt halv sex (vilket tycks ha blivit min naturliga väckningstid på morgonen) och jag låg och drog mig en stund innan jag gick upp och drack citronvatten. Sedan promenad till ICA (ca 30 min ToR exkl. handling) och därefter frukost. Vad underbart det är när man kan starta dagar i sin egen takt. Jag ska försöka fortsätta med det under hösten för jag blir mer harmonisk och mer produktiv. Solen lyser över min balkong i söderläge och jag hoppas ni har lika fint väder där ni är. Molnen kommer sakta in över stan och det tycks bli en toppendag för skrivande.
 
Önskar er alla en god dag!

Mitt år börjar nu

Kategori: Allmänt

Tekniskt sett är det inte ett helt år utan snarare tio månader... Men ändå!
 
Jag har nu funnit mig till rätta i min lägenhet och är väldigt tacksam över att jag har denna möjlighet att fokusera helt på mig och mitt avhandlingsarbete. Jag är glad att min man stödjer mig och att han hejjar på mig. Nu är det mindre än ett år kvar tills jag ska ha klart min avhandling. I juni nästa år är det dags för min disputation. Inte nog med att min avhandling ska rocka, förhoppningsvis kommer även jag att känna mig fabulous. Så, det är inte bara ett år av att skriva mitt första stora arbete - det är även ett år att fokusera på min hälsa och mitt välbefinnande.
 
Förhoppningen är att jag ska skapa bra rutiner och äntligen lyckas med att gå ned mina sista kilon. För er som följt mig så kan jag berätta att jag det senaste har gått upp i vikt. Jag har inte gått upp lika mycket som jag skulle ha kunnat gjort. Jag har faktiskt haft lite kontroll över mig själv ;)  Men, en blandning av stillasittande (pga min skada)och ett ihop-packat kök (som ledde till mycket hämt-mat eller färdigrätter eller mysmiddagar) har gjort att jag har lagt på mig. Suck, pust och stön! Men, det är bara att kavla upp ärmarna, peka näsan i rätt riktning och verkligen ta tag i min livsstil nu. Jag har alla möjlighete och förutsättningar att lyckas om jag bygger upp goda rutiner. Min skada är så pass läkt att jag tror jag kan promenera igen. Dessutom kan jag nu cykla när som helst (ja, nästan i alla fall). Jag har gjort en liten tärningshörna i mitt vardagsrum och jag får faktiskt erkänna att det lockar titt som tätt! När hösten kommer hoppas jag på att komplettera mitt lilla gym med en crosstrainer. Något som just nu lockar mer är berget. Lägenheten ligger någon kilometer (kanske inte riktigt så långt) närmre berget än den förra gjorde. Jag kan i stort sett ta på det! :) Nu när jag måste skriva färdigt ett kapitel i min avhandling så får jag hejda mig ifrån att sticka ut och upp i den underbara omgivningen. Om jag jobbar på bra idag tänker jag belöna mig med en morgonpromenad imorgon.
 
Ytterligare en motivator eller inspiration är mitt kök. Inte för att det är så mycket att hänga i granen, men för att det är fullt av bra grejer. Det ska dessutom fylla spå med ännu bättre! Jag har mina linser, min quinoa, mina havredrycker, mina frysta frukter och bär, mina underbara knäckisar och lite härliga konserver (bl.a. makrill i tomat - nom nom!). Detta ska fyllas på med bulgur, couscous, grönsaker, oljor, och andra bra ingredienser som blir bra mat! Det känns helt underbart! Jag ser så mycket fram emot att laga mat åt mig och även bjuda min man på härliga middagar. Jag tror att det blir super! Men först så ska jag skriva hela helgen...
 
Jag kommer att skaffa en sladd för överföring mellan mobil och dator på måndag. Så, bilder kommer!
 
Jag önskar er en fin helg!

Tillbaka i full kraft

Kategori: Allmänt

Jag hoppas ni har haft  fina dagar!
 
Själv har jag haft fullt upp med att vara valp-vakt och att flytta till större skrivarlya. Båda projekten går super och idag är första dagen jag är uppkopplad i nya lägenheten. Det är en helt fantastisk känsla!
 
