Valpen är superhärlig, valpen är superrolig... Valpen gör att jag inte kan tänka ordentligt! ;) Tog därför med valpen på långpromenad = kan tänka under och kan tänka efter när valpen sover. Varför jag behöver tänka? I veckan hade jag uppföljning hos min samtalskontakt. Mest för att kolla att jobbet går bra. Givetvis hade vi en 'kris' bara några dagar innan. Därmed kunde jag inte vara mitt lysande, skinande, glada jag när vi träffades. Ok, jag är aldrig lysande, skinande och überglücklich men jag hade i vart fall kommit i balans innan 'krisen' inträffade. Mitt enda problem har varit trötthet. Jag har funnit den lite frustrerande men ändå varit stolt över mig själv för att jag erkänner den och ser den som ett tecken på att jag behöver vila (och dessuom låter mig vila). Hos min kontakt pratade vi om min hantering av krisen, mitt ansvar för att hantera den och min roll vid hantering av den. Två punkter för reflektion kom fram av i vårt samtal (enligt min samtalskontakt): 1) låter jag mina 'farliga känslor' komma fram? 2) Hur kommer det sig att jag har så mycket compassion (medkänsla?) men ingen self-compassion?
1. De farliga känslorna
Hade kontakten frågat mig om farliga känslor (här menas framförallt otillräcklighet) för ett par år sedan så hade jag troligen svarat att jag inte släpper fram dessa känslor. Framför allt det senaste två årens arbete med mig själv har handlat om att släppa fram mina känslor. Känslor av att vara ful, att inte räcka till, att inte orka, att inte göra något bra nog, att vara ensam, att inte tycka om mig själv. Men, eftersom det är just de här känslorna som jag har arbetat med så känner jag dem inte idag. Eller, om jag känner dem så bemöter jag dem och hanterar dem. Ensamhetskänslan är en känsla som jag fortfarande känner ibland och som jag har accepterat att jag troligen kommer att känna resten av mitt liv. Den handlar inte så mycket om att vara ensam som att inte vara sedd och bekräftad och därför får jag hantera det mesta på egen hand. Genom att avdramatisera dessa 'farliga känslor' så är de inte så farliga längre. Jag ser vilka förutsättningar som finns i olika sammanhang och därmed är det ok att jag 'bara' gör ett bra jobb istället för ett fantastiskt sådant, att jag till och med gör ett ok jobb eller rent av dåligt sådant. Jag gör mitt bästa av de möjligheter jag har och erkänner när omständigheterna eller min egen kapacitet inte är tillräckliga. Jag förstår att det kan tolkas som att jag inte släpper fram mina känslor, särskilt de 'farliga', eftersom jag inte är en öppen och extrovert person. Jag har några som står mig nära som jag delar mina känslor och tankar med. Med dem känner jag mig trygg och får stöd. Undantaget är min man som nog mest tycker jag är jobbig när jag vill prata om mina känslor ;) Jag tror att ni som läser mina inlägg vet att jag är öppen med mina känslor och har nära till dem. Ibland tror jag att mitt problem är att jag har för nära till dem. Förr kunde jag dessutom vara ganska elak mot mig själv. Jag släppte fram mina 'farliga' känslor i ensamhet och tyckte illa om mig själv och straffade mig själv som resultat. Det skulle jag aldrig göra idag. Problemet var även att jag då fortfarande omgav mig med människor som jag tror i slutändan inte brydde sig om mig på ett genuint vis. Jag hade dessutom personer omkring mig som främst var runt mig för att det var en slags status att känna mig (mina prestationer, mitt jobb och mina titlar var mitt kapital för dem). Det låter så löjligt bara jag tänker på det. Men, det finns personer som aldrig har ställt mig en enda fråga som inte handlar om mitt jobb eller det ämne jag arbetar i. Jag älskar mitt jobb. Jag är engagerad i mitt jobb. Jag månar om mina kollegor och mina studenter. Men, det är bara mitt jobb. Jag skulle vara den jag är och vara lika engagerad och mån oavsett vad jag gjorde. Det misstar sig många på och tror att jag har en prestationsbaserad identitet (ibland tror jag att de tror det för att de aldrig har definierat sig själva i andra termer). Jag jobbar där jag gör för att det känns rätt för mig. Det känns som att jag är på rätt plats. En dag kanske det kommer att skifta och då rör jag mig vidare. Den jag är, är något så mycket större än det jag jobbar med. Jag står att finna i naturen, i det existentiella, i kampen för det goda. I musiken, i smekningarna och i min grymt dåliga humor som typ enbart min man förstår. Jag finns i kärleken och i den resonans som skapas i mig och runt mig. Vi människor är så otroligt mycket mer. Det går inte att sätta ett ord på oss eller hitta en form för oss. Vi är ogreppbara och det är vad som gör oss vackra! När jag tänker på mina vänner så är det i känslor jag känner dem. För flummigt?! Min poäng är att de 'farliga känslorna' kan göra mig ledsen för en stund. Men mest för att jag försöker bryta ett mönster och att jag ibland hamnar tillbaka i för höga krav på mig själv eller för att jag tycker att andra borde vilja ta hand om mig. Vilket för mig in på punkt två...