Jag återkommer med bilder och info ;)
 
/GG

Tillskott

Kategori: Allmänt

Jag ber om ursäkt för tystnad. Denna underbara varelse har kommit in i mitt liv och plötsligt finns det inte lika mycket tid för datorn (han äter sladdar):
 

(bild lånad från kenneln)
 
Ser han inte ut som en maraton-tax i vardande? ;) ♥
 
 
 

What's eating you? (2/3)

Kategori: Allmänt

Förra inlägget i denna tredelade serie handlade om min fars bortgång. Den är en trigger att tröstäta pga känslor av att vara övergiven. Som om det tomrummet som skapats av att han dog skulle kunna fyllas med mat (lät att skaka på huvudet åt när jag mår bra och har distans, lite svårare när jag är fångad av mina känslor). Jag skriver i presens eftersom jag tror att vi har en del triggers som kan variera i styrka och till och med liggande vilande ett tag. Jag vill inte göra misstaget att tro att den triggern nu är borta. Jag vet att den finns där om jag hamnar i 'dåliga' mönster igen eller om något krisartat skulle hända som aktualiserar det mönstret/de vanorna igen. Vanor försvinner egentligen aldrig men kan bytas ut. Föreställ dig att vi har en karta i våra tankar (hjärnor), känslor och beteenden. En dag börjar vi sakta plöja fram en ny huvudväg och de gamla huvudvägarna blir mindre. Men, de finns fortfarande där och våra kroppar och vår hjärna (som alltid vill ta den enklaste och mest invanda vägen) kan få oss att hamna in på de gamla stigarna istället för på de nya. Därför tror jag på att, istället för att förbjuda och försöka byta vanor över en natt, införa  nya och bra vanor som leder oss framåt - dit vi vill. Mer till än från! (Som jag skrivit om tidigare.) Till slut kommer vi föredra de nya värdena och då försvinner de gamla automatiskt. För, let's face it, få av oss kommer någonsin vara isolerade på slott eller få betalt för att gå på superstrikt diet uppbackade av tränare, hälsoteam och träningsanläggning. Vi kommer få kämpa på - steg för steg - i vår vardag. Och det är tuffare! Så, hatten av för er alla som försöker och som gör en förändring. Ni är redan hjältar! Håll ögonen på målet och rör er emot det - oavsett om det tar en månad, ett kvartal, ett halvår, ett år eller flera år. Varje dag är ni en hjälte i ert eget liv och för dem runt omkring er! Det gör inget om ni faller för en stund eller halkar till - bara rör er framåt igen så snart ni kan! Skapa er egen väg. Under tiden ni gör det så kommer det vara astufft men tänk när ni är framme, när ni är klara. Varenda svettdroppe kommer vara värd sin vikt i guld (för svettas gör vi massor! ;) ).
 
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om i detta inlägg.  Jag ska skriva om vad som äter upp mig och triggar mig till dåliga matbeteenden. Den andra faktorn är tillitsproblem.
 
What's eating me? - Tillitsproblem
Om ni läste tidigare inlägg så har ni redan koll på att jag inte hade så nära relationer med mina familjemedlemmar under min uppväxt till dess att jag och min far kom nära varandra. Hans bortgång spädde på mina tillitsproblem. Så, vad menar jag då med tillitsproblem? Jag avser upplevelsen av att man inte kan lita på att den andre personen inte kommer handla av egenintresse utan av hänsyn till den andre. Alltså, att den andre personen inte kommer skada, förråda, kräva utbyte, ha baktankar, såra eller utnyttja. Känner ni igen det? Troligen. Ett visst mått av otillit är helt sunt och normalt. Idag kan jag även säga att jag har minimerat mina problem i stor utsträckning. Det hade jag inte förut. Jag stängde ute alla, litade inte på någon, släppte inte någon nära och gömde alltihop bakom en fasad av 'jag är stark' och duktighet. Usch, jag blir utmattad bara av att tänka på det. Ensamheten och isoleringen var mitt skyddsnät. Så upplevde jag det i vart fall. Men, som jag skrev i tidigare inlägg, så ledde det till en del tröstätande. Eller om det kanske var stressätande?  Det har även lett till icke-ätande. Den värsta perioden var för 7-8 år sedan. Jag läste min magister och ville verkligen göra ett bra jobb med den utbildningen. Fast, det var inte den stora orsaken utan bara en bidragande. Den stora orsaken var att min mans ex började kontakta honom något år tidigare. De hade alltid haft kontakt och jag är glad för att de har det - hon är en av hans äldsta vänner. I vart fall... Hon ville ha tillbaka honom och han fann väl det smickrande eftersom hon dumpat honom några år tidigare och nu fick han vara den som nekade. Jag tyckte det var jobbigt att han inte satte gränser och började projicera alltihop på mig själv i form av känslor att jag inte dög. Jag mådde skitdåligt och det hela slutade med att jag slutade äta. Jag åt kanske fyra knäckebröd och någon frukt per dag. En period åt jag kanske ett äpple per dag. Jag rasade i vikt och fick hypoglykemiska reaktioner (fick yrsel, kallsvettningar och höll på att svimma pga lågt blodsocker). Exets smsande hade startat efter att de umgåtts under sommaren. (Något han råkade nämna någonstans i oktober men hade undanhållit under sommaren.) Vi hade spenderat sommaren på olika ställen pga jobb och när sommaren åter närmade sig ökade min stress och osäkerhet. Jag vägde 69 kg och var 177 cm lång. Det låter säkert helt normalt. Men, ni får tänka på att jag svultit mig till den vikten och den var alldeles för låg för min aktivitetsnivå (och kraftigare kroppsbyggnad?). Jag fick beröm för att jag var så 'smal och fin'. Men, i mina ögon var jag den fulaste som någonsin satt en fot på denna jord. Jag kände mig inte värdefull alls och satsade allt på prestationer medan den jag var försvann under allt självhat och fasaden av att vara duktig. Det som var motorn i det hela var tillitsproblem. Jag hade kämpat emot mina instinkter och släppt in honom för att sedan bli sviken och inte förstå situationen alls. Då sommaren kom var jag helt förstörd och bad honom att träffa sitt ex under sommaren. jag skulle vara på ett ställe och han på ett annat. Jag bad honom att ta reda på vad han ville med henne och välja någon av oss. Det viktigaste var att få känna mig vald (om han valde mig). Han sabbade alltihop - givetvis - genom att berätta för sitt ex att de kunde träffas. Varpå det inte var aktuellt längre. För det är saken med tillitsproblem - när tre stycken har dem i en triangel så finns det ingen som tar ansvar och som styr upp situationen. Jag försökte att komma över det, tänka sunt och vara den som tog ansvar. I slutändan så var jag tvungen att välja mig själv och vi flyttade isär.
 
Sedan dess arbetar jag på att tycka om mig själv och stå upp för mig själv. Det går mer och mindre bra i olika perioder. Än idag så knyter sig magen och jag kan inte äta när jag blir orolig. Än idag så är min ämnesomsättning rätt så kass. Och än idag kan mina tillitsproblem triggas av min man när vi inte har det bra. (Särskilt när hans ex hör av sig mer aktivt och på konstiga tider) Förut brukade vi dansa en otillitstango som gick ut på att vi hade det bra, en började tvivla och distanserade sig, den andre undrade vad f**n den andre gjorde och distanserade sig lika mycket, därefter tog en ett steg framåt och den andra följde efter. Väldigt sällan var vi i balans. I våras föll vi ur balans igen. Vi hade båda svåra perioder och jag sökte hans stöd (vilket faktiskt är ett stort steg när man har tillitsproblem: att släppa in istället för att skjuta bort) men han ville inte ha mig nära för han hade fullt upp med sina problem och att köra med devisen att 'ensam är stark' och 'jag behöver ingen'. Denna gången började jag tröstäta istället för att svälta mig. Men, jag stod upp för mig själv snabbare än tidigare. Eftersom han inte känner sig förmögen att arbeta på det vi behöver arbeta på och vi bara gör sönder varandra pga tillitsproblem och önskan efter resp. oförmåga att ge emotionell bekräftelse så kommer vi flytta isär under hösten. Denna gången skapar jag inte emotionell distans även om det blir en rumslig sådan och jag hanterar mina tillitsproblem så att de inte driver oss isär. Jag får se hur han hanterar sina. Jag vill arbeta oss närmre varandra och att vi tar tag i det vi undvikit så länge och därmed spränger bort de sista barriärerna av tillitsproblem som vi bär oss emellan. Jag älskar honom. Jag vill ha honom nära. Jag tror på att vi kommer ha en strålande framtid. Men just nu behöver jag sätta mig själv först, jag behöver få klara av mina egna utmaningar och nå mina mål. Om jag tar ansvar för alla andra och allt annat först så orkar jag inte ta ansvar för mig själv och jag kommer förlora många år genom att leva ohälsosamt om jag inte tar hand om mig själv.
 