2. Compassion och self-compassion
Till att börja med tycker jag att detta är en väldigt intressant distinktion. Den är ganska spetsfundig - medkänsla och självmedkänska. Jag skulle absolut inte säga att jag saknar medkänsla med mig själv. Förut kunde jag sätta mig själv längst ned i prioritet men det gör jag inte längre. Visst, jag får jobba på det här, troligen för resten av mitt liv eftersom jag har mycket lättare att göra saker för andra istället för mig själv. Men, jag är ingen självutplånande ja-sägare. Jag säger nej, jag är organisatoriskt obekväm, jag sätter mig själv först. Jag har dock kommit på en sak: ofta visar jag självmedkänsla genom att inte jobba (kvällar, helger etc) och istället ge mig ett break. Här kan jag nog utveckla mig mer så att jag än bättre för in detta i mitt arbete. Min samtalskontakt tycker att jag behöver bli mer ego och i det tycker jag att det finns både rätt och fel. Jag är väldigt mycket mer ego nu för tiden. Troligen kommer det kosta mig vänner och socialt kapital - både på jobbet och privat. Samtidigt är jag inte ego på så vis att jag inte ser mig som en del av en arbetsgrupp, en del av ett delat ansvar, en del av ett programbygge. Jag vet att min syn på att vi ska hjälpa och stödja varandra på min arbetsplats är en utopi. Jag vet att jag inte kan förvänta mig stöd och hjälp från mina kollegor eller att de ska se sig själva som en del av något större och ha deras påverkan på övriga kollegor i fokus när de fattar beslut etc. Jag kan justera mina förväntningar. Men, jag kommer inte överge min egen värdegrund. Jag kommer inte bli ego på det viset. Hanteringen av den kris jag nämnde ovan handlade om att pussla med resurser och jag lade helt enkelt fram ett förslag utifrån min objektiva bedömning av kompetensen hos de kollegor som berördes av problemet (myself included). Som ansvarig för program och kurs var det min roll. Sedan är det min chefs roll att bedöma förslaget, se över kvaliteten i det och sedan omsätta det i praktik. Jag tror att jag i detta visade medkänsla för alla berörda, inkl. mig själv. Att bli mer ego är vad jag tror är fel med vårt samhälle och vår kultur. Visst, vi måste vara ego genom att jobba för vår integritet, vår respekt för oss själva och för våra behov. Vi kan inte bli självutplånande ja-sägare utan att mista dem alla. Men jag tror på att man behöver ha ett större perspektiv och se sin del i helheten. Så, mitt problem är inte att jag behöver bli mer ego, d.v.s. sluta ta ansvar för andra och helheten, utan att de andra kanske behöver sluta vara så j**la ego. De kanske aldrig blir mindre ego, men då kanske jag till slut kommer hitta en ny plats och ett nytt sammanhang där det finns ömsesidig compassion så att jag inte behöver bli fruktansvärt ego för att någon ska ha compassion med mig (alltså, att jag får vara den personen eftersom ingen annan är det). Jag tror på att älska och vara mån om andra och omgivningen. Jag tror på att ta ansvar. Även när det inte finns ömsesidighet så tror jag på det. För, då vet jag att jag har gjort mitt bästa. De senaste åren har dessutom gjort att jag blivit mer realistisk och förnuftig vad gäller dessa värden.
Jag skriver detta inlägg för att jag behöver perspektiv på mina resonemang och ni har alltid så kloka synpunkter. Vad tror ni om mina resonemang? Hur tänker ni kring dessa ämnen?