Tillitsproblem har ätit mig genom att ätande har varit en tröst men även ett straff tror jag (att jag inte är värd att äta bättre för jag är ändå så ful, det spelar ändå ingen roll etc.), genom att uteblivet ätande har varit ett försök att ta kontroll och genom att det har dämpat stress/ångest. Jag tror även att maten har kunnat vara en slags belöning eller trivselakt. Efter att ha kämpat en hel dag och klarat den (duktiga jag! *ironi*) så har jag tyckt att det är supertrevligt att äta något gott och dricka vin till det. Och det har även blivit en ritual som markerar övergången mellan jobb och ledighet (eftersom duktiga jag jobbar dygnet runt utan klara gränser). Detta är en känslokoppling som har funnits sedan jag var liten. Då samlades familjen på helgkvällarna och åt gott framför tvn. På så sätt associerar jag ätande med mys och gemenskap (se upp med vad fredagsmys kan göra för framtida generationer!). Så, i min ledsenhet över att känna mig ensam och att jag inte kan lita på stöd och ansvarstagande från min man eller mina vänner (tillitsproblemsspöken) så blir mat något som finns där, som jag kan lita på och som bidrar till mysighet. Det skrämmande är att jag kan känna att jag minsann 'är värd' att äta något gott och dricka vin. Detta har även förstärkts i min och min mans relation eftersom han inte tycker om eller vill prata om känslor. Så, för honom är det enklare att köpa något gott och 'skämma bort mig'. Vad jag egentligen och verkligen är värd är emotionellt stöd. Jag behöver det från mina nära. Numer står jag upp för det och vet att jag förtjänar det.
 
Jag är inte 'värd' pizza och vin... Jag är värd att må bra, få vara frisk, få kärlek och ha personer omkring mig som gör att jag känner mig accepterad och vacker - inifrån och ut. För jag duger precis som jag är och jag är fantastisk på just det sätt som jag är. Och ingen ska få mig att känna något annat - även om de påpekar svagheter etc. Jag kan inte kräva ansvar av någon annan. De måste själva ta det steget. Jag kan bara ta ansvar för mig och för dem omkring mig. Alltså ansvar för dem, men inte åt dem. Jag är inte på min vakt mot andra, men jag är j**ligt noggrann med vilka jag släpper in i mitt liv. Jag frågar om hjälp och försöker visa för andra att jag finns där för dem. Villkorslöst och gränslöst (notera att detta gäller för dem som jag valt att ha nära). Om någon av dem inte handlar med mitt bästa för ögonen eller om någon av dem (orättfärdigt) får mig att tvivla på mig själv (all konstruktiv kritik tas tacksamt emot) så kan jag bara välja min egen plats i den relationen. Hur mycket jag än önskar något från den andre så måste det komma från hen själv.  Jag kan ta ansvar för att uttrycka mina behov, mina känslor, mina tankar och vad jag tror kan hjälpa. Men, jag kan inte ta steget mot mig själv åt dem. Jag kan aldrig tvinga någon annan att ge mig migsjälv. Det kan bara de välja. Och, sorry girls, alla vill inte det. Det måste vi respektera och hantera.
 
Jag väljer kärlek framför tillitsproblem. Jag älskar och släpper in dem som jag vill släppa in. Om de inte respekterar eller tar ansvar för vår relation så förlåter jag dem (även om jag inte glömmer), accepterar och flyttar ut dem några steg från min närhet. Alla människor är inte värda lika mycket engagemang från oss. De måste förtjäna vårt engagemang även om vi tar första steget med att gå 'all in'. Med dessa insikter äter jag inte längre pga tillitsproblem. Men, eftersom det är en ganska tricky problematik så frågar jag mig alltid varför jag vill äta något som egentligen inte är bra för mig. Är jag sugen och verkligen vill äta det för att det är en fin upplevelse så ok - go for it! Men är det för att dämpa en känsla, trösta eller hantera stress så får det gå bort och jag ringer hellre min mamma, min syster eller en vän. Eller, så tränar jag - det är också ett sätt att få positiva känslor i kroppen samtidigt som det fungerar som terapi. Dock kan även detta gå till överdrift. Nästa inlägg ska handla om relationen till min kropp och hur träning kan vara ett självskadebeteende.

West highlands (Skottlandsresan del 2 av 2)

Kategori: Allmänt

 Den tredje dagen i Edinburgh valde vi att åka på en endags busstur. Det var supertrevligt. Vår fantastiske chaufför (Jamie) underhöll oss och berättade om de landskap vi åkte igenom kopplat till exempelvis klanerna som levde där, deras stridigheter, den nya James Bond filmen och om platserna vi skulle besöka. Helt fantastiskt! Här följer några bilder:
 
Resan börjasde med ett stopp vid Doune castle. Om ni känner igen det utan att veta varför så kan det bero på att detta är slottet som är med i Monty Pythons 'Holy grail'. Jag tycker MP är helt fantastiska och får erkänna att jag blev till mig när jag klev ur bussen och kände igen det väldigt väl.
 
 
 

Därefter fortsatte resan. Medan omgivningen blev allt vackrare så kom vi snart fram till en kombination av fika-, toa- och fotostopp. Nedan syns Hamish med hans dotter Honey (mamma heather höll sig inne i stallet, vilket är förståeligt - detta regniga väder följde oss under hela resan). Hamish är Skottlands mest fotograferade Highland cattle...

Hamish och hans damer har fin utsikt:
 
 

Efter att ha bekantat oss med Hamish reste vi på slingrande vägar (bra att ha i åtanke om ni vill på tur och lätt blir åksjuka) och bergen böev allt högre. Det var helt underbart att resa mellan bergen, lyssna till Jamies historier och titta på alla bens (berg), lochar (sjöar) och glens (dalar).  Lunchen inmundigades på 'the green wally' (den gröna stöveln). Här syns en del av bergen:

Detta stopp var en byggnad som innehöll restaurang, fik och en butik som sålde allt möjligt. :) Som det står på skylten: "and much, much more"...
 
Resan gick vidare mot Inveraray Castle. På vägen passerade vi Kilchurn Castle. Det är samma familj som äger båda slotten tillsammans med något tjugotal andra i olika skick ;) Här ser ni hur underbar natur och kultur som högländerna bygger på:

Vi kom fram till Inveraray och min man blev helt till sig när vi klev in i slottet. Det har en fantastisk vapensamling och de tär typ allt (tillsammans med familjeporträtt) som slottet bjuder på. Men, fikat var gott, toaletterna rena och omgivningen väldigt vacker.
 
 

Efter att ha åkt en bit från slottet (redan på slottsgården anar man att bergen håller på att bli högre som ni såg ovan) så gjorde vi ett stopp på en rastplats mellan the Arrochar Alps. Vyn tog andan ur mig:

Efter att ha besökt dessa alper började resan vika av söderut igen. Vårt sista stopp blev i byn Loss som ligger vid Loch Lomonds strand:

Det var helt fantastiskt att få se den sydvästra delen av högländerna. Jag och mannen är helt inne på att vi nästa gång tar en busstur som är tre eller fem dagar lång. Skottland är helt underbart!

Dags för fot-rehab

Kategori: Allmänt

Som jag skriv (lite i förbifarten) stukade jag min fotled under semestern. En enorm stukning där fotleden lite smått hamnade ur led. Inte trevligt alls. Så här såg det ut då:
 
 
Så, inte så värst illa... Med lite engelsk ipren i kontant omlopp så var dte uthärdligt även om det stundtals gjorde mycket ont. Såret på höger knä var ibland värre än fotleden. ;) Detta är en återkommande skada som jag haft sedan våren år 2000. Jag har dock sluppit undan stukar-mig-så-fotleden-hoppar-lite-ur-led incidenter sedan hösten 2009 då jag föll och bröt mitt högra ben mitt uppe i allt ihop. Ofta när fotleden går litegrann ur led så hoppar den tillbaka ganska snart. Den här gången tog det för den att hoppa tillbaka och givetvis blev både jag och min man oroliga. För att kolla att allt stod rätt till så besökte jag vårdcentralen i fredags. Det hade då gått en vecka. En ritkigt duktig läkare kände, klämde och böjde och töjde. Ingenting tycks vara brutet och det blir sjukgymmnastik för min del.
 
Det känns väldigt konstigt att inte kunna träna. Jag märker att jag blir mycket mer sugen och vill äta dåliga saker nu när jag blivit passiv. Tänk att det kan hänga ihop så?! I väntan på att få ett rehabiliteringsprogram tänkte jag cykla lite försiktigt (det ingår i programmet). Cykling är underbart! Det belastar inte och man kan känna efter hur mycket elle rlite man kan trampa ned och vilken fart man kan ha. Dessutom så får hantlarna och yogamattan komma fram och underhålla mig. Bara för att fotleden inte kan belastas så innebär det inte att annan träning får utebli (även om jag tycker den sortens träning är tråkig och jag kommer behöva rutinisera den). Jag försöker komma ihåg (eftersom jag gärna och lätt glömmer bort) att det finns så otroligt många träningsalternativ beroende på var elle rhur jag skadar mig. Min första inställning är ofta att växa fast i soffan och deppa över smärta och att jag inte kan springa.
 
Jag kan erkänna att jag varit lite nedstämd sedan läkarbesöket. Eftersom detta är en återkommande skada så förstår jag att jag troligen kommer att få leva med den. Men, att få det på papper och behöva inse att jag kanske måste ha stödskydd för fotleden och att jag dessutom kommer få leva med cirkulationsproblem i fötterna (blir som vatten-kuddar bakom tårna) tog ned mitt humör någon dag. För mig är det viktigt att få uttrycka mina känslor och att få känna och uppleva de känslorna en stund. Nu, när jag har fått gjort det, så kan jag se konstruktivt på saker och ting. Alternativ träning och en bra sjukgymnast komme rge goda resultat! Om jag sedan behöver ha ett fult skydd på min fotled så får det väl vara så...
 
Har ni några förslag på alternativ träning som inte belastar fotleden?

Mitt Edinburgh (skottlandsresan del 1 av 2)

Kategori: Allmänt

Fina ni! Nu är jag äntligen hemma igen. Jag tycker det är fantastiskt att resa men efter ett tag längtar jag efter mina rutiner och min kissekatt. Ordningen är nu återställd och jag har, på två dagar, hunnit tröttna på allt katthår som är överallt (inkl inuti min näsa). ;)
 
Jag har haft det helt fantastiskt och här nedan följer en berättelse om mitt Edinburgh. En resa gjores även utanför denna fantatsiska stad och berättelsen om den kommer i ett eget inlägg.
 
Min man är en herre som försöker ge sken av att han är ganska laid back och goes with the flow. Vilket inte alls är hur han är (visst är et spännande hur män bygger upp illusioner av sig själva som liiite mer coola/häftiga/vilda än vad de är?!). Så, fyra timmar innan planet skulle gå (d.v.s. två timmar innan incheckningen ens öppnade) så sto vi på flygplatsen och han var helt övertygad om att hans ryggsäck nog var för stor för att gå som handbagage.  VI hittade en slags behållare som han fick lägga ryggsäcken i och som visae att den, som jag sagt, var helt OK i storleken. Det roliga är alla enorma väskor som andra personer hade som handbagage... Jag fick bjudit honom på en öl, hantaggade ned och sedan väntade vi ett bra tag. Under tiden vi väntade försökte vi checka in online via hans mobil. Vilket var omöjligt eftersom den virtuella incheckningen och mitt pass var oense om vilket kön jag faktiskt har. Det var därmed bara till att sitta och invänta incheckningen. Efter att ha  slagit ihjäl ytterligare två timmar efter incheckningen var vi på väg mot London för vårt byte på Heathrow. De ca två timmar vi hade att slå ihjäl där spenderades med att gå igenom massiva säkerhetskontroller, ta ett tåg för att komma till huvud-terminalen, hitta en väl undangömd gate, ta en buss till flygplanet och vänta på att den (enda) bussen skulle hämta samtliga ca 200 passagerare. Mitt tips idag är att inte tro att man kan löka runt på Heathrow... En timmas flygtur senare landade vi i ett friskt fläktande Edinburgh och tog en taxi till vårt hotell. Vi har ett hotell som vi återkommer till: The original Raj. Det är som ett skämt mellan mig och min man. Vi hamnade där av en slump första gången vi åkte till staden efter att jag fått hjälp med bokningen genom en resebyrå. Och, det är som det låter, ett indiskt hotell i Edinburgh. Första gången vi stod utanför hotellet  stod vi bara tysta innan vi började skratta åt att vi hamnat på just det hotellet med en vit elefant utanför entrén. En dag kanske det inte är lika kul längre men än så länge så är det 'vårt hotell'.
 
I Edinburgh känner jag mig hemma. Även om det är en av huvudstäderna i Europa och fylld med folk, så är det en skönt avslappnad stad och det är inte särskilt svårt att hitta sin väg. Det finns egentligen bara två gator: Princes street som är shoppingstråket i den nyare delen av staden. Här går bussarna, här går folk fort fram för att ta sig till sina mål, och här finns de kommersiella restaurangerna och affärerna. Den andra gatan är High street, även kallad 'the royal mile', där all turistriktad verksamhet finns. Denna gatan går från Holyrood (alatset som är kungligt residens) upp till Edinburgh castle (en försvarsborg) och här hittar ni alla muséer, alla tacky turistaffärer som innjuder till att köpa souvenirer i form av kiltklädda gossedjur eller plåtburkar med olika motiv. Eller varför inte kylskåpsmagneter? Men här finns även whiskybutiker, cigarrbutiker och en hel del kyrkor, statyer och historiska byggnader. Tar man en snedgata ned så kommer man till Greyfriars kyrkogård och grassmarket. Det är en helt underbar uppdelning i staden även om det bidrar till att staden, liksom den alltid varit, känns lite tudelad.
 
Men, det finsn ett helt Edinburgh bortanför dessa två gator. Staden är uppbyggd på sju berg/utslocknade vulkaner och här finns enormt vacker natur. Min fantatsiska man har haft ett otroligt tålamod med mig denna resa. Han tycker inte om att promenera och skulle nog helst suttit och druckit whisky och rökt cigarr på the royal mile. Istället har han två av våra fyra dagar gått låååångt, en dag åkt buss, och enbart en dag turistat på milen. Här nedan följer en kronologisk bildserie:
 
Första dagen var målet att promenera ut till Craigmillar. Craigmillar är en slottsruin som jag gissar ligger ungefär 5 km utanför stadskärnan. Vårt hotell ligger ungefär någon kilometer söder om stadskärnan. Vi gick därför in mot stan men vi höll oss nedanför slottsberget/-vulkanen. Här är vår först vy mot slottet:
 
 
Vi passerade genom den kyrskogård som ligger bakom St John. Huvudsakligen för att jag behövde gå på toa och det finns allmänna toaletter precis efter kyrkan. dessvärre var dessa avstängda eftersom man håller på att renovera samtliga av stadens allmänna toaletter under året. Det här med allmänna toaletter är en fantastisk idé. nu snackar vi inte sunktoaletter alá Sverige heller utan gratistoaletter som ses efter hela tiden. Efter renoveringen kommer det dock kosta 30 pence (ca 5 sek) att använda toaletterna.  Men, tillbaka till berättelsen... Eller, tillbaka efter att jag har fått anmärka att det finns en hel del fantastiska kyrkogårdar i staden. Kika in på dem för att besöka kändisgravar (nu snackar vi kändisar från mitten av förra milleniet och framåt), insupa atmosfär, sitta ned och vila fötterna på ett lugnt ställe, eller känna historiens vindslag.
 
Vår promenad fortsatte förbi Greysfirars kyrkogård. Edinburgh är en av världens mest hemsökta städer och på denna kyrkogård finns en låst avdelning där spöket McKenzie härjar. Han sägs även hemsöka de underjordiska valven som ligger under hela milen. Dessa valv är väl värda ett besök om ni är i staden. De skildrar en ganska sorglig historia om ett markerat klassamhälle dit även Irländarna kom vid den stora svälten. Det rä värt att tänka på när man går turiststråket fram: under dina fötter ligger sju våningar av håligheter dit de fattigaste var hänvisade att leva i smuts, sjukdom och brottslighet. Mary Kings Close är en av de mest välbesökta attraktionerna som tar er ned under gatorna. Det är en informativ runda som griper i hjärtat. Om ni har starka hjärtan och inte blir starkt påverkade av andliga plaster så kan ni gå på en av de många spökturerna eller informationsturerna som tar er ned i valven. Om ni besöker staden så kan ni notera att husen har 11-13 våningar på den sida som ligger nedanför bergs-/vulkansluttningen medan de har ca 4 våningar uppe på milen. En stor del av den gamla staden är dold för oss och vid de informationsturer som jag nämnt ovan så kan ni få tillgång till den delen av staden och historian.
 
 
Greysfriars kyrkogård är, förutom en hemsökt plats, en vacker plats som kanske är mest känd för Greyfirars Bobby: en hund som vilade på sin herres grav till dess att han själv lämnade jordelivet. Hunden har en minnessten och utanför kyrskogården finns det även en staty av honom.
 
 
 
 
 
 

Efter kyrkogården bar det av ut över 'the meadows' (grönområde nedanför universitetet med en utmärkt lekpark för barn). Här fick vi en fantastisk utsikt över Arthurs' seat (ytterligare en utslocknad vulkan som tillhör Holyroods slottspark. Jag stukade tyvärr foten och kunde inte tvinga upp min man för berget/vulkanen. Men, jag rekommenderar det varmt. Där uppifrån har man en fantastisk utsikt över hela staden och dess omgivningar.
 
 
 
Efter att ha gått och gått (och gått och gått enligt min man) kom vi fram till slottet:
 
 
För att komma dit fick vi gå igenom en fantastisk slottspark (snarare slottsskog). Även slottsruinen bjöd på fantastisk utsikt:
 
 

På slottet stukade jag foten (se upp för alla ojämnheter) och yrkade på att ta taxi in till sta'n, vilket min snåla fantastiska man gick med på. Uppe på milen åt vi god lunch. En sak jag älskar med Edinburgh är att man kan få tag på precis den maten man vill ha. I mitt fall vegetarisk mat. Min man tog en fish and chips och mätta gav vi oss ut på turiststråket:
 
The mercat cross - som är en enhörning eftersom kung James tog an enhörningen som släktvapen/landssymbol. Enhörningen med sina magiska krafter (kedjan som slingrar sig runt den symboliserar att han tämjt den) var ju ganska överlägsen det engelska lejonet...

St Giles katedral: (Jag tror det är Adam Smith som står staty - han var ekonom/statsvetare)

Staty av Hume (en av upplysningens främsta filosofer om det sociala) - här finns det ofta musikanter som bjuder på skönstämd sång, säckpipeblåsning etc...

Vidare upp till 'the whisky experience' som ligger nästan helt uppe på toppen. Efter den gamla byggnaden till vänster kommer man in på slottsterassen. Det här är stället för den som vill lära sig mer om whisky. Det är en familjevänlig upplevelse som bjuder på en åktur i en 'whiskytunna'. Bildspelet man bjuds på kan även fås på svenska. efter åkturen tas man till ett rum för mer information kring whiskysmak beroende på område som whiskyn kommer ifrån. därefter tas man till museet som hänger ihop med attraktionen. Här finns extremt många whiskysorter uppvisade.

Den andra dagen började vi längst ned på milen. Här syns Holyrood palace:

Holyrood palace är än idag kungligt residens. Mest är det känt för att Mary Stuart - queen of scots bodde här. Till slottet hör en klosterruin:

Efter att vi besökt slottet gick vi upp för milen. Vi kikade in på Edinburgh-museet, people's story och gick ned till national museum of Scotland för utställningen om Mary Stuart. Även detta museum är familjevänligt och det finns massa för barnen att upptäcka och göra. När vi varit på det museet tyckte min fotled att det fick vara nog och vi tog oss ned mot princes street (den kommersiella gatan). Efter att ha bokat bussbiljetter för dag tre (som jag berättar om i eget inlägg) promenerade vi gatan fram. Vid sidan av gatan finns en underbar park och här ligger även konstmuseerna. Framför allt känns gatan igen på grund av 'the Scott monument'. Sir Walter Scott skrev bland annat 'Rob Roy' och 'Ivanhoe' och detta är hans minnesmomument: (en orgie i gotsk fläskighet som man, om man har ett starkt hjärta, kan klättra upp i via ett av benen)

Dag fyra var det dags för nästa promenad (monsterpromenad enligt min man). Planen var att gå via 'Walk of Leith' genom Dean village och vidare ut till Lauriston Castle. Promenadstråket var väldigt vackert:
 

Dean village är en gammal by som tidigare, innan man bygde den nyare delen av staden, låg utanför stadskärnan. Om jag inte minns fel så är byn uppsatt på UNESCOs lista för dess gamla byggnader men även för den bro som byggts över Leith (den finns på bild nedan). Första stoppet i byn blev Dean cemetary. En mycket vacker och stämningsfull kyrkogård:

Därefter tog vi oss fram mot bron: (Dean bridge)

Bron är helt enorm: stor och hög! Här är utsikten ifrån den (ut mot byn):

Till slut nådde vi vårt mål: (Det var stängt :(  )
 
När vi vilat våra ben ett tag gick vi mot närmsta by i hopp om att undvika det åskoväder som dragit in över stan. Vi hann nästan fram innan vi blev dyngsura av ett hällregn. Det blev taxi hem till hotellet, varma duschar och en kväll spenderad på hotellrummet.